Tredje pastellen av bron i Grez 65 x 50 cm
Märkligt nog etablerade jag mig direkt i ateljén på hotel Chevillon. Här fanns en säng, ett höj och sänkbart bord plus ett långbord utefter den ena väggen, en pall, en stol och ett staffli. På en hylla stod en halvfull flaska kvarlämnad av någon tidigare och med ett märkligt innehåll, en slags sprit som doftade blommor, alltså dricksprit som enligt beskrivningen på flaskan skulle blandas med någon annan slags sprit. Har låtit den stå kvar och har själv lämnat en halvfull flaska med hårsrpay till någon annan efterkommandes förvåning och undran (återkommer till hårsprayen längre fram i ett nytt avsnitt).
Det är så ovanligt mig att så omedelbart ta in ett rum utan att behöva tid att vänja mig. Kanske jag ska tolka det som att något har hänt? Inställningen till ställtid som alltså inte existerar, tid att ställa svarven kan fan inte gälla mig som skapar bilder, nu närmast på sköra papper med sköra pasteller med färg i skikt.
Ett arbete som konstnär, författare eller skriftställare kan inte slösas bort med ställtid. sätter jag ett papper på en skiva så lockar pappret till omedelbarhet, till en tid i nuet. Är jag inte omedelbart utan slösar med ställtider och/eller att någon slags inspiration ska väcka mig då är nuet förslösat och blivit ett sedan och nuet ett då.
Första teckningen av bron över Loing
Gick ner genom trädgården efter muren som dignade av druvor från en fem meter hög druvstock och med söta lite hårdskaliga druvor. Loing flyter stilla där nere och nu såg jag bron för första gången. Resdammet liksom ramlade av i stillheten, det är något särskilt med trädgård och flod, kanske lätet när man vistas däri. Satt där och tittade länge på bron just från vinkeln från trädgården. Några solar, rostiga franska trädgårdsmöbler, så fina - inte några enkla raka utan som av ett måste besläktade med art deco. Gick runt och över bron, över till andra sidan och såg bron från ett annat håll. Sådär ja. Tänkte att det skulle bli pinsamt att göra det. Plockade upp ett papper jag skurit till hemma i Hälsingland, så några pasteller och kolstickor och så gjorde jag det. Bron från två håll ur minnet. Nej, det var inte så pinsamt - det blev bron över Loing ur minnet.
Andra pastellen om bron över Loing. Hade inga
större papper så jag limmade ihop två ark.
Här fick Hälsinglands Ljusnan möta Loing i Frankrike
Nästa dag stod jag med ett nytt papper, tidigt om morgonen och började med omedelbarhet som är min vana utom när jag prokrastenerar - inte "ställtidar" - prokrastinera är att skjuta upp och är inte i närheten av onödiga förberedelsetider.
Varmt, över 30 grader. Började på ett varmt landskap över Ljusnan hemmavid. Det blev ett möte mellan Loing och älven med forsarna över hällarna.
Loing vann om man kan säga så.
"Inte i helvete ska jag stå och måla Hälsingland när jag är i Frankrike".
Gjorde ganska raskt avsteg från det snabba konstaterandet. Men det handlar om att börja direkt och sedan låta saker växa fram. Inte vänta, ett kallt lite grått Hälsingst ljus över Loing och bron, mycket mer brutalt och nästan helt utan detaljer, bara svepande drag.
Jag var igång, var på väg att lösa upp knutar, hinder, kalla det blygsel inför mig själv eller gärna rädsla. Ja jag erkänner att jag är rädd inför varje målning/pastell/teckning som växer ur mig och över pappret/duken, men jag har förstått genom åren att det är den där varma känslan som sköljer över mig när fighten mot materialet, mot sakernas tillstånd på pappret når en jämvikt och liksom sköljer över mig. Just i det var ljuset i ateljén och platsen Grez mig väldigt behjälplig. Jag hatar att jobba med bild och jag älskar det.
Varmare bron 65 x 50 cm pastell
Dagen efter, tredje dagen, gjorde jag en varm bild av bron. Det blev sammantaget några fler, men många dagar kvar. Blir tydligt inför mig själv varför jag över huvud håller på. Så här i efterhand kan jag se mig själv stå där ovetande tredje dagen över vad som skulle hända. Tänk så spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar