Jag gjorde det!

Min egen purjolök

Nu har jag för evigt en purjolök ingaddad i skinnet på min högra överarm - jag vill nog mena att jag är tämmeligen ensam om det.

För några månader sedan fyllde jag ojämnt. Min son gav mig dock en synnerligen utmanande present - en tatuering. Han har själv sedan myndighetsdagen dekorerat sig lite överallt på den unga kroppen.

Skulle jag nu göra honom sällskap genom den ganska fasansfulla och samtidigt äkta smärtan det innebär att på två till tre millimeters djup rista bilder i skinnet? När jag fick det lilla presentkortet var det ett ögonblick av omedelbar närvaro och allt det där snacket om att jag "nog en dag" skulle göra något blev en realitet. Några månaders väntan tog vid. Idag var dagen D och igår hade jag bara en aning om vad jag ville ha på armen.



I decennier har jag sagt att jag ville ha en palm tatuerad. Ett palmträd som sysselsatt mig sedan en resa till Puerto Rico i början av 80 talet och som så småningom resulterade i ett antal gigantiska målningar som visades hos Galleri Wallner i Malmö.

Jag gjorde under de närmaste månaderna efter utställningen en serie grafiska blad, grovt ristade torrnålsgravyrer. "Palms & Pools" kallade jag dem. Lite inspirerat av David Hockney som faktiskt hade min studio på Royal College of Art i London bara några år innan jag själv flyttade in där.

I min samling fanns nu alltså kvar några blad med palmer som jag satte mig ner med igår kväll - någon av dessa tänkte jag. Någon av dessa ska jag ha som tatuering - men det blev inte så.







Palmträd tillhörde mig då, inte idag 30 år senare, tanken var liksom förverkad. Så började jag tänka i matlinjen istället och tog fram en ballongvisp, många linjer och djävligt mycket luft. En bondböna? "Skulle bara se ut som ett stort födelsemärke" sköt Rodjana in kommenterande innan hon gick till jobbet i morse. En morot - alldeles för ekivokt, lök, nej knappast. Jag åkte iväg vid elva idag till studion på Bondegatan och en tatuerare Molin från Australien - farfar var gotlänning, därav namnet. En timmes diskussion och skissande - purjolöken växte fram från en teckning i en av mina böcker.

Det var nog det mest utmanande jag gjort i det lilla. Jag hade inte en aning om hur det skulle kännas, inte en aning om typen av smärta och i sanningens namn hade jag väntat mig en mer skärande smärta, mer åt tandläkarborren utan bedövning - det var det inte, det var bara utmanande smärta i nästan två timmar, konturerna var värst.

Gillade jag det då? Jodå, så här lite mer än tolv timmar senare känner jag redan igen det där alla andra som tatuerat sig säger: Mersmak!

Men visst blev den naturalistisk och fin, min purjolök? Han är djävligt skicklig den där Molin!!! - även om tatueringen är alldeles färsk på bilden överst och huden sargad så ser man redan schatteringarna och den rätta färgen i det gröna. Om någon vecka så har svullnader och sårigheter lagt sig. Ser fram emot att ha den som en vän och del av mig själv. Och Gaston, fan vilken fin present! Tack gubben.

Rosenböna på 50 år när

Hos oss odlar vi efter tidiga 1700-talsböcker. Där nämns rosenböna, dock inte den vi odlat de senaste två åren, den är från 1850 talet.

Nu är det sista skördat och då är de "seniga" skidorna borttagna till förmån för de juvelliknande fröna, till färgen ser de ut som glada papegojägg eller något slags lockande smågodis.

Tidigare har vi kunnat skörda unga bönskidor och skurit i bitar och kokat och sedan blandat med vitlök, persilja och olivolja.

De nu spritade bönorna kokar vi i minimalt med vatten så att de nästan får ånga sig mjuka. Sakta rör vi i potatismjöl med kallt vatten för att reda, salt och peppar, en skvätt mörk sirap och en rejäl dusör med ättikssprit. Vad det påminnor om då? Bruna bönor förstås. Servera till hårt nystekt rimmat kvalitetsfläsk och nykokt potatis, gärna potatis från samma tid som bönan - smakerna gifter sig egendomligt också för att de är odlade i samma jordmån. Vi tar Amerikansk Rosenpotatis till anrättningen.

Gödselstank och skit för ingenting ELLER "hur man kastar pärlor för svin"

Det är en doft över Fyndet som jag känner igen från våren, den om våren så angenäma doften av gödsel, men nu när det är höst känns den allt annat än angenäm - det luktar helt enkelt skit och piss och det så till den milda grad att doften äter sig in i näsan och man inte kommer ifrån den.

Någon har börjat, sedan har efterföljarna hängt på. Det gödslas hej vilt och inte på växter utan gödseln läggs ovanpå den höstgrävda jorden.

Stora traktorlass med koskit har flera odlare beställt fram och sedan kärra ut på sina små nygrävda tegar. Jag har försökt påtala att om gödseln sprids nu så kommer den bara att lakas ut på sina viktigaste egenskaper av regn i höst och snösmältning tidig vår.

Dessutom läggs nu skiten ut att evaporera i luften vilket inom jordbruket är helt regelvidrigt. I kamp mot påstådda utsläpp ska gödel absolut inte spridas så här års annat än där höstsådd ska ske och då måste gödseln krävas ner inom 12 timmar från det att den lagts ut. Här ligger skiten i öppen dager och ingen har någon ambition att gräva ner skiten med påföljd att det stinker.

Genom hela vår trädgårdsförening löper en gammal transportled från bronsåldern, idag är det bara ett historiskt djupt dike kvar från del gamla leden. Diket rinner ut i sjön Ravaln, en grund, snart igenvuxen, sjö. Låt säga att hittills har ett tiotal lass, många kubikmeter, gödsel spridits. Lakvattnet från trädgårdarna närmast diket kommer att pressas ner under vårfloden och kvävet tas med bort till sjön, vilket naturligtvis måste hindras.

Jag har nu försökt prata med folk som inte förstår bättre - de förstår dock inte alls efter mina samtal med dem utan känner sig kränkta och irriterade och tror att de gör rätt. "Gräv åtminstone ner skiten så att vi slipper odören" Men nej, dumhet hos åsnor ger envishet.

Ett annat argument är att skitdoften nu är så intensiv att den sprider sig upp i villaområdena och då kan en tråkig dominoeffekt uppstå - grannarna klagar - miljö och hälsa rycker ut - trädgårdsföreningen som liggger på attraktiv parkmark ifårgasätts. Då drabbar dessa gödslingsdumheter även mig.

Tyvärr lyssnar inte heller den tillsatta styrelsen utan har egna medlemmar som just nu täcker sina jordytor med ett decimetertjockt gödsellagar - en styrelse som borde tillse att föreningens allmänna väl gick före den interna dårskapen.

Det är inte för inte som man sår i kvävebindande gröngödsling, persisk klöver, rajgräs - grödor som binder den kväve som redan finns i jorden så att den inte läcker iväg utan hålls kvar till vårsådden.

Äppelslöseri i flera hundra år

Det är en alldeles speciell känsla att bita första tuggan av ett svenskt äpple oavsett typ - det smakar mer, friskare, högre syra/sötma, renare.

Jag blev alldeles speciellt stolt när jag gick in i butiken hemma i sällskap av min då elvaårige son, Gaston. Han stannade omedelbart vid äppeldisken och stod och doftade, tog frukten i handen och doftade nära, hämtade en påse och sa: "Det här kan inte jag motstå". Så plockade han påsen full med svenska äpplen och gav mig för att betala!

När man biter i ett svenskt äpple kommer minnena rullande starkare än för all annan mat. Man kommer ihåg när man satt i träd under höstarna uppklättrad bara för att få de slätaste och vackraste äpplena och man kunde inte hålla sig utan smakade innan man hoppat ner och man minns ur det var i luften, hur det doftade och vilka andra som var med och man minns att det hade mörknat och såg ljusen från vägen längre bort som liksom glittrade genom bladverket och ljusen från fönstren, det såg så varmt och ombonat ut från utsiktsplatsen i trädet.

Senare har jag förstått att det var ett Maglemer så det måste ha varit sen senhöst, på gränsen till vinterkväll, för det är då som dessa äpplen uppnår sin allra finaste mognad, jag tror de kan mognas på vinden också liksom andra vinteräpplen.



Tänk den där doften på vinden med äpplen varsamt inslagna ett och ett i tidningspapper och försiktigt lagda i en låda. Man öppnade vindsluckan och äpplenas starka vindslagrade doft bara rann ner över en, man ikläddes äppeldoft och dessa äpplen, rosiga och friska som nästan nyplockade togs fram till julbordet och några hängdes i den gamla ljuskronan som dekorationer, nej inte bara till ögats lyst, utan även till näsan - jul var plötsligt detsamma som jul.

Så undrar man hur det kan bli så att äpplen lämnas kvar på backen och trädägaren reser till stan för att handla importäpplen i butik.

Linné skriver om samma sak från sin resa till Öland den första juni 1741 och kommer till kustens stenbruk där arbetarna "släckte törsten" med saltvatten och åt gräs för att hålla hungern vid dörren. Alldeles bredvid stenbrotten växte vildaplar med de friskaste av äppelfrukter. "Varför gör de inte som fransoserna och pressar dessa äpplen till must att dricka istället för att ge dem till djuren att äta"?

Havsörn över Sollentuna

Man blir lite andäktig, det liksom stillar sig ett ögonblick för det är magiskt stort och mäktigt, nästan som en kraft från ovan.

Det är andra helgen i rad som jag ser den cirkla över Sollentuna, förra helgen över Hersby Hembygdsgård, lägligt till Höstmarknaden och nu i helgen precis över min köksträdgården.

Jag hade satt mig ner efter att ha skördat rosenstörbönorna och tagit en kaffe ur termosen. Det var då jag tittade upp för känslans skull och där var den igen, Havsörnen, seglande på en ganska orolig termik som förde honom bort ut över Järva och Kista.

Med mitt lilla porträtt-tele är det hart när omöjligt att ge örnen rättvisa, men ett skott mot himlen blev det i alla fall bara för att fnga den lilla pricken som seglade i skyn.

Tunggung på Satelliten när Tuulepuu mötte spelmän i Sollentuna

Margus Põldsepp (lõõtsad, kitarr, vokaal),Kärt Leppik (vokaal),Katri Mets (viiul)Kaido Kadaja (kitarr),Klaid Melnikov (Basskitarr),Kaari Talvet (krom. kannel),Siret Suigusaar (krom. kannel),Birgit Viru (flööt, torupill).

Visst går det att hålla spelmansstämma mitt i betongstaden. Idag hölls en i "konservburken", Satelliten, i Sollentuna. Spel i varenda hörn och möten mellan spelmän och publik, överallt.

Det närmaste jag själv kommer folkmusik är en Erik Pettterssonklarinett och en spilåpipa signerad Knis-Karl - men en lyssnare har jag varit i över 50 år.

För mig är det jättespännande att min lilla Alma (8) mer och mer dras till musikarten och efter att ha varit med bland de allra yngsta på scenen idag själv gapade storögt åt mängderna av harpor och fioler och trycket när alla spelade tillsammans.

Alma i rödrandigt

Största behållningen för dagen var (utöver Almas framträdande) i alla fall mötet mellan Sverige och Estland. Den driftiga Christina Frohm fiollärare på Sollentuna Kulturskola som arbetat med folkmusikprojekt i Estland drog för en tid sedan dit med sin egen lilla ungdomsgrupp "Klasro Fiol" och till den lilla medeltidsstaden Karksi-Nuia 15 mil söder om Tallin. Där träffade gruppen en ensemble som kallar sig för Tuulepuu som lär betyda "vindträd". En grupp som lutar sig tillbaka i den traditionsrika estniska folkmusiken och framför den så att det låter 2010.

Med så många i spelet blir det bra tryck i musiken

Bara dessa få mil österut och tonerna byter art, allt är annorlunda från tonbildning till rytm från tonideal till språk och ändå sker det där märkliga, mötet mellan människor och mötet i tonarterna. Efter workshops mellan "Klasro Fiol" och Tuulepuu uppstod både sammanhang och samklang - det hördes att det var kärlek.

Folkrock med elbas, aukustisk gitarr, tvåradigt dragspel, fiol, sång, säckpipa och två kantele kan det inte annat än svänga om, syndigt oortodoxt. Påkopplat svenskt från Klasro och dessutom med svenska låtar så blev det ännu roligare. Synd att inte fler uppmärksammar dessa oerhört viktiga möten, dessa fantastiska kulturkrockar som mynnar ut i stor kreativitet. Jag såg inte en enda "kulturhabituér" från kommunen på plats...nä visst fan, det var söndag och då är det ledigt. Kulturpolitiker då - nej visst fan, valet är över!

Estnisk folkrock med säckpipa och fiol - det Ni!


Man skulle kunna tycka att folk skulle komma dit i alla fall - för sin egen stund, för sin egen bildning, för att försöka förstå, för att bredda sig. Okey att jag tillhör de "närmast sörjande" och att lokalen, även sittplatserna var upptagna av spelmän som lyssnade på spelmän (lite av det som är meningen med en spelmansstämma, men man skulle unna fler att upptäcka, uppleva, lära sig förstå och öva upp sin känsla.

Sura ostron förstör en kväll

Jag har brukat hylla fiskdisken på Konsum. Jag förmodar dagens leverans av sura flatostron från Irland var ett olycksfall i arbetet!

Vi var på jakt efter ostron både igår och idag och hittade dem som flatostron på Konsum, eller Coop, som de numer envisas att kalla sig. En indoor entreprenör.

Men visst är det förtvivlat tråkigt. Men mest förtvivlar jag mig själv för jag såg redan i ostronbingen i kylen att några gapade öppna och ovilliga att stänga sig. Jag borde naturligtvis ha backat och sagt morsning. Men tänkte väl att kanske de övriga är fräscha och så sa jag "får vi 20 av dessa".

Efter alla konstens regler lades de i dubbelback med is. Det var ett döfött projekt. När jag öppnade det första spred sig genast en doft av surströmming och lika med det andra och tredje och så fortsate det. Ur moluskerna bubblade det - moluskdöd. Det blev sopnedkastet omedelbart med hela raddan ostron.

Räddningen blev trattisar, plockade på en och en halv timme i vår trattisskog i eftermiddags. Riktiga nummer nio spagetti - den grova som påminner väldigt om feta thailändska - och till gräddkokta trattisar.