Mitt i livet - en början

Det är kommet till en slags fullbordan, eller en paus, kanske.
Allt det som går att sätta och så är nu ute i mina historiska sängar. Senast spenat och ärtor. Här ska sedan växa kardon och kronärtskocka.
Betorna är sådda, saknas några rader med rovor, kålen är omskolad, pimpinella sådd på mullbänk, bondbönorna satta liksom den äkta allmogepotatisen - lik den man tror växte i Dalarna 1732, dill, vitbetor, polkabetor och gulbetor. Morötter - blåaste - fattas, haverrot insåg jag det för sent för, sätter i höst för övervintring. En rad med den storblastiga palsternackor återstår liksom det som ska sättas ut när jorden blivit varmare, vaxbönor, blåärt, rosenstörböna.
Hela "moderna" avdelningen är brukad och färdig för att sås, bara regnet upphör i kväll så ska jag gå till attack med moderna betor, dill, basilika, potatis, morötter, majsen är sju centimeter, solroserna 18 och än är det järnnattsfara så väntan till den nionde juni känns lång, ska till och med hinna få en liten unge till under tiden.
Det är så förtvivlat orättvist, all denna glädje i odlandet och glädjen och förväntan inför det lilla liv som snart ska födas. Nyss fick jag ett telefonsamtal om en god vän som jag inte pratat med på länge. Han har tagits in på hospits med cancer i tjocktarmen och metastaser i hela kroppen - inte lång tid kvar, i min ålder - man kan jämföra sig. Nyligen en annan god vän som gick bort på samma sätt, brutalt avbräck mitt i livet. Vänner som så fruktansvärt mals ner av ångest och panik.
Dimman och regnet snör åt ännu tätare.