Familjemiddag

Eye och Arm, mina barns kusiner.

Igår kväll hade vi en familjemiddag.
Minst en sådan håller vi om än att jag kommer på besök bara en kort vända. När jag frågade var vi skulle gå blev förslaget varuhuset "Ocean" i Phuket Town och Sukiyakirestaurangen där!
Det är klart man blir lite förvånad, men samtidigt glatt överraskad. Det är klart man ska äta lite speciellt när man träffas, inte bara samma "gamla thaimat".
Det är kul nu för de som bara för en stund sedan var små ungar har flyttat hemifrån och blivit stora och så har det kommit nya kusiner som jag inte haft anledning att se förr. Lillebrorsan Nom kunde inte komma själv för han jobbade med marknaden vid festligheterna på Wat Chalong så han "skickade" sin fru istället och henne hade jag bara sett på bild förr och där satt hon nu med två söta ungar som var som virvelvindar.
Maten då? Sukiyaki.
Vad ska man säga - ingenting saknades, det är jätteroligt, en "sylta" på ett stökigt varuhus och med en inredning med noll charm och ett blåaktigt ljusrörsljus, med en mat som är så smakrik att det hoppar i munnen och med en sprödstekt anka som får mig att framkalla bilder av Lyon om så skulle vara. Men framförallt umgänget. Jag menar, det spelar ingen roll hur platsen är eller hur designat stället är, rakt på utan krusiduller, iskall aircon, galonklädda bänkar och stolar, plastskålar på bordet, bleckbestick och hissmusik i högtalare. Det är sällskapet som gör stunden och gjorde det här, varmt, leende, godmodigt vänligt.

Timmarna gick reptilsnabbt och småbarnen skulle plötsligt hem och lägga sig och så var det uppätet och middagen upplöst och jag tog svärfar med mig hem till sitt i min bil med chaufför.
Det är lite sorgligt också, för de här stunderna blir så korta.
Rodjana ringde från Sverige två gånger under middagen och var med på det sättet över ledning. Det är klart att det är svårt för henne då jag sitter med hennes familj och njuter av mat och gemenskap.
Idag då - jag blir den sanne turisten och ska pressa på stranden. Why not. Jag är här för att njuta och vila och upplevelsebiblioteket är ju redan fyllt för den här omgången. Behöver verkligen ladda.

Han har fyllt 75 nu, svärfar från trakterna av Kanchanaburi, still going srong. En man som gör det bästa han kan att hålla samman en hel klan av barn och barnbarn och jag tror han är ganska lycklig över hur det blivit i livet.

Bläckfisk, smör, vitlök och tryffel

Det är en rent oslagbar kombination som Rodjana vet är en favorit och som hon komponerade till mitt behag. Det ska vara stor och smakrik bläckfisk och bara det vitaste renaste köttet, väl rensat från insidans trådiga hinnor.
Bläckfisken ska "förstekas" i mycket het panna en minut. Bläckfisken släpper en hel del vätska då. Lägg upp den strimlade fisken på papper. Hetta upp pannan på nytt och bryn smör. Stek bläckfisken i smöret tillsammans med tryffel eller tryffelolja. Strö över rikligt med rostad vitlök eller låt färsk vitlök gå i före fisken. Ät helt varm.

Svärfar Chaluay med kaotom (rissoppa) för en stund sedan innan tröttheten efter resan tog över och han gick till sängs.

Tidigt i morse hörde vi "thaiknarren" komma strykande över vårt tak på väg till ARN. Den gör så varje morgon vid pass tjuge i sex. Samtidigt satte vi oss i bilen och följde efter. Ombord på flyget var min svärfar Rodjanas pappa 75. Han ska vara här i tre månader och det är med stor glädje vi tar emot honom.
-Nu förstår jag att ni står ut i Sverige, sa han när han mötte majsommaren utanför flyget. Tidigare har han landat i mörkaste vintern och inte riktigt fattat att det blir ljust, varmt, levande och grönt även här.

Vägen till, och från (!) Jensens Bøfhus

Jag tror det var Alma som triggade igång oss. Hon hade varit på Jensens Bøfhus och ätit för någon vecka sedan. Så läste jag rubben till Lisas recension av Noma som inte gjorde mig klokare eftersom jag läst vad Zwampen skrev för några veckor sedan.
Finns det två Noma? Eller "vem ska man tropå, tropå..."
I alla fulla fall så for vi iväg till detta snabbmatskötthus där köttet passerar under värmeelement och blir grillat (eller har de ändrat på konceptet?).
Hårt kött och minimal fettrand, den de slog sig för bröstet för i menytexten, soggig potatis som inte alls var nystekt (råstekt), pommes som var kall och biff som var ljummen. Den var i alla fall klädsam röd, MEN - och det var märkligt - helt utan smak!
Såserna kändes torftiga syntetiska och bearnaisen var på tok för syrlig, dessutom kom den ut stekhet vilket den naturligtvis inte ska vara.



Istället för att ta en glassdessert efter ungarnas tjat så drog vi hem liksom i protest och körde en banansplit med hemkokt chokladsås.
Sist jag åt en familjemiddag var med svärfar i Thailand och barnens kusiner och alla mina svägerskor.



Vi var elva personer kring bordet och alla drack och åt vad de ville och alla tog in desserter efter sukiyakin och drack ännu mer och det var skitroligt och världens service och de flesta av oss hade i tillägg till allt det finskurna av kött och lever och fisk och skaldjur till buljongen beställt in knaperstekt anka med ett skinn som man kan dö för.



För allt detta betalade jag straxt över 3000 THB =600 SEK.
Dagens nota med en pytteliten starköl till Rodjana, vatten och Cola till mig och barnen slutade på 571 SEK.
-Passar det inte - åk tillbaka till Thailand då!
-Ja tack!

Den lilla krabban

Jag har haft förmånen att få vara hemma med den här grabben, lille August, men nu börjar allvaret även för honom.
I veckan skulle vi börja inskolningen på dagis samtidigt som Rodjana började ett nytt jobb som gjorde henne sådan här som framgick under ordlös onsdag.
Han är snart femton månader och som min svärfar så pricksäkert beskriver honom en "Po" (en krabba). Han rör sig framåt och i sidled med blixtens hastighet och är överallt samtidigt. Släpper man honom med blicken så är han och klättrar någonstans eller står och balanserar och ser glad ut.
I veckan fick han nya stövlar och nya skor. Han blev så glad att han dansade. Sedan blev han stormande förkyld så att jag fick avbryta inskolningen. Nu får jag själv invänta en ny sväng dagisbakterier. Det är femte svängen och aldrig tycks man bli immun.
Mitt i nästa vecka börjar jobbet även för mig.
Sitter med ett rykande färskt, färdigt manus och det passar bra för vinterns skrivande har precis släppts i bokhandeln, Dopingjägaren har kommit ut.

Svärfars spagetti

Han hade önskat sig det, alltsedan han var här första gången för tolv år sedan, svärfar Chaluay från Kanchanaburi.
Han har varit i Sala under tre veckor och var tillbaka i civilisationen från och med idag.
Vi gjorde en enkel köttfärssås på klassiskt manér i den stora röda emaljerade stekgrytan. Fem stora gula lökar, 2 kilo köttfärs, en hel vitlök, fisksås, opjkesoja, svampsoja, ketchup och ett och ett halvt kilo tomater som skållades och kärnades ur. Det hela får koka samman och spetsas med en burk raka sardeller. Parmesan till slut och över vid serveringen.
Att dricka till med förtjusning, en riktig bersårosé.
I morron blir det thaimat, Rodjana har lagt broskben i bitar på marinering. Just nu på extrapris på Vinn hos Stinsen för 19:95, billigare kan man inte få dem!!!!
Och vilken marinering det blir, smakade ett stekprov idag och det var härligt och syrligt gott. För det är så de ska sereras, syrade.

Furuviksparken, rena snurren och ganska dyrt

När jag var barn var Furuviksparken ofta ett utflyktsmål. Vi bodde hemma hos Gurli* och Sven på Greklands Gård, i Lillstugan, år efter år, sommar efter sommar.

Påminner mig när jag satte mig att plocka fyra kilo hallon från häcken därhemma att "Gullan" strök förbi i tanken. Hon brukade gå ut så här dags på hyggena med två tomma hinkar, men var snart tillbaka med dem hallonfyllda och sönderrivna underarmar. Sedan satt hon med en stoppnål och maskade ur hallonen, dessa pyttesmå vildhallon med så mycket smak, ett efter ett.

Nu åkte vi från Rättvik till Gävle. Telefonledes beställde vi rum på Järnvägshotellet, en gammal klassiker med dusch och toalett i korridoren. Hotellet ritades 1993 av Ferdinand Boberg, inte som hotell utan under benämningen "Centralpalatset". Då fanns här ett nykterhetshotell, en rikstelefonstation och Helsingslands enskilda bank. Senare kom huset att inhysa Brännvinsbolaget. På gården bakom huset fanns en saluhall under ett enormt glastak och hölls uppe av gjutjärnskonsoler. Huset är byggt av tegel (förvånande? Bobergs älsklingsmaterial) och fönstren var alla rundbågade. Ett femtiotal år efter invigningen byggdes ytterligare en våning med rektangulära fönster.

Nu skulle vi hinna med så mycket som möjligt innan det blev kväll, en blandning av nytt och nostalgi, det sistnämnda är väl naturligt när man har så många tidiga minnen från en trakt. Nu besöker vi förvisso trakten ganska ofta, men den här gången skulle bli mer inträngande visade sig, mer påtagligt. Små skillnader, stora upplevelser,

Getåolyckans ånglok, maffigt!

Järnvägsmuseet är ett måste, proklamerade Janne Norling över telefon. Så fick det bli och det var verkligen ett måste. har aldrig varit där tidigare. En fantastiskt inspirerande anläggning där man kan vandra genom historien som med enkla medel blir fysiskt synlig. Upptäcker att alla lok, alla vagnar faktiskt står på riktiga räls som också är anslutna till riksrälsnätet (heter det så?). Det kan alltså gå i praktiken att rulla ut med det gigantiska ångloket F 1200 som var med om Getåolyckan den första oktober 1918. Loket reparerades och kördes på svenska järnvägar fram till 1937 då det såldes till DSB i Danmark. Idag står det fullt funktionsdugligt i Gävle.

(Finns också en utställning av en banvaktarstuga som jag ska återkomma till lite senare i vinter kanske)

Köpte sedan några charkuterier att ha som kvällsmat. Upptäckte att vi inte ätit sedan Dössbergets husmanskostbuffé mellan Rättvik och Falun.

"Krokanen" där morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet

Så till det där med nostalgi som slog oss, eller i alla fall mig, på vägen genom Bomhus. Krokanen stod där fjällig och märkligt vacker, kyrkan som vi har på film i svart vitt från då morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet. "Inte en droppe starkt servererades på middagen, folk som ville dricka hade en plunta i bakluckan. Gustaf och Mia var ju Godtemplare", brukade farsan klaga över sin svärfar och svärmor. "De var inte alls godtemplare, de var missionsförbundare", brukade morsan återkommande korrigera. "Och det var väl inte fel att det inte serverades sprit!"

Harnäs simsällskap - tror det är samma smidesemblem på grindarna nu som då!?

Så fortsatte vi bort mot Harnäs där farsan föddes i ett fyrkantigt tvåvåningshus. Det fanns tre eller fyra av dem som låg tätt efter gamla bruksvägen och med stående panel i grönt. Sist vi åkte här sades det att husen var kopplade till socialen nu mera. Nu var det bara grunden kvar. Ungefär samtidigt som farsan gick bort i våras, revs hans födelsehus i Harnäs.

Här sköt de råttor med luftgevär vid sophögen och närmaste granne hade inte alla knivar i lådan. Den grannen köpte en gång en getabock, berättade farsan (det var hans älsklingshistoria från barndomen). "Mjölkar han något då", brukade vi ungar skandera. "Jaadå, en halv kaffekopp om dan" svarade den knäppa grannen och då tjöt ungarna i kapp av skratt.

Exakt här, lärde jag mig simma

Åkte vidare med barnen till Harnäsbadet. Nästan inget hade förändrats. Hit åkte vi ofta. jag har film på mig själv härifrån när jag inte ens kunde gå och hade bara en virkad vid skärmmössa mot sommarsolen. Senare lärde jag mig simma här. Det finns också på film och jag vet inte om det är en efterkonstruktion, men simfröken hette Ulla och var himmelskt snygg.

Länge hade jag en träningsoverall med HSS-emblem. Emblemet finns i smide i grindarna till badet som den här kvällen var helt stilla och helt tomt, Tröskeln låg alldeles spegelblank och iskall, omklädningshuset har rivits och byggts upp på en plats lite längre bort än ovanför läktaren där det låg förr (tror jag). Annars var allt sig likt som på filmen där jag är kanske under ett år gammal och runt och vit och blek och grinar mot solen. Till och med doften är densamma, sjövattnet och tallbarren som gör att stegen sviktar när man går.

Tröskeln alldeles stilla

Boberg igen, mat och sömn och så frukost i hotellmatsalen med utsikt mot Järnvägsstationen. Vi packade allt, checkade ut och klockan tio prick låste vi bilen på östra parkeringen, nära ingången till Furuvik. Lilla tåget i parken togs bort för flera år sedan, det höll inte för EU-kraven på säkerhet (tror jag).

*Gurli, skulle det visa sig, var min farmor, men fram till dess att jag opererade körtlarna bakom näsan på Gävle lasarett var det en väl förborgad hemlighet för oss barn. Då, det året, kan ha varit 1959 eller 1960 kröp det fram genom morsans omsorg. I förtroende berättade Gurli om allt kring hur farsan kom till. Då avslöjades vem min biologiska farfar var. Senare har jag sökt upp honom, han låg i en grav i Gävle. Jag frågade farsan eftersom kyrkogårdsförvaltningen sökte någon som ville ansvara för graven om han möjligtvis...? "Aldrig i helvete", svarade han. Han och Gurli blev svikna, trots att det aldrig märktes utåt tror jag han brottades med det sveket hela livet. Farfar hette Erik Lundin och var chef över Carlström nysilver och levererade silver till de flesta namnkunniga krogarna i Stockholm. Märkligt blev det när jag träffade på företaget som fortfarande då var i full drift. Det företaget levererade silverbrickorna till svenska deltagandet i Bocuse D'or och chefen då hette Lasse Skärberg och hans farmor, Helga Forslund, var kusin med min farfar som aldrig fick några fler barn.

Nu får Lovisa och Alma och August berätta i bild från Furuviksdagen:

August rattade första kurvorna av helsike tills han förstod att bilarna går som på räls

Ganska nöjd ändå

Alma och Lovisa längst ut på vingen. Om jag ska åka med, skulle inte tro det!

Extreme fanns tydligen förr på Grönan. Alma och Lovisa till vänster

En annan flygande makapär

Alma längst fram i grönt, Lovisa tryggt bakom lillsyrran

Farsan, Åk en gång med oss!

Augusts berg och dalbana, inte ens den vill jag åka

Dagens outfit 2

Jag gör det en gång till - sista, jag lovar - och tar upp bloggtrenden att göra en "dagens outfit". "Dagens outfit" var bara för hemmabruk.

Runt huvudet en "paakhamaa", thailändskt skynke som jag fått av svärfar och som är ett mellanting mellan sarong och midjeduk.
Skjorta, "Timberlake" (eller nåt sånt) - köpt ur ett konkursbo för 25 kronor.

Andra "dagensoutfittare" som jag hittar i brådrasket:

Amanda
Delinda
Min egen tidigare
Janice
Ewiiie
Kenza

Påskalammet förberett och ligger i Sous Viden 12 timmar 58 grader.

 Nu börjar förberedelserna efter den långa fredagen. Direkt efter 12-slaget tillät jag mig förbereda påskens lammstek. Urbenad och fylld med en kallnad smet av vitlök, hackad mynta, salt och rikligt med brynt smör.

Sous Viden på 58 grader och sedan låta den gå i 12 timmar.

När Sous Viden piper vid pass halv ett i morgon så ska steken hastigt brynas, vila en halvtimme och sedan skäras upp och serveras med en liten potatisgratäng. Som sås bjuder jag rikligt med mintsås av engelskt snitt:

2 dl fint hackade myntablad

4 dl skurna myntastänglar

2 dl vatten

4 msk äppelcidervinäger

2 msk socker

lite salt

Jag brukar koka upp socker, vinäger, vatten och myntastänglar och låta det sjuda en fem-tio minuter för att sedan sila av den heta lagen rätt över de fint skurna myntabladet. Sen får det hela kallna och serveras sedan skedvis till köttet. 

Exakt sådär minns jag såsen från ett lyxigt Carvery någon gång 1979 med min dåvarande svärfar och min dåvarande amerikanska fru. En stor uppdukad byffé med läckra lammstekar, rostbiffar, kalkoner och gödkycklingar. Nåt mer minns jag dessvärre inte, det här hände sig vid den tiden då mitt spritintag började ta omåttliga proportioner. Nu framkallar jag smaken igen och påsken är här på allvar.

Confidencen här och där

Att äta en confidence betyder att äta i förtroelighet - så borde alla middagar vara reglerade. Att äta fortroeligt.
Jag tänkte på det idag när jag "vallade" svärfar ut till Kina Slott för att undertryka vår vurm för det asiatiska för 300 år sedan.
Där, i en av flyglarna och i anslutning till det gamla fristående slottsköket, flygeln ligger suterräng i förhållande, åts det confidence på samma sätt som kungligheterna åt vid Ulriksdal i det som sedan Gustav III är teater och tidigare var beridarehus.
Här kan Lovisa Ulrika ha dinerat med Carl Linnaeus och matat honom med smultron ett i sänder tills podagern var botad (det går 1400 normalstora smultron per liter bär).
Precis som på Ulriksdal dukas det ståtliga bordet i källaren, i närheten av köket och så hissas hela härligheten upp efter att golvet skjutits åt sidan.
Man kan tänka sig varit gäst och stått vid kanten av bordshålet i ring med de andra middagsgästerna. Så kommer bordet med tända kandelabrer och dekorerat med lemoner, granatäpplen och en stor ananas, skålar med smultron och en fågelstek. En späckad kapun med pomeranser och en sås redd med ägg eller små kycklingar med krusbärssås till, chokladpudding, snömos och en blamanchee med röd gelé.
Jag stod länge framför glasdörrarna och tittade in.