Ibland brukar jag understryka det som så många ser som en fullkomlig omöjlighet - likheterna mellan det thailändsk och svenska köket - och då undantar jag de kinesiska wokrätterna med alla dess tbh och olika smaker.
En poäng i jämförelsen är thailändarnas och svenskarnas gemensamma fäbless för det sötsura. Våra bruna bönor är något som estmeras liksom "vår" pressgurka. ("Vår" inom citationstecken då vi svenskar tror att vi uppfunnit en rad rätter och smaker, men inte ens de svenska krusbären som enligt Almquist endast svenkar kan tillskrivas är svenska och hur det hänger ihop berättar jag i en essä i kommande årsbok hos Svenska Turistföreningen som utkommer i höst inför 2010) Pressgurkan har jag hittat på thailändska landsbygden såväl som i Laos.
Nu ska det handla om thailändska saigrog som närmast kan jämföras med svenska isterband, men där tar jämförelsen slut då dessa thailändska små korvkrabater verkligen är syrade och härligt fläskfeta med saftighetsbevarande ris i korvsmeten. Svenska isterband befinner sig i fullständig degenerering och är väl närmast att betrakta som grynkorv då syrligheten med vissa undantag minskats till den grad att den inte längre är märkbar.
Saigrog äter vi hemma hos oss färdigköpta i butik, stekta långsamt och hårt och med kladdris och chili som tillbehör.
Chilin äter vi färsk och knaprar av till korven, intensivhetta!. Riset gör vi till små runda bollar i handen och doppar i prig bon
1 kommentar:
Det tar tid med startkulturer, och sedan torka korvarna, det hinner man inte med i den svenska livsmedelsindustrin.
Skicka en kommentar