Vad var det om sparrisknopp och vilja opp?

Blixtbild klockan tio på kvällen efter att jag försökt så morotsfrö i kvällsbrisen

Tid - det måste få ta tid. Sparris tar tid. Sedan tar den ingen tid alls.
Förra året grävde jag en sparrisbädd, djupt ner efter alla konstens regler och i bästa jorden. Rötterna fördelades över en liten jordås i gropen och ömsom såg jag framför mig de rika skördar jag en gång fick på Gotland där jag ärvde ett sparrisland efter förre ägaren och ömsom tänkte jag som vanligt att "det här blir det nog bara skit av".

Jag tror att jag ofta tänker som det sistnämnda för att antingen inte bli besviken eller antingen bara bli förvånad och lycklig, att inte ha några förväntningar alls - så har jag tänkt vid varje frö jag satt ner och så tänkte jag när jag tittade på de spretande sparrisrötterna djupt nere på jordåsen i hålet. (rödbetorna jag sådde i förrgår blir det nog inget av)*



Förvåningen, överraskningen, glädjen - allt på en gång när små tunna sparrisknoppar bröt jorden och sträckte upp ganska snart efter att jag satt plantorna. Och de skulle få stå kvar, inte röras inte klippas eller tuktas, växa upp till vackra plymer och sedan får vissna ner. Se men inte röra, så skulle sparrisen kunna ta sig och bli kraftig.

Sparrisland, ostronbädd, vintern är tid


Vintern fick gå. Våra ostronorgier hemma blev sparrisbädden behjälplig inbillade vi oss efter att ha tolkat Carl von Linné som blev småerotisk av ostron och sparris. Om inte annat så gör de många vackra ostronskalen i trädgården våra grannar konfunderade.

Översta bilden är tagen ganska så nyss. Det är försommar. Vi väntade länge, så länge att vi trodde att sparisen dött under vintern - tid, mens grannen skördade och tog tillvara och till och med tröttnade på sin sparris - i vår sparrisbädd, inte en knopp - tid!

I veckan som gick, och jag såg dem inte direkt, knoppar som fyllda av sollängtan bröt den grå jorden. Den lever, den finns, den är!



Andra året - det ska få bli plymer igen, tid, inte röra, inte skörda, bara se knopparna växa till sig. Först nästa år kan vi börja hösta något av sparrisen - tålamod, längtan, det blir säkert något av det här.


*Så vet vi ju att i juli - augusti är trädgården så fylld att vi knappt kommer in