Norröra/Saltkråkan tur och retur

"Nästa brygga: Norröra"

Södermans Strandbod eller någon annans, Saltkråkans alla äventyrskulisser står kvar.


Häromdagen dristade vi oss till att ta fram några gamla VHS-filmer, de gamla "Vi på Saltkråkan" etc. För August ägde de nyhetens behag, men både jag, Lovisa och Alma tyckte de håller stenhårt än.

Så kom vi att prata om Olle Hellbom och inspelningarna och att över 7000 ungar sökte rollen som Tjorven.

"Var ligger Saltkråkan", frågade Alma

-På Ön Norröra i Stockholms skärgård, svarade jag.

"Kan vi åka dit", frågade Alma.

-Visst svarade jag, när vill ni åka?.

"På fredag", svarade alla...
...och så fick det bli.

Att det sedan var regntungt och så småningom duggregn struntade vi i när vi med lätt packning satte oss i bilen mot Furusund där vi skulle ta Vaxholmsbolagets båt ut till Norröra, lite mindre än en timmes båtresa bort.



Det här kom att bli ett litet äventyr i hur film kan bli så magiskt. Ungarna kände igen stenar, bryggor, hus, vägar och en jordkällare, men fick det inte att gå ihop geografiskt och först när jag sedan berättade om att köket och alla interiörer var uppmålade scenografier som filmats i en av Norröras lador började så småningom bitarna hamna på plats.

Snickargården, Familjen Melkerssons sommarställe, men här var det öde och här var det dött...

...vanligtvis är det sommarkafé här, men i år hade man glömt att det är sommar.

"Jag tycker det är så tråkigt, man skulle vilja att Melkerssons hade varit en familj på riktigt och att de skulle ha funnits nu"

Den där känslan kan väl mina ungar inte vara ensam om så man undrar direkt hur man tänker på Norröra. En enkel Googling ger fasen inga besked annat än lite vaga uppgifter om kafé och utställning och mycket kortfattat om inspelningen. Kaféet i Snickargården var dessutom stängt (telefonnumret som uppges på åtskilliga turistsidor om Norröra går till en prylbod i Norrtälje.) och alternativet längre bort i byn, Edits* öppnade inte förrän 11:00. Annars var det mest motionärer i slimmade statusdräkter som sprang omkring och morsade på varandra och jämförde sina senaste pulsmätare och iPhones.

Här skulle man kunna göra turistiska stordåd utan att att störa semesteridyllen, filmvisningar, mat, miljöer, information. Tänk Saltskråkan som utomhusbio en augustikväll och sedan Madickens festsuppé i Snickargårdens trädgård.

Nej, det här är ingen gammal kvarlämnad scenografi från filmen, det är på riktigt

Lovisa på farbror Melkers "trilla-i-brygga

Pelles metarbrygga, den för mete utan mask för "det är synd om maskarna".

Alma i Solen vid alla strandbodar och bryggor.

Skäret ligger utan dimma och alldeles bredvid, på samma Ö som Saltkråkan...hänger Ni med...."mmina uungar ute i den där gröten, ring räddningshelikoptern, tullkryssaren gör vad som helst.." en skärrad Melker när barnen var på äventyr i dimman på Skäret, det som i verkligheten låg i nästa lilla Saltkråkevik.

Fem timmar var vi där, sedan båten tillbaka. Eftersom badkläderna låg kvar i bilen satte vi oss att åka till Kairo direkt för Mälarbad på kvällskvisten, Norröra var soligt i lä, men blåsigt vid vattnet.

Hemma blev det en sen middag med kompott på egenodlad potatis ("kompotterad" med salt, brynt smör) stekt falukorv och eftersom vi tog en vända i trädgården innan och fick med oss en del bjöds även säsongens första gröna bönor, späda och smältande tillsammans med fårost och olivolja.

*Edits var okey med pajer och lasagne, mackor och delicato och förvisso lamt, men dock espressokaffe. Trevligt folk också att prata med både sommargäster och fastboende, ett kafé som blivit lite av Öns samlingspunkt. Öppnade först i år...men man undrar varför man i ingenting tar fram det som Norröra är mest känt för, att ha varit inspelningsplats för tidernas bästa TV-barnfilm, Saltkråkan?

Ängsö väckte liv i minnet av en gammal magister: Bruno Ekblom!

Man hade det roligare förr både i den gamla ordformens betydelse (rolig - lugn) och i den modernare som lustifik.

Häromdagen var vi och besökte Ängsö och bodde över på Engsö slott i en av flyglarna hos Gunilla Söderholm. På förmiddagen tog vi oss en rundvandring i det gamla Piperska slottet. Störst njutning bjöd det andra våningsplanet, trots slottsarkitekten Hårlemans tillbyggnad med en fjärde våning på 1700-talet. Slottet är känt som ett spöknäste och jag ska komma in på det lite senare i bloggandet den dag jag hinner ifatt tiden och mig själv.



Jag målade själv något liknande med blomstergirlanger i ett badrum jag hade till min våning för 35 år sedan och efter att ha gått kurs för Bruno Ekblom, en gigant bland dekorationsmålare.

Bruno var gammal redan då och hade en säregen pedagogik när han lärde ut måleritekniker på Konstfack. Jag frågade honom när jag hade en ådring i jakaranda halvklar hur mycket pigment jag behövde till lasuren. Han tog lasyren på penseln, tittad på färgen när den rann tillbaka i bunken och sa: "Ta mer umbra än du tror"! Då blev det rätt, sedan kunde han ta en pensel med färg och i ett enda drag, utan att lyfta penseln från papperet, måla ett cypriskt kolonnhuvud med alla detaljer och i grisaille då han hade penseln fylld av olika schatteringar från vitt till grågrått. Av honom lärde man sig bli säker på handen vid listdragningar, marmoreringar, förgyllning och allt annat som hör dekorationsmåleriet till. Han är, så här många år efteråt, i ett mycket ljust minne trots att han för länge sedan måste vara borta.



Den där dagen när Agne Beijer 1921 klev in till Drottningsholmsteatern och fann att här var en orörd teaterscen från Gustaf III dagar så kontaktade han min gamle magister omedelbart. Brunos farfar, eller om det var pappa, hade målat ridån på Operan och hans morfar ridån på Dramaten. Det fanns så mycket måleri i Bruno Ekblom redan då och söker man honom idag på nätet så får man träffar på väggmålningar på ärorika restaurang Flustret i Uppsala 1939.

Så tänkte jag på andra våningen på Engsö slott när jag och ungarna ställdes inför de magnifika vägmålningarna och så tioll den milda grad omfamnar den en längtan att pröva sig igen. Antingen väntar jag tills känslan går över eller så får jag sätta fart med någon vägg här hemma.

Signes Bönor Avsnitt 3

Den som vill kan läsa om Signes bönor i mina två tidigare små avsnitt här för avsnitt 1 och här för avsnitt 2. En bakgrundshistoria tecknar jag här.

---------------

Nu till dagens avsnitt som handlar om Signe själv appropås bilden att bönorna nu äro befruktade och bär bönor. I sanning sägandes väldigt lyckad sådd.

Efter att vi i Radioprogrammet Meny i Sveriges Radios P1 som länkas till ovan i avsnittet "bakgrundshistoria" utnämnd bönan Signe till den böna som var bäst och som också skulle serveras på Restaurang Frantzén Lindeberg tog det ett slag innan lantbygdsminister Erlandsson lyfte fram bönan i sitt "Matlandet Sverige.

Till bönan Signe som nu sprids som utsäde till entusiaster följer en liten skrift signerad Lena Nygårds. Där berättar hon omSigne som i början av förra seklet bodde i Åby i Ramdala socken i Blekinge överlevnad och då behövdes en bra växande böna att lita på. Signes böna var så bra att den gick i arv till dottern Johanna som satte den i sin jord i Mommelycke. Idag är det Signes barnbarn Åke Karlsson som odlar arvebönorna, berättar Lena Nygårds.

Det känns lite hedrande och spännande att själv odla dessa bönor i min jord idag.

Lena Nygårds kommer för övrigt och berättar om bönan Signe i allmänhet och andra mångfaldsgrönsaker på Hembygdsföreningens skördefest den 21 augusti på Hersby Hembygdsgård. KOM DIT hon är fantastisk och det är en ren njutning att höra henne berätta om hur fröer är bärare av livsöden och historier. För att inte tala om smaken på dessa gamla grödor!!

Squash i många olika former

Första gången jag satte squash hade jag fått frön av en bekant och jag såg framför mig rika skördar av gröna, gula och vita härliga sensommarfrukter - det blev inte så, jag hade fått frön till vintersquash, Blue Hubbard som mer påminner om pumpa och som sak mogna under varmkalla förhållanden. Det var riktigt läckra soppsquasher gärna tillsammans med just sopp (eg norska betydelsen av svamp) och helst då trattisar.

Igår gick vi runt med grannen och tittade på våra respektive odlingar. Så kom hon med en squash som lyste från långt håll, gul som en ost, lysande som en måne - en stor till mig, en liten till August.

Igår till middag skar vi den stora i kuber, kryddade med svartpepar, fräste i smör och kokade färdigt i lite grädde och serverade med knaperstekt rimmat fläsk.

Den runda stora squashen som frästes tärnad i smör och koktes i grädde med svartpeppar av bästa kvalitet.

Idag till frukost, saftigt kött skivat till korntunnbröd - jätteläcker squash som jag bestämmer mig direkt att ha till nästa år. Nu väntar jag på mina sent sådda tallrikssquash som förmodligen kommer att ge frukter först i sen augusti.

Slår fast att det är härliga tider just nu. Idag ska vi, om lusten och tiden finns, bärplocksmanickskörda våra svarta vinbär för sylt och saft.

Plocka vinbären med bärplockare, effektivisering av trädgårdsnjutningen

Det står ju "bärplockare" och vad är vinbär om inte ett bär. En odlargranne kom förbi på sin cykel häromdagen. På pakethållaren hade en en sådan där röd bärplockare i plast som bara kostar några tiotals kronor.

"Roland, skaru ut å plocka blåbär", ropade jag och han stannade och klev av cykeln.
"Jag har varit ute och spanat, det har varit så torrt att vare sig blåbären elller svampen svullnat", fortsatte jag.
"Nej", svarade Roland som spelar fiol i "Komp-i-slaget". "Jag ska harva av mina röda vinbär".
"Med den där", frågade jag förvånat.
"Det heter ju bärplockare då ska det väl gå att plocka även vinbär med den", svarade Roland.

Det blev sen hemgång. Halv elva var det skumt. Lovisa med en laddad bytta röda vinbär.

Jag gillar ju inte de där bärplocksmanickarna att använda i skogen - grundinställningen till blåbärs och lingonplockning är "Skittrist"! Med bärplockarmanick blir det dessutom svårrensat - det kommer med skräp och blad och stjälkar.


Alma med de vita vinbären

Nu gav jag dem en chans och dröm om min förvåning, vinbärsplockningen gick som en dans. Man skulle kunna tro att de svällande röda bären krossas av manicken och lämnar bara en sörja kvar, men så icke. bären hamnar färdigrensade i uppsamlingskärlet.

Så sent plockade vi vinbär att ljuset till slut knappt räckte till att fotografera med iPhonen, men det ser väl alla at det här är en Peace

Det är lustigt att det finns ett visst motstånd hos barn att odla trädgård - det som är så kul! - ändå är de med och de ser väl inte ut att lida alltför mycket?

Just i ögonblicket är det en angenäm vinbärssaftsdoft i det lagerska, annars inte så angenäma, hemmet. Igenkäning, barndom, vuxenliv, tradition, bevarande - saften går att etikettera med många olika ord.

Sprakande Krasse

Många föraktar gurkörten för att den tar sådan plats, men det har mer med aktsamhet att göra, att se till att den inte fröar av sig så "fröbannat". Så här års går jag i landet och tittar om den inte ska komma sig och troget var den där blommande idag - jag är nöjd, den har en sådan väldoft och är så vacker, dessutom god med gurka, gurkor som i den senaste fuktiga värmen satt fart ordentligt. blir det inte för kallt nu med regnet så ska det bli ordentliga gurkskördar opm några veckor - gurklisten är nämligen lagd i gamla melonlandet som är byggt på 30 centimeter skit från islandshästar.

Det fruktansvärda och obegripliga i Norge

Norge är mitt andra hemland. Även om det är åtskilliga år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige så har jag haft mina odiskutabelt viktigaste år där, en omtumlande och betydelsefull tid.

Natten har varit som en grusom mareritt. Jag har följt NRK direkt hela natten. Det som skett är ofattbart och man undrar hur steget mellan högerextremism och massaker ser ut.

Jag sörjer med det Norska folket, med de drabbade, med de närmaste till offren, de skadade, ungdomar i mina egna barns ålder.

Det är en ofattbar tragik. En fruktansvärd massaker. Ett helvete!

Mina gröna barn i grön slottsmiljö på Engsö

Mina gröna barn i slottets lövkoja

Just nu sitter vi på övervåningen i en av flyglarna till Engsö slott - för övrigt det slott i landet där spökjägare oftast fått napp - men skit i det, det riktigt dundrar 1700-tal och slottet krumbuktar sig i sin uppåtresliga fyrkantighet med Hårlemans påbyggnation med fjärde våningen - snacka om hus med karaktär!

"Vår" flygel är den gamla trädgårdsmästarbostaden, med nedervåningen på den tiden inredd som arbetsplats med utgång till ett orangeri. Det hade varit roligt att se huset så och se det i original med alla kakelugnar och förmodligen självcirkulerande värmesystem via ugnar till nedervåning och orangeri.

Per Vidlund på Ängsöfisk

Nu huserar Gunilla Söderholm i huset och driver bed and breakfast. Stort mottagande bland katter och en jättehund. Ett skickligt ordnat boende på övervåningen med TV-rum och ett rejält tilltagen sovrum för mig och barnen.

Från eftermiddagens besök hos Per Vidlund som den uppmärksamme förstått jag träffat i ett tidigare sammanhang fick vi en hel låda med rökt lax, rundrökt ål, flatrökt ål,rökta abborrar, rökt gös, rökt makrill och rökta räkor. Den dukade vi upp i frukostköket som tillika är Gunilla Söderholms privatkök och se där vilken härligt ordnad middag vi fick tillsammans med värdinnan.

Det svidande vackra Engsö Slott

Gunilla Söderholm är född på Engsö och har jobbat nära familjen Piper länge likt hennes mamma före henne, en mamma som först var barnflicka för prinsessbarnen på Koberg, senare hos von Rosens och så hos Pipers på Engsö. Pappa var skogvaktmästare på slottet.



Sa vi att det spökade? Jag gjorde visst det. I eftermiddags var vi vid en grav uppe vid kyrkan. I den vilar Anders Luxenburg som var gycklare hos Karl XII och som sägs varit den som sist såg konungen vid liv. Om det var Anders Luxenburg eller något annat av de många spöken som sägs husera platsen vi nu sitter på (...Jisses, i detta ögonblick slår klockan midnatt och spöktimmen inleds, håll i hatten,) och som noterats som de starkaste elektromagnetiska strömmar som uppmätts jämfört med alla testade eruropeiska slott, vet vi förstås inte. Undersökningen gjordes 1999 av den amerikanske spökforskaren Andrew Nichols.

Nu ska vi släcka ner och sitta alldeles still och titta upp mot slottet över slottsparken. Sedan ska jag berätta om kyrkan och platsens verkliga ande, historien och tiden.

August kommen ut ur lövträdssalarna till ackompanjemang av bland annat gräshoppssångare