2) Bron över Loing

Tredje pastellen av bron i Grez 65 x 50 cm

Märkligt nog etablerade jag mig direkt i ateljén på hotel Chevillon. Här fanns en säng, ett höj och sänkbart bord plus ett långbord utefter den ena väggen, en pall, en stol och ett staffli. På en hylla stod en halvfull flaska kvarlämnad av någon tidigare och med ett märkligt innehåll, en slags sprit som doftade blommor, alltså dricksprit som enligt beskrivningen på flaskan skulle blandas med någon annan slags sprit. Har låtit den stå kvar och har själv lämnat en halvfull flaska med hårsrpay till någon annan efterkommandes förvåning och undran (återkommer till hårsprayen längre fram i ett nytt avsnitt).

Det är så ovanligt mig att så omedelbart ta in ett rum utan att behöva tid att vänja mig. Kanske jag ska tolka det som att något har hänt? Inställningen till ställtid som alltså inte existerar, tid att ställa svarven kan fan inte gälla mig som skapar bilder, nu närmast på sköra papper med sköra pasteller med färg i skikt.

Ett arbete som konstnär, författare eller skriftställare kan inte slösas bort med ställtid. sätter jag ett papper på en skiva så lockar pappret till omedelbarhet, till en tid i nuet. Är jag inte omedelbart utan slösar med ställtider och/eller att någon slags inspiration ska väcka mig då är nuet förslösat och blivit ett sedan och nuet ett då.

Första teckningen av bron över Loing

Gick ner genom trädgården efter muren som dignade av druvor från en fem meter hög druvstock och med söta lite hårdskaliga druvor. Loing flyter stilla där nere och nu såg jag bron för första gången. Resdammet liksom ramlade av i stillheten, det är något särskilt med trädgård och flod, kanske lätet när man vistas däri. Satt där och tittade länge på bron just från vinkeln från trädgården. Några solar, rostiga franska trädgårdsmöbler, så fina - inte några enkla raka utan som av ett måste besläktade med art deco. Gick runt och över bron, över till andra sidan och såg bron från ett annat håll. Sådär ja. Tänkte att det skulle bli pinsamt att göra det. Plockade upp ett papper jag skurit till hemma i Hälsingland, så några pasteller och kolstickor och så gjorde jag det. Bron från två håll ur minnet. Nej, det var inte så pinsamt - det blev bron över Loing ur minnet.

Andra pastellen om bron över Loing. Hade inga 

större papper så jag limmade ihop två ark. 

Här fick Hälsinglands Ljusnan möta Loing i Frankrike

Nästa dag stod jag med ett nytt papper, tidigt om morgonen och började med omedelbarhet som är min vana utom när jag prokrastenerar - inte "ställtidar" - prokrastinera är att skjuta upp och är inte i närheten av onödiga förberedelsetider. 

Varmt, över 30 grader. Började på ett varmt landskap över Ljusnan hemmavid. Det blev ett möte mellan Loing och älven med forsarna över hällarna. 

Loing vann om man kan säga så. 

"Inte i helvete ska jag stå och måla Hälsingland när jag är i Frankrike".

 

Gjorde ganska raskt avsteg från det snabba konstaterandet. Men det handlar om att börja direkt och sedan låta saker växa fram. Inte vänta, ett kallt lite grått Hälsingst ljus över Loing och bron, mycket mer brutalt och nästan helt utan detaljer, bara svepande drag. 

Jag var igång, var på väg att lösa upp knutar, hinder, kalla det blygsel inför mig själv eller gärna rädsla. Ja jag erkänner att jag är rädd inför varje målning/pastell/teckning som växer ur mig och över pappret/duken, men jag har förstått genom åren att det är den där varma känslan som sköljer över mig när fighten mot materialet, mot sakernas tillstånd på pappret når en jämvikt och liksom sköljer över mig. Just i det var ljuset i ateljén och platsen Grez mig väldigt behjälplig. Jag hatar att jobba med bild och jag älskar det.

Varmare bron 65 x 50 cm pastell

Dagen efter, tredje dagen, gjorde jag en varm bild av bron. Det blev sammantaget några fler, men många dagar kvar. Blir tydligt inför mig själv varför jag över huvud håller på. Så här i efterhand kan jag se mig själv stå där ovetande tredje dagen över vad som skulle hända. Tänk så spännande.

1) Börjar med en liten bild- och ordsammanfattning över månaden i fantastiska Grez sur Loing

Ateljén 

Många av mina konstnärskollegor har redan varit där och har kommit hem och berättat om arbetslust och fantastiska omständigheter för kreativitet.

Eftersom jag varit pappa i många år och till småbarn (som vuxit upp efter vart men reproducerats om ni fattar) har jag inte haft möjligheter att söka Konstnärsklubbens vistelsestipendium.

Förra sommaren - direkt efter vår resa till Island - kom jag på att det skulle vara möjligt för mig och Kristina att komma iväg. Sökte till förra julen och tilldelades stipendiet direkt efter nyår för vistelse hela september. 

Stipendiet administreras av Stiftelsen Grez sur Loing som förvaltar Hotel Chevillon som ett centrum för konstnärer, författare, humanister, forskare, fotografer, etc.

Skönt att få hela våren och sommaren till förberedelser. Hade fortfarande en hel rad bilder att arbeta med från förra sommaren och vistelsen på Island. Tidigt i april åkte jag till Hälsingland och huset där för att arbeta, tanken är väl att det ska ända upp i en utställning så småningom och i så fall den första på över 30 år. Blev kvar i Hälsingland i nästan fem månader.

Landade i Grez den första september och hade vi en miserabel sommar vad sol och värme anbelangar här hemma i Sverige så möttes vi av 30-35 grader, en ångande Loing, en grönskande trädgård och en rasande fantastisk miljö i det hus som varit så centralt för konstnärer genom historien.

Till vår lägenhet med sovrum och stort vardagsrum med kök och bad hörde också en ateljélänga av fyra väl tilltagna ateljéer (bilderna) med ett fantastiskt överljus och hög takhöjd. Ett rum som utmanade till arbete och som skulle komma att bli en av mina bästa månader på 45 år när det kommer till bildarbete - frågan väcks då vad som var så bra för 45 år sedan? Jo, då fick jag låna Egil Weiglins ateljé i Oslo. En ateljé som tidigare tillhört Christian Krohg. Så plötsligt sluts cirkeln (tillsammans med många) för Christian Krohg var en av målarna som under slutet av 1800-talet arbetade i Grez.

Bron över Loing i Grez. Pastell på papper 65 x 50 cm

I all tid som konstnärer befolkat Grez (återkommer längre fram med lite konstnärshistoria från stället) har bron över Loing som har sitt fäste alldeles i utkanten av trädgården till Chevillon varit en modell. Kändes därför nästan som ett tvång och jag gjorde tre pasteller...eller om det var fyra redan de första dagarna. Sedan hamnade jag i minnen av det isländska landskapet och tolkar det som att anledningen var ljuset i ateljén eller bara en nöd att få bilderna gjorda.

Första teckningen, första dagen, bron 

över Loing i Grez ca 40x30 cm

Äntligen och överraskande nog på Willys, Tabasco i storformat

Hemma hos oss går det åt en hel del Tabasco. Inte minst till ägg och ostron. Skamligt å det sistnämnda säger en del men hos mig finns fyra ostronalternativ, (1) raw - alltså slurp in med läckerheten utan trams , (2) med klassisk schalottenlöksvinegrätt (3) med några droppar grillad citron och så (4) med några droppar Tabasco. På ett gäng av dussinet har jag fyra med Tabasco och detta allt sedan jag var gäst hemma hos familjen McIlhenny på Avery Island.

I alla fall och oavsett ostron så har Tabasco varit följeslagare i decennier - nästan allt kan spetsas och förhöjas allt från grytan till en Virgin Mary.

Problemet har dock varit att de små flaskorna (jo det finns ännu mindre, nämligen pyttesmå som jag är lite stolt över att ha fått från en som jobbar på fabriken - några flaskor avsedda för presidentskapet och med presidentens sigill) som tar slut så himla fort. Länge har jag efterlyst storköksflaskorna, men varit för lat för att åka till Martin och Servera att införskaffa. 

Plötsligt händer det, Willys!

Bravo!

Bonusläsning om de feta amerikanska till Rockefeller HÄR!

Men, inte för matens skull, blott för den parisiska atmosfären; Bouillon Chartier i Montmartre

Vi travade på rejält i Paris och hamnade till slut på Boullon Chartier, en klassisk pariskrog med kypare som kan memorera tre fyragästers bord och sedan se till att maten levereras rätt utan onödiga frågor om vem som ska ha vad. Maten är alls inte märkvärdig men ändå prisvärd om man lägger till den fantastiska miljön. Parisisk njutning och skönt för benen att det finns sådana här ställen att rasta på. 

Man kan ju inte sluta bara sådär abrupt

För länge sedan, när jag var i Lyon (en av många) gick jag i hallen, egentligen bara gör att titta, njuta, provsmaka, äta, dofta och bli full av avund.

En bekant figur smyger upp vid min sida och hälsar.

Några dagar tidigare har jag blivit presenterad för honom när jag var på hans krog och åt tillsammans med hans svenske goda kamrat och min gastronomiske vän, Sven-Gunnar Svensson.

Där stod han och började prata med mig helt solitärt, Paul Bocuse. Han bad mig följa med för han hade något att visa. In genom en smal dörr, upp för en lika smal trappa och in en liten smal matsal och fram till ett smalt bord fyllt av mognade ostar, därtill tempererade till perfektion. 

Han lyfte upp en som låg i en liten glaserad keramikbytta. Han hade ett inre leende bakom den myndiga profilen. Så tog han en sked, stack ner den i osten genom den lite skinnigt torra ytan och ner i en lös men ändå trögt rinnig, underbart doftande kräm. Han gav mig skeden och jag stoppade osttuggan i munnen och hela jag uppfylldes av både förvåning och njutning. Förvåning över att så lite kan smaka så mycket och glädje över att stå där och i stort sett bli matat av Paul Bocuse som samtidigt stod och pratade mig salig över "sin" Saint Marcellin.

Behöver jag understryka att just den här osten alltsedan dess tillhör mina absoluta favoriter. (Den som följer länken kommer att få en ytterligare beskrivning av mina absoluta favoriter. Här står det att St Felicienen är bättre än Marcellin vilket jag alltså tyckte då. Nej det finne vare sig bättre eller sämre i den klassen. Lika bra men lika annorlunda trots gemensamma nämnare)

Igår satt vi med resdammet kvar och njöt några ostron, en fiskpaté och en saint Marcellin. Övergången från en månad i Grez sur Loing till för den delen en spännande vardag hemma får inte ske för abrupt. Njutningen får fortsätta, alla dagar ska vara en fest. Gärna då med franska förtecken.

Med oss hem har vi bland mycket annat en Charolais, en ny bekantskap som säkert blir en lika stor favvis som St Marcellinen. Och för att förlänga bara njutning så åker jag in till stan endera dagen för fyra-femårslagrad svensk hårdost att ha till kaffet eller vårt kvällste(!!) En helt utsökt kombo, 60 månaders lagrad Herrgård! Jo, vi kan här hemma också.

Sista dagen i Grez med extremt bra bröd från bagaren och bad med Kicki (eller snarare bara hon som badar)

 

Njuter fullständigt av alla de ostar som gjorde det omöjligt att styra landet.

Trekanten en Brie från Meaux, den runda en getost från Charolais 

Charles de Gaulles dilemma - allas njutning. Han fick frågan om att leda Frankrike och lär ha svarat: "Hur kan man förväntas styra ett land med 246 sorters ostar"

Jag har skrivit någonstans om gudarnas ost. Låt mig omformulera mig och ge ett bredare perspektiv på ostarna. Den här månaden i Grez sur Loing har jag fått förmånen att botanisera bland ostar från gudarna, sådana som väcker de allra starkaste känslor oavsett om det är en enkel sotad getost, en ordinär brie de meaux eller en Charolais med l'appellation d'origine från AOC.

Den senare på råmjölk från get. Jag ger mig inte in på att beskriva hur den smakar, men om jag menar att den "beter" sig i både mun, minne och stannar kvar länge räcker det. Bryter små bitar av den lokala bagarens brioche och lite lokalt smör med havssalt till, Otroligt!