Djurvänner "räddar" sjukt rådjur

Tidningen Expressen och deras fotograf hyllas idag för att ha hindrat en viltvårdare att skjuta ett rådjur som förvirrat sig in i Stockholms City. En veterinär tillkallades och djuret sövdes för att flyttas ut i naturen igen för rådjuret var "inte skadat".

Det är klart att djuret är skadat - ett friskt rådjur är så skyggt att det inte tar sig in i området där människor går omkring! Det här unga djuret kommer att återvända om och om igen till bebyggda områden.

Vi har problemet vid vårt trädgårdsområde där en stor vacker gaffelbock samlar på sig smaldjur varje år som nu har fått flera kid. Häromdagen höll jag på att köra över ett på trafikerade Sollentunavägen - den kom farande från en villatomt och skulle in i en annan. En skyddsjakt på rådjur borde vara på sin plats - en sådan finns inte i jaktstadgan annat än om viltet utgör en uppenbar fara, eller som i det här fallet i Stockholm uppvisar ett sjukligt beteende eller är skadat.

Det vore bättre om Expressen ömmade mer för människorna istället för om djur med konstiga beteenden. På förstasidan rubriceras händelsen med att "Bambi räddats" - Fel redan där och dålig påläsning. Bambi var en dovghjort, inget rådjur - men det är klart att expressenredigerarna med bambi fångar upp läsare hos vilka "rådjur" inte klingar så inkännande.

Rovdjur - Rådjur - stadsskott

Det är inte kul längre, inte ens sött och gulligt.

Kring vårt odlingsområde stryker inte bara ett, utan en hel släkt rådjur omkring. Fortfarande med den ståtliga gaffelbocken som alfahanne.

Vissa av våra odlingsvänner har fått hela vaxböneskörden åtgången och hela rosenhäckar förstörda. Vår mangold är betad och jorden nedtrampad.

Dessutom är djuren löjligt tama. Jag skulle lätt kunna jaga dem med spjut, vilket naturligtvis jaktstadgan förbjuder. Till och med lagstiftarna tycks ha genomlidigt någon slags märklig bambifiering (rådjur är dock inte en bambi - bambi var ett dovhjortskid).

Hart när alla andra djur finns det skyddsjakt på - dock inte dessa trädgårdsmarodörer. Man får med överrunnet sinne lugnt vänta till allmänna bockjakten den 16 augusti och då, vilket uttyds av namnet, bara hannarna. Förlegat med tanke på att rådjuren likt råttor nu tar invaderar trädgårdarna och gör livet surt för snart sagt alla och envar.

I veckan åkte vi i villaområdet som ansluter till vårt kollektiva trädgårdsområde - kolonilottsföreningen Fyndet - och inne på en vanlig villatomt mitt på dagen, med bilar utanför på Sveavägen och med folk inne i köket, stod en rådjursgrupp och betade av trädgårdens rosor.

Det är ett hot mot trädgårdsodlandets innersta idé - friskvårdsaspekten. Folk tappar lusten eller bygger in sig fullständigt för att slippa marodörerna. De så kallade djurvännerna, samma folk som så fullständigt missbedömt det här med rovdjur direkt norr om Sollentuna och som fått människor att stanna inne av rädsla för varg och björn, applåderar nu att rådjuren så fullständigt etablerat sig i människors absoluta närhet.

I länder inte långt från Sverige är det tillåtet med pilbågejakt efter hjort och rådjur - tyst, ofarligt för omgivningen, raskt dödande. Villaområdena kring oss och trädgårdarna runt omkring vår hade kunnat vara en utmärkt scen för denna slags jakt.

Rådjur hör inte hemma där folk finns som försöker ägna sig åt trädgårdsnörderi!

Läs mer om rådjursäventyren i vår lilla odlingsvärld här

Rådjursplåga måste framtvinga skyddsjakt

BGeten går först och bocken kommer efter

Rådjur och andra skogens djur har inget i staden att göra, ingenting i trädgårdar eller bostadsområden att göra. Speciellt inte när det finns stora åkerarealer och stora gammelskogar runt omkring.
Vi har alltid haft problem med rådjur i vårt trädgårdsområde. I flera års tid har jag dagligen sett djuren på mycket nära håll och i området finns knappt en tulpan att hitta. Snart är rosenknopparna färdigbildade och de odlas inte av oss som bete åt rådjuren. Grödorna som kommer upp och som är ett resultat av många dagars slit i landet är till för oss, inte som rådjursmat.
Igår såg jag den igen, den stora gaffelbocken. Präktiga horn med en lång hornstång och två taggar som en gaffel. Jag kan inte minnas att jag sett en så utvecklad trofé tidigare.
Tyvärr finns inte skyddsjakt på rådjur och bockjakten inleds inte förrän den 16 augusti.
Tills dess får jag använda mig av det som står till buds och jag har ett riktigt bra rådjursavskräckande hemkok som fungerar.

Jag står mitt i min kålgård och gräver och tittar upp och våra blickar möts

Oasis från blombutiken blötläggs i en blandning av blodmjöl utrört till en smet med amoniak och spädd till vällingkonsistens med vatten. Sätts upp på blomsterpinnar lite här och var strategiskt i kålgården.
Det luktar förfärligt och de första dagarna är det inget kul alls, man sitter inte liksom och grillar och äter i en oasis omedelbara närhet. Men efter några dagar klingar doften av för oss människor. Rådjuren skyr trädgården som pesten. Efter återkommande regnväder måste oasisen återigen doppas i blandning.

Vi vann - Svenska Publishingpriset ÄNTLIGEN

The winning team för årsredovisningen av borstadsrättsföreningen Solhjulet fr.v Björn Bergqvist copy och form, Roland Lindblad faktainsamling, Anna Grönvall idé och copy, Tanja Järvinen idé och copy och Göran Lager - Tabberaset text.

Jo, jag var med för två år sedan då jag medverkade med en essä om dödsstraff i Svenska Turistföreningens årsbok som vann - men det är inte på långa vägar samma sak som i natt för nu har jag medverkat mer direkt och det känns dj-t skönt helt enkelt.
Länk till det som hyllades av juryn och renderade oss priset kommer vad det lider.
Här juryns motivering som vi suger i oss av:
"Personlig, avväpnande och respektlöst med ett direkt tilltal utan snusförnuftigheter i såväl design som i tryck"
-Detta måste firas, tänkte vi och drog oss iväg till Håkan Thors Proviant vilket visade sig vara ett bra mycket bättre val än att stanna över buffén på Forresta. Och vi firade med en alldeles utmärkt kalvbräss följt av rådjur med lättrökt spetskål - har nog aldrig förr ätit ett rådjur så mört och dessutom av steken. Desserten inviterade oss Håkan själv till - Savarin med plommon och romrussinglass.
Nu är vi hemma och smälter både chocken över att vinna, vi blev ju så hyllade redan för att bli nominerade, och den utmärkta firarmaten på Proviant - kommer att kännas skönt att vakna upp till fredagen.

Maltmjölstekt kalvbräss med rostad majs, raps och hallonsky

Svenskt rådjur med lättrökt spetskål, hasselnötspanerad kålrot och Sezcuanpepparsky

Våren för dörren, lärkor i skyn och rådjur i busken

När vi flyttade till nya huset var det alldeles snöigt, sedan snöade det bara mer och mer, vi kunde bara gå där det fanns plogade vägar om ens då vi hade ner mot 30 minus nästan dagligen i december och januari.

Idag var första dagen vi gick bortanför tomtgränsen och ut bort till Edsån, den gamla vikinga vattenvägen som nu snart ska restaureras och som är skyddat lekvatten för aspen. Nu har vi också kunnat notera minst två ställen där bävern försöker dämma upp.

August och farsan hans på första vårpromenaden ut mot åkrarna

Från Antuna har man byggt en bro så att man nu kan ta sig ut över åkermarkerna där vi idag såg både rådjur, lärkor och grågäss.

Snön ligger kvar i skuggan, men gissa om det smäklter och det var världens fart på Edsån mot Edssjön. Vidare forsar vattnet in i Oxundasjön och ut i Mälaren.

En ny väg med bro över Edsån till Antuna

Vi sa med en mun; Vad fint vi bor!

Ska gå upp i gryningen någon dag och bara lyssna på morgonlåten. I morse skrek hackspetten till utanför fönstret så att vi vaknade.


Han har det bra han August som blir buren när han helst vill.

Kräm, kassaskåpssäkert mot rådjur

Det förståss att jag inte sett ett rådjur lägga benen på ryggen och fly undan odören, men å andra sidan har jag inte heller sett spår likt dem de dansade fram häromdagen innan rådjurskrämade oasis riggades.

Gör så här:
ta några deciliter blodmjöl i en bunke med möjlighet att stänga med lock.
Fyll på med ammoniak 24% och håll näsan undan.
Rör till en krämig massa och strunta därmed i förpackningens antirådjursrecept från blodmjölsfabrikanten.
Späd med vatten till lösning som en oasis kan suga upp.

Så kom Anita Gustafsson, ordföranden på Fyndet och gav mig generöst plastflaskor från morotsjuice vilka jag för någon dag sedan efterlyste och önskade. Med en syl göres hål tätt som ett såll på en tredjedel av flaskan närmast öppningen. Fyll på med blodmjölsröran upp till hålen och ställ ut doftpaketen strategiskt. Bättre motståndskraft mot dagens väder med regn och blåst.

Frantzén Lindeberg med höstmeny, lutar sig stort åt trädgårdarna och det naturliga.

Satio Tempestas, en accelererande smakresa

Hösten är som en enda stor skördefest, rådjuren har precis blivit av med sin brunstiga smak och blivit mildare, texturen är fantastisk och man frågar sig hur sjutton man så exakt väljer ut ett viltkött.

Trädgårdarna flödar över och det sätter spår i menyn, som att den annars så fiskmatiga satio tempestas nu kommer utan fisk och så smakrik och fullödig av vegetabilier, kompromisslöst tillagade, att man inte ens saknar den. Förr lades allt i en rustik hög och dressades med de rostade havsabborrefjällen, det var smakligt redan då. Nu läggs tempestan ut som en sträng med vetet med de lätta eteriskt förfinade smakerna först och sedan i ett smakligt stegrande tempo mot sista tuggan, raffinerat och genialiskt.

Morotsmarängen med vispad anklever skapar en rasande stark spänning inför fortsättningen

Blodplättar med halstrad anklever

Hmmm, vad är det? Tomatvatten!

Ständigt detta tomatvatten, jag har fått fördelen att umgås med Björn och Daniel i snart femton år. Redan då i början stod det där tomatvattnet centralt som ingrediens i såväl desserter, entréer som huvudnummer. Jag vet hur fascinerade de själva var över den rika smaken efter att ha krossade tomater och låtit dem rinna av över natten. Umami frikopplad, helt enkelt. Så dök den upp igår kväll som en liten tunn soppa med senapskorn och svensk krabba - det kan inte bli bättre. Nu komponerad av 40 olika sorters tomater från trädgårdsmästaren Jan Andersson på krogens trädgård i Malmköping (han odlar ett hundratal olika sorter, gärna av gammal rustik typ där man självfallet mer bryr sig om smak än avkastning).

Havskräftan med surklöverrova

Chefssommellieren Niklas Löfgren tillagar rådjuren vid bordet med gaslåga och kol från japansk ek

Under första året, tror jag det var, serverades det mig en av favoriterna som lustifikation, "Idas sommaräng" och som tillhör det där rätterna man kommer att ha med sig all tid. Igår fick jag en till och det var serveringen på rådjur. Hör upp alla jägare - det är så här det ska se ut, det är så här det ska vara. Serveringen påminner väldigt om Ida:s (även om det bara är jag som drar parallellen) med rådjuret hastigt eldat vid bordet med gaslåga och kol av japansk ek. Garni är sådant rådjuren själv äter, vad vore det om inte självklart, små kantareller, svartkål, essenser från skogen och ängen som sniglar och blåbär. Lysande!

Ett fantastiskt utvalt rådjur

Blodplättarna som är en hyllning till den trestjärniga i Vonnas och George Blanc, kom i en ny skepnad, mindre men med en starkare viltblodsmak och nu med dess bästa kamrat, halstrad anklever.

Fortfarande, en stor smakupplevelse och starkt förbättrad sedan sist, är den levande havskräftan. Idag kommer den med surklöverrova som får kräftans eget och flyktiga söta ATP att ännu mer spela. Det här är nog en av de bästa skaldjursserveringarna...ever.

Sällskapet för kvällen och som gjorde samtalet om maten blev väsentligt var svensk matjournalistiks nestor tillika ivrare i föreningen Inger Grimlund.

K KORV OCH KORV AV RÅDJUR

K som i Korv. Han var på bloggträff igår och hivade upp en smalis invirad i plast ur innerfickan. "Socialistisk salami" kallade den kinesiska vinlusendet för. >
K skar upp i väntan på fläsket och kalven och varmkorven på Moldau. Först (1) den var så tunn, sen (2) den var så torr, tre (3) den var så späckad. Och när jag tuggade, smakade på den tilldelade biten så kom det över mig, den där korven jag brukade göra själv men som jag glömt att jag brukade. Djävlar! Smak som minne. Där satt jag med alla mina bloggkontakter omkring mig runt bordet och blev liksom helt borta för ett ögonblick av det där lilla sega i köttet buret av späckpärlorna, torrheten som bara koncentrerat smaken. Det var helt enkelt en bonnsalami som man blev glad av.

Det står en hel del om annan korv än falukorv i min bok "Femton kockar och Falukorv" som kom ut 2000 och som faktiskt fortfarande finns kvar hos en del näthandlare.

Alltså. Jag sköt ett rådjur i baken, ett misstag, jag erkänner det. Det var mycket kött som fick skäras bort och mycket hagel att plocka ur. Av allt det förstörda urskurna skar jag malbitar till färs. Så fick jag idén att göra korv. Det är femton år sedan. Jag bodde på Gotland (men det var inte där jag sköt rådjuret!). Och jag hade späck, mycket späck som K och skar och hackade och blandade och kryddade med svartpeppar, vitlök, lök, enbär och gin. Några recept hade jag inte utan förstod ändå hur detta skulle smaka och se ut. På fornordiska kallas gömsle för fjälster. Jag stoppade alltså undan den grova smeten i kroktarm och hälften lämnade jag till kallrökning i Roma och hälften gned jag med salt och krossade enbär och lät dem ligga några dagar i mjölkboden som hörde till ladugården som hörde till huset. Sedan hängde jag korvarna och de började torka, blev skrynkliga och så vitnade de sakta och jag tvättade dem med vinäger var tredje dag och de blev tunnare och drog liksom ihop sig, fjälstret blev genomskinligt under det vita. Efter tre veckor smakade jag den första och där går smakminnet ihop med K-Korven igår om än att min smak från min rådjurskorv var mer åldrad, mogen. Bonnsalami helt enkelt och efter att man ätit den väcker den lust.

Rådjur gillar inte bondbönor

Det vet jag egentligen inte, alltså om rådjur estmerar bondbönor.
I alla fall gick de rätt över dem i natt utan att snappa till sig en endaste bit.
Å andra sidan trampade de runt rätt rejält i de olika odlingsbäddarna utan att ens ta en tulpan, förmodligen mätta och bara dansanta.
De är så fyllda av kraft de där, mina bondbönor och spränger jordytan obändligt.
Värmen nu har varit enormt bra för allt jag har, svartrötterna är redan uppe flera centimetrar, dillen kan jag gallringsplocka om bara några veckor, vitbetorna är på gång, rovorna likaså, potatisrosetterna visar sig och jag tycker det är perfekt om det skulle bli järnnätter nu när ovädret är i antågande så klarar de sig. Efter nionde juni är det fritt fram, det har inte varit en frostnatt efter det datumet i Stockholm på 60 år.

För fulla segel till Strindbergs Ö

Tabberaset på sjövana ben.

Jag älskar människor i min närhet som så generöst bjuder på upplevelser. Vännen Peter Holstad är en sådan. Igår bjöd han till bords på den egna ägandes segelbåten och tillsammans med två av mina döttrar. Solen stod högt, himlen klarblå och i skärgårdsbandet utanför Dalarö blåste segelvind som gav sju knop.

Jag har inte seglat sedan jag var liten grabb och då med en krängande koster som var så grund att den inte gick att kryssa med, men som förknippas med sommarupplevelserna då, på 50-talet och det är så märkligt att trots att 50 år förflutit sedan dess så framkallas exakta känslor omedelbart, dofterna, ljuden och hur vinden tar tag så mäktigt och skjuter iväg, kraftfullt så det suger i rodret.

Lovisa älskade byssan med salongen och kojplatser i både för och akter

Nu ger jag med Peters hjälp mina småtjejer samma känsla och även om det bara var en dags äventyr det handlade om så var det storslaget både för mig och för dem.

Vi gick alltså från Dalarö över Jungfrufjärden och ut till Strindbergs Kymmendö där vi lade till alldeles ett stenkast från gården där författaren hade sin skrivarstuga och där han skrev Hemsöborna varefter han aldrig mer var välkommen till Kymmendö.

Skepparen och Tabberaset - en lysande segelduo

Tillbaka på stranden badade och simmare Alma, Lovisa och Peter, men inte Tabberaset som förstår att kallvatten inte är så nyttigt för kroppen och inte vill späka sig. Grillning med diverse kryddiga korvar och sedan hemfart i kvällsbrisen.
Far och dotter i kvällssolen, Alma njöt i stora drag

Tack Peter för den storslagna dagen!

Hem gick det i loja 3.5-5 knop i kvällsbris. Vid Smådalarö revade och gick med motorn sista biten hem till bryggan

En dag som slöts med att vi sammantaget såg 13 älgar och 20 rådjur, bland älgarna en åttataggare som villigt ställde upp för foto tillsammans med de övriga i första klungan om fem.

De första älgarna vi stötte på och som villigt ställde upp för fotografering. Lite längre fram stod ytterligare tre, sedan vidare upp till de tretton vi räknade totalt. Däremellan horder av rådjur.

Rådjur ska inte vara här!

I maj skrev jag om gaffelbocken som skrider fram bland odlade grönsaker och äter sig mätt med sina smaldjur och en get som förärade honom två kid. Nu är det en hel klan som springer runt, tama som hamstrar.
Gör inte jaktvårdarna från kommunen något snart kommer säkert folk agera själva på ett eller annat sätt. Det är jakt som gäller - rådjur ska inte vara där folk finns och där människor odlar.
Häromdagen gick jag burdust fram mot det lilla årskidet i backen. Hon makade sig bara långsamt undan. Med en bössa hade vi haft till frysen.!

Djurrättsaktivister, körsnärer, kött och hö!

Allt kött är hö!
Snart kommer attacken - var så säkra - mot krogarna också.
Följde precis dokumentären om djurrättsaktivisternas attacker mot körsnärer.
Dessa pälskonstnärer och skinnskräddare förföljs tills de är helt utslagna utom några få som i 20 år hotats av galningar som fått det här med människans suveränitet om bakfoten och som lever i någon slags fablernas värld a la Zacharias Topelius.
Snart bambifieras även menyerna på krogarna är jag rädd och då kommer djurrörelsen att ha fullt upp.
Slakteribilarna har ju redan bränts, slakterier eldats och bomhotats.
Jag handlar i en alldeles utmärkt köttbutik, ett utmärkt mål för hatet där älgbiffarna är underbara, där wallenbergarna är gräddigt pösiga och biff rydberg rödspräcklig och salt.
Jag äter på en bistro som serverar de vackraste och godaste lammen, de blekaste och godaste kalvköttet, rådjur som smakar skog (som alltså inte är bambi - bambi är nämligen dovhjort). Alltså djur som är jagade och fällda i skogen, urtagna, släpade till kylhuset och hängda i skånkorna upp och ner, flådda och mognade innan de styckats och tillagats. Eller djur som faktiskt slaktats, avlivats genom att bedövats med ett pannskott från slaktmasken - nej det är ingen kul syn det är nervryckningar i hela muskelpaketet, det är vindande ögon, skräck, doft av adrenealin, blod. Men det är vår rätt. Det är vår förbannade rätt och skyldighet. Vår rätt för vår skull och vår skyldighet för djurens skull att slakten går så etiskt till det är möjligt och med så litet obehag som möjligt, vilket faller på sin egen orimlighet i själva verket. Djuren som skjuts i naturen är nog så långt man kan komma etiska avlivningar. Man brukar säga att djuren hetsas av hunden eller hundarna - men allt liv i naturen är en ständig hets. Djuren som avlivas i slakteriet är domesticerade och har inte en enda gen kvar som minns den andra sidan.
Utan jägare - utan slakterier, utan bönder och utan oss konsumenter som förstår att uppskatta det goda vilda köttet och det goda utvalda slakteriköttet får vi en satans obalans som redan givit sig till känna efter aktivisternas okritiska och smått sanslösa lobbyism för björn, varg, järv och lo.
Jäven hotar stora värden i renflockarna, lodjuret har börjat bli synligt lite här och var, björnen finns överallt och hotar, till och med dödar, människor, vargen ger sig på tamboskap, hundar och det är bara en tidsfråga innan något barn går åt!
Då säger folk som argument för att skydda dessa svenska rovdjur att björn nu för första gången på 100 år skadat en människa och att vargen aldrig gjord det i modern tid. Men tacka faen för det - det har ju inte funnits björn och varg i tillräcklig mängd. Det är först nu och då är det dags att decimera stammarna så att folk kan gå i skogen utan att rädas och främst kanske också för att skydda det vilt vi själva vill ha.
Stödköp körsnärsarbeten!!! Stödköp det goda köttet! Stöd rennäringen! Leve människan!

Bergianska trädgården outstanding

Det är en makalaös plats med en stor katalog växter, inte bara inom mitt område utan från nutid överallt.
Skam till sägandes har jag aldrig tillförne besökt Bergianska - jag lyckades väl hålla mig undan alla skolbesök och trädgård var väl inte riktigt min grej under vare sig tonår eller adolescens.Nu gick vi där i timmar idag och naturligtvis var det köksträdgården som mest attraherade även om även japanska trädgården, fruktträdgården, fjällbacken, tropiska växthuset, medelhavsväxthuset, trädmuseet är lika spännande.
Men köksträdgården har sådana där grönsaker som man ibland ser i specialgrönsakshandlardiskar - sådana man brukar kalla genonmodifierade bastarder från Amerika.
Kålen gjorde mig bara underlägsen och förminskad, sojabönorna förbannad - hur fan är det möjligt? Ärterna av så många olika slag och alla med en egen historia berättad för Lena Nygårds förmodar jag. Listan på dessa förväxta och perfekta grönsaker kan göras hur lång som helst,
Jag stannade en av trädgårdsmästarna - det är så skönt att prata med folk som begrip - hon skrattade och sa ett förlösande ord: Blomstra!
Dom gödslar med Blomstra - sicka kluriga djäklar.
-Ja för då kan vi ge jorden kring växterna en dusch lite då och då och det är som med människor, vi äter ständigt för att hålla motorn igång.
Så började vi prata jordkvaliteter och olika slags mineralinnehåll - så nu vet jag - storpack av blomstra, en bra spraypump sen kör vi.
Sniglar då?
Vi plockar dem när vi ser dem och blir det för många så lägger vi ut "snigelfritt".
Så enkelt, tänkte jag.
Köksträdgården på Bergianska

Djäkla trädgård, det där tänket med mångfalden kan man ju aldrig i h-e matcha.
Jag åkte direkt upp till min egen plantering som tröst och kunde pusta ut. Utan blomstra och snigelfritt ser det väldigt bra ut och vi är ju bara i juli. Palmkålen kommer sig och brockoli, morötter, svartrötter, persiljerot, haverrötter, vitbeta och cirkelbeta också, bondbönorna bär bönor, gurkorna har satt fart och nu blir det ännu bättre för idag lade jag på mitt eget blomstra - färskt gräsklipp.
Det ordnar sig nog!?!?
Det ser inte alltför illa ut i den egna trädgården som här povan och som palmkålen på den avlånga bilden ovan tv. - det växer i alla fall även om sorkar, rådjur, gangsters och sniglar gör sitt till att förstöra.

Svartkål, palmkål, grönkål, gulris och en frunch i morgondis

Har inte varit där på länge. Antingen har det varit för mycket på jobbet eller så har det varit pissigt väder.

Efter frånvaro är man nästan lite skraj för hur det kan se ut, det man inte sett på länge, speciellt när det handlar om trädgård. Rådjur harar tjyvar, allt kan ju hända när man inte bevakar. Ogräs...jo tack!

Nu stod rödbetslandet där med avbetad blast, godis för rådjuren och inte gör det själva roten något. Perfekt långsamvuxna gulbetor, cirkelbetor och en och annan vitbeta.

Morötterna har vuxit sig grova, de jag sådde tidigt av de blå och de gula. De vita såddes betydligt senare, men har kommit sig som...det som industrin brukar kalla "aptit".

(Vi tvättade av och "svarvade" en morot när vi kom hem, den blå, en oerhörd rotsötma, nästan sockrig och supergod)

Jag tror inte det finns något mer ursprungligt att stoppa i munnen än kål, inte historiskt naturligtvis, men för mig. Det har ett sånt härligt flikigt motstånd i tuggan, en sådan perfekt balans mellan syra och sötma och där finns också den svårhanterliga bitterheten.

Därför har jag alltid kål i landet. Och nu, när det varit en frostnatt eller två, är grönkålen och svartkålen högaktuell. Har inte rensat ut det vissna i grönkålen, men det gör inget. palmkålen/svartkålen är ståtlig och den kör vi till Augusts stora lycka så som den tillreds i köket hos Restaurant Frantzén; bladen rensas och steks hastigt i smör. När de vänds så sköljs de över med citron, plockas upp på papper och blir då som luftiga oblat med "dömycket" smak (ingår som en bland 36 olika ingredienser i Frantzéns "Satio de Tempesta")

Gulriset får alltid stå kvar för fåglarna älskar det

Grönkålen ska vi ha till soppan på juldagen, något jag burit med mig som tradition efter mina föräldrar i salig åminnelse (farsans födelsedag igår, han skulle blivit 92)  och jag vet att morsan bar med sig traditionen från sin mamma Maria Hallendorff.

Gulrisets stig

Det blev en hastigt hoplagad frunch här på morgonen. Plötsligt i går kom barnen eftersom jag bytte bort den förra helgen då jag var i Portugal. Härlig gemenskap kring frunchbordet alldeles nyss.

Lux Stockholm en bit utanför stan

Bästa sättet att fira födelsedag på har vi förstått, att åka ut till solskensstarka och bländande gräddbakelsen Brohofs slott där golflandskapets vattenhinder och sandbunkrar är inkorporerat med strandängarnas flyktfågelrastplatser.
Vi har tidigare ätit en alldeles förträffligt lunch här - nu var det dags för en söndagsmiddag som dessutom var en födelsedagsdito - Våra vänner, Jannes mamma och Gittans svärmor, Elisabet Norling fyller 82 i morgon - min egen mamma fyller 82 idag. Min morsa finns nere i Skåne så henne ringde vi och sjöng för i morse, Jannes morsa bor nästgårds så henne firade vi på Brohof. Så slår det mig att de aldrig säkert tyckt det passat sig att bli kallade morsor.
GRATTIS BÅDA TVÅ!
Gaston, storebror med sin lillebror August, men August följde med till krogen och småtjejerna stannade hemma med sin älskade storebrorsa.

Vi hade Gaston, storebror som tog hand om systrarna hemma och lille August följde med i vagnen vilket självklart inte var något bekymmer för krogen (eventuell amning kunde ske avskilt i ett helskönt rum vid sidan om kapprummet).
Lagom till förrättssoppan hade August lagt sig att vila och sov gott.
En kraftfull italienare med drag i gjorde vindamerna sällskap rätt igenom i rödvinsglas som mer liknar dopfuntar och därmed blir tämligen vingliga att dricka ur (alldeles åt helsike för stora och tunga glas alltså).
Föremålet för dagens uppvaktning lika lycklig över maten som över sällskap och den trevliga födelsedagen.

Att vattnet inte fylldes på, att fokus på bordet gick förlorat från den stund vi satt oss - och att extra beställt mineralvattnet tog en halvtimme in i maten att få till bordet är naturligtvis en anledning till dissharmoni, servicegnissel och en djädrans besvikelse. När maten står på bordet är den så gediget lagat och så väldigt rejäl och idérik att man blir alldeles tårögd.
Soppan minns vi länge. Den är ingefärskryddad och kyld, råpressad på morötter från Ryftes Gård. I en liten skål kommer samtidigt färska Smögenräkor med små slantar av förvällda babymorötter lagda på en blomkålspuré. Tillsammans gör det här en hel uppsättning smaker som känns så väl igen och som naturligtvis spelar tillsammans i en slags höst och skördefest i smak, doft och upplevelse - den var så bra.
Det skär sig det där med de unga flickorna som ska ta hand om oss som gäster och som kanske är lite väl "hejiga" redan från början och sedan inte lever upp till den servicenivå som ska stå i paritet med maten och ambitionerna i det utmärkta köket. De finns andra mer tillbakalutade sätt att skapa ledighet och välkomnande.
Någon sa att måttet på kärleksfullhet i köket är limklibbet på läpparna efter en god fond, Kan det ha varit vännerna Daniel Lindeberg och Bjrön Frantzén kanske?
I så fall finns det mycket kärlek i det här köket. Nära råvaror, långa kok och limmigt klibb långt efteråt från de utmärkta fonderna. Våra kvinnor fortsatte nämligen med kryddpepparbräserat sörmländskt rådjur som serverades med syltade kantareller och en rotfruktsbukett från Lennartsnäs slottsträdgårdar.
I sinnevärlden gjorde sig våra härliga fläskläggar från gårdagen sig påminda, för här var det långkok med finess, rediga bitar av rådjurets bästa delar serverat i en vacker emaljerad casserole med simmig fond och med ett mos på mandel i en skål vid sidan om.
"Karlakarlsmaten" blev hängmörad entrecôte med smörstekt potatis, i det närmnaste perfekt stekt blodig och med en helt otrolig köttsmak, rökiga baconbitar till och små stekta lökar.
Nu ska vi tillbaka snart och äta oss igenom resten - det ser vi fram emot.
Janne var värd idag, Gittan värdinna. Tack för maten!!!
Kaffe och födelsedagsbröd blev det senare hemma hos J&Gs döttrar och 91 åriga svärmor Betty efter att vi befriat den äldste sonen vår från uppdraget att ta hand om sina småsyskon - det är en hel del logistik för att gå på kalas och ändå gör vi det så ofta.

Valpig men galen på duvor, rådjur och hare.

Vi var ute och gick nyss och har gick stolt med hög svansföring ner över vår lilla grusväg mellan åkrarna. Vinden i ryggen, så hör han en fasan skrika till. Reaktionen var obetalbar. Allt spetsades till och han kändes stenhård i kopplet. Jag sa "ligg". Han lade sig blixsnabbt. Den lille Assar gör allt rätt, samtidigt som han ser så valpig ut.
Dagens kopplade tur går runt vårt nytröskade 53 hektaren utanför huset. Duvor och gäss blir lunchens övning. Älskade lilla hund!

Kejsarolvon som blommar - ishinken som fryser hösten och rådjuren som spankulerar fritt

-Kom får Du se, sa Roland på gotländska när jag gick upp till trädgården för att mata komposten med sådant den äter md förtjusning.
Och där mitt framför ögonen på mig i skymningsljuset den första advent - een blommande buske som gav ifrån sig en doft av tobak, syren och mandel från små blommor som är rosa, nästan som porslinsblommor.
Busken står i skydd av en bergskant som fungerar som ett värmebatteri och så är jorden kanske en av områdets bäst kompostfyllda.

Hur kallt det varit är väl det här ett tecken på, Grannen Anita tlömde ur sin vattentunna som inte tål issprängning och så har den stått, isklumpen trots tinande väderlek och med hösten infrusen.

Det är inte något konstiogt med busken som blommar och har inget med miljöeffekter att göra (ingen har hittills kommit med ett hållbart argument om att utsläppen påverkar miljön). Det här är ett hybridkejsarolvon (viburnum bodnantense) vars ursprung är hämtade från västra Kina och från Himalaya (V.Grandiflorum)
Det som kommer att hända nu när kylan sätter till är att alla bladen kommer att falla av som på en sen höst, men blommorna kommer att forsätta lysa upp vintermörkret. Någon gång under vårvintern tar blommningen ytterligare fart. Det är den och julrosorna som är vinterblommande hos oss upp på Fyndet.

Tre rådjur idag, hur orädda som helst, spankulerade omkring bland julrosor och grönkål. I stort sett det enda ätbara på odlingsnivå vilket påminner mig om att mina palsternackor och min haverrot är skördemogen nu sedan yttjälen släppt.

Jippi, jag är odlare igen!

En bild från min gamla trädgård med all sin rikedom

Det var vemodigt att göra upp, lämna allt, sälja redskapen eller ge bort dem, förlora jorden. Äh, det går inte, det är så nedärvt i mig att det helt enkelt är en del av mig, händernas rörelser vid plantering, vid rensning, vid grävning, vid all grön skötsel, såning, sättning, gödsling.

Hösten blev det oplanerad grävning.

Så var det att det som till slut blev nörderi, sju år med bara adonis stenbrohultensis (sök här i bloggen så förstår ni bättre!) flyttade till landet i fyra år med en gammal köksträdgård fyllt av kirs och molla. Gjorde upp den med täckodling och fick hyfsade skördar för vintern. Har länge varit försörjd med olika slags bönor, ärtor, rotfrukter, grönkål och svartkål ända fram till jul, färskpotatis på julbordet (sök på det i bloggen så förstår ni hur utmärkt enkelt och fantastiskt det är).

Och nu är det så gott som klarat, bara att vänta och vattna och rensa och sköta,
kär sysselsättning och som en slags meditation där man inte behöver sitta still

Så en morgon när jag vaknade förr våren var det färdigt inbillade jag mig, det var över, odlingsentusiasmen hade lagt sig. Vi skulle flytta till lägenhet, bort från trädgården, bort från huset, bort från köksträdgården som låg där nu såmogen, vacker och täckt utan ogräs. Precis då gjorde jag slag i saken. Alla bra att ha pinnar eldades tillsammans med annat trädgårdsmaterial som skräpade, störar, bräder och sargkanter. Det var över.

Icke förväntade snittblommor, blåärt, rosenskära, albanska ringblommor
(snodde fröer vid Nikolai Kammarkörs turné i Albanien för två år sedan,
kom ihåg det alla odlare, sno fröer, överallt)

Hela förra sommaren gick utan att jag märkte en enda längtan efter att vara i jorden.

Så på höstkanten ringde en gammal kompis som jag fått förmånen att lära känna under 25 år. Han är lycklig med kolonilott. I höstas ringde han och sa att han inte har tid med en hel lott och frågade om jag kunde ta halva. ”Ja, ja, tack för att du frågar, absolut, ja”, svarade jag och när jag lade på undrade jag ”Vad sa jag nu?!”

Ser lite ödsligt ut, men vänta bara. Jag har sått så tätt att
det kommer inte att gå att gå in här i juli augusti utan att tränga sig.

Grävde till hösten, lerjord, rik, fuktig, nästan mjäll i karaktären, som kakmaräng på ytan och som fudge längre ner. Ganska kalkfattig, men tänkte att här kommer det att växa.

Så låg den där doftande höst, alldeles svart och jag var alldeles fylld av längtan.

Det blev så. Nu kommer jag att ha gula vaxbönor, gröna bönor, röda bönor, snittblommor, gurka, squash, morötter, dill, grönkål, svartkål, rosenstörböna (Enormt god att stuva som bruna bönor och servera till stekfläsket!) bondbönor, jättepumpa, naketfröpumpa och mandelpotatis. Frysen kommer att bli fylld. Spenat till dagsbehov under sommaren har jag på balkongen jämte krasse som klänger tillsammans med djungelgurkor.

Från min älskade gamla trädgård, så rik! 

Ännu har inte nematoderna tagit sig in i potatis, inga morotsflugor angripit, inga rådjur petat snittblommor, inga sniglar tagit bönorna, inga vandaler trampat ner odlingsbäddarna eller vält vattentunnan (200 liter), än är gott att leva md trädgården. Jag är odlare igen!