tisdag 5 oktober 2010

Äppelslöseri i flera hundra år



Det är en alldeles speciell känsla att bita första tuggan av ett svenskt äpple oavsett typ - det smakar mer, friskare, högre syra/sötma, renare.

Jag blev alldeles speciellt stolt när jag gick in i butiken hemma i sällskap av min då elvaårige son, Gaston. Han stannade omedelbart vid äppeldisken och stod och doftade, tog frukten i handen och doftade nära, hämtade en påse och sa: "Det här kan inte jag motstå". Så plockade han påsen full med svenska äpplen och gav mig för att betala!

När man biter i ett svenskt äpple kommer minnena rullande starkare än för all annan mat. Man kommer ihåg när man satt i träd under höstarna uppklättrad bara för att få de slätaste och vackraste äpplena och man kunde inte hålla sig utan smakade innan man hoppat ner och man minns ur det var i luften, hur det doftade och vilka andra som var med och man minns att det hade mörknat och såg ljusen från vägen längre bort som liksom glittrade genom bladverket och ljusen från fönstren, det såg så varmt och ombonat ut från utsiktsplatsen i trädet.

Senare har jag förstått att det var ett Maglemer så det måste ha varit sen senhöst, på gränsen till vinterkväll, för det är då som dessa äpplen uppnår sin allra finaste mognad, jag tror de kan mognas på vinden också liksom andra vinteräpplen.



Tänk den där doften på vinden med äpplen varsamt inslagna ett och ett i tidningspapper och försiktigt lagda i en låda. Man öppnade vindsluckan och äpplenas starka vindslagrade doft bara rann ner över en, man ikläddes äppeldoft och dessa äpplen, rosiga och friska som nästan nyplockade togs fram till julbordet och några hängdes i den gamla ljuskronan som dekorationer, nej inte bara till ögats lyst, utan även till näsan - jul var plötsligt detsamma som jul.

Så undrar man hur det kan bli så att äpplen lämnas kvar på backen och trädägaren reser till stan för att handla importäpplen i butik.

Linné skriver om samma sak från sin resa till Öland den första juni 1741 och kommer till kustens stenbruk där arbetarna "släckte törsten" med saltvatten och åt gräs för att hålla hungern vid dörren. Alldeles bredvid stenbrotten växte vildaplar med de friskaste av äppelfrukter. "Varför gör de inte som fransoserna och pressar dessa äpplen till must att dricka istället för att ge dem till djuren att äta"?

2 kommentarer:

Malee sa...

Ja musta mer!
http://www.facebook.com/pages/Ha-Saftfabrik/125327610822198#!/video/video.php?v=401606853142

Space babe sa...

Jag är så stolt för min dotter har också fattat att svenska äpplen är överlägsna importerade.

Plötsligt tycker hon att det där lilla gulröda åretrunt-utländska äpplet som jag glömt namnet på nu, smakade artificiellt. Hurra, jag har fostrat en finsmakare!