Grönare än grönt på Frantzén Lindeberg

Rödbetor som pocherats långsamt i valnötsolja och vinäger, Minus 8 och kryddad med äppelkärnsolja, syrlig grädde, vårblad och vinaigrette.

Mästerligt är det minsta man kan säga.
Hade en middag igår kväll med mycket initierat sällskap hos mina vänner på Frantzén Lindeberg.
I tisdags introducerade restaurangen en helt ny meny. Från att under säsongen och efter alla utmärkelser inklusive stjärnan i Guide Michelin ha serverat mat från en helt vit meny med listade råvaror var allt som vanligt ett ögonblick med en fast meny. F/L startade nämligen i tisdags helt genom vegetariska matlagningsveckor (sånär som på kaviar på Sveriges första färskpotatis, oxtalg och chorizosky till de vita bönorna).

"Våren 2009", en vivaldimusik i smak av vit och grön sparris, nyutslagna nässlor, spritärtor, babyspenat, hasselnötter, permesan, toppmurklor och citronbuljong.

En enormt balanserad meny med mängder av nyanser, ibland bara nätt och jämt skönjbara. Vackert, smäktande och bedårande med en lek i syra/sötma och beska/sälta. Det blir så raffinerat med alla gröna undertoner.
Igår åt jag den mest perfekta sparris jag någonsin smakat. Anrättad i vakumkok fem timmar 70 grader.

Vita bönor i F/L:s tappning är exakt så perfekta de kan vara, mjuka och lena, tillräckligt kokta för att kunna pressas sönder med tungan mot gommen. I konserveringsburken av glas gömde sig en perfekt anrättning av Sorranabönor från Pescia, röd paprikamarmelad, shorizofett/sky, torkade oliver, persilja och lardo di Collonata
Potatislök har inget med potatis att göra utan är en lök med traditioner. Den odlas åt F/L på det lilla kaplansbostället Råshult i Småland där Carl von Linné föddes

Bagaren Lindeberg har inte bara utvecklats till att göra sina tryfflar till små smakbomber...

...utan också till en choklad och dessertmästare av rang, som här i en anrättning med kristalliserade rosenblad, bladguld, färska hallon och choklad "mille.Feuille" toppad med en rosenvattenssorbet...herrejösses!!!

Dröm om lunchmat

Ugnsgratinerade gäddqueneller på en Bistro i Lyon i vintras.

Mångfald, för katten, mångfald.
Snart är det lunch och jag känner redan för att kunna välja...hmmmm, vart ska jag åka för att få det där extra?
En plats Dit vi brukar åka åker vi varje fredag - dit kanske, men nej, har inte beställt bord.
Jag skulle vilja ha många fler alternativ som inte bara serverar klaffslunch med spillning på tallriksbrämet, storkokshastigt påkommet av halvfabrikat.
Lunchen är ju den avdelning under dagen som jag har möjlighet att låta mig bli bortskämd. Det handlar ju om input. Att komma ifrån, bli uppfylld av smak och av njutning, för at orka gå vidare md dagen.
Just nu vill jag ha ugnsgratinerade gäddfärsbullar med kräftsås - inte i helvete går det att få någonstans.
Det får bli fejkwallenbergare utan gröna ärter och med ett felkryddat potatismos och pulversås i personalmatsalen, fifan!

Uppdatering kl 12:55:

Det blev ngt helt annat än fejkwallenbergare, det blev stekta potäter med gräddsås, champinjoner och fläsknoisette på Matlådan, ett blåblusställe vid Häggviksrondellen där kocken står vid stekbordet och lagar husmanskost á la minute. Stående på menyn är falukorv med stekt potatis och stekt ägg! Ärligt, rikligt, gott, hemlagat.

Saigrog - thaiisterband

Ibland brukar jag understryka det som så många ser som en fullkomlig omöjlighet - likheterna mellan det thailändsk och svenska köket - och då undantar jag de kinesiska wokrätterna med alla dess tbh och olika smaker.

En poäng i jämförelsen är thailändarnas och svenskarnas gemensamma fäbless för det sötsura. Våra bruna bönor är något som estmeras liksom "vår" pressgurka. ("Vår" inom citationstecken då vi svenskar tror att vi uppfunnit en rad rätter och smaker, men inte ens de svenska krusbären som enligt Almquist endast svenkar kan tillskrivas är svenska och hur det hänger ihop berättar jag i en essä i kommande årsbok hos Svenska Turistföreningen som utkommer i höst inför 2010) Pressgurkan har jag hittat på thailändska landsbygden såväl som i Laos.
Nu ska det handla om thailändska saigrog som närmast kan jämföras med svenska isterband, men där tar jämförelsen slut då dessa thailändska små korvkrabater verkligen är syrade och härligt fläskfeta med saftighetsbevarande ris i korvsmeten. Svenska isterband befinner sig i fullständig degenerering och är väl närmast att betrakta som grynkorv då syrligheten med vissa undantag minskats till den grad att den inte längre är märkbar.
Saigrog äter vi hemma hos oss färdigköpta i butik, stekta långsamt och hårt och med kladdris och chili som tillbehör.
Chilin äter vi färsk och knaprar av till korven, intensivhetta!. Riset gör vi till små runda bollar i handen och doppar i prig bon

Omelettsoppa

Finns det verkligen något sådant?
Ja, av bilden att döma så finns den och det är inget påfund skapat hemma hos oss i syfte att driva med Er utan en realitet i Thailändska köket då inte mycket annat finns att tillgå.
-Herregud, säger Rodjana, hemma hos oss kunde vi ha några deciliter okokt kladdris, tre ägg och en plakapong (konserverad makrill i tomatsås eller importsardiner). Med lite vårlök, fisksås, fiskbuljong och chili blev det en god omelettsoppa att doppa riset i. Det räckte åt mamma och pappa, mig själv och mina sex syskon och vi blev mätta.
I veckan som var fanns soppan hemma på spisen. Vi har tagit till den förr, mest när Rodjana vill bli nostalgisk för det blir hon, och för att den är god, Kokt omelett får en gräddäggig smak, lite som varm, mjuk, kokt sockerkaka.
Mat ligger känslor och minnet så väldigt nära. Å andra sidan blir Rodjana nostalgisk av all thailändsk husmanskost och det är på gränsen jag blir det också, men mest av paltbröd>!

Vaktmästarn! Det är ett broskben i min soppa

Nu är det inte alls illa med broskben i en soppa med nudlar, snarare tvärt om.
Broskbenkoket gör en alldeles utmärkt buljong till nudlar och så här som på bilden åt vi nudelsoppan hemma hos morsan i påskas när farsan låg på tillfrisknande och sjukgymnastikträning efter ett svårt axelbrott.
Broskbenen fick vi från vår nya favvisaffär i Höganäs, City Gross och för giveawaypris; 19:90 kilot. Tillsammans med nygjorda kinesiska nudlar (kommer inte ihåg namnet) blev det lysande.

Förvånande smörigt jobb

Satt i en smörpanel häromdagen för ett av våra betydande magasin. Jag ska inte gå händelser i förväg, men, men.

Badoit eau de vie

Jag har inte lyckats hitta ett bättre vatten. Sverige i Europa går miste om det. Bara en återförsäljare till restaurangvärlden, inget till törstande konsumenter. Får hålla tillgodo med sodastream i väntan, och kom inte och säg att jag tänker på miljö och klimateffekt, inte ett dugg!
Telefonbild från Lyon i vintras