Nu går drevet mot LCHF igen. Bara några dagar efter sockeratacken mot Annika Dahlqvist

Almas köttbullar igår, halalslaktad nöt som fått en rejäl fettansättning som vandrat ner i muskulaturen vilket tyder på god ålder och mognad vilket sätter sig i smak även i köttfärsen, sedan blev pannan urkokt med grädde 40% och silad före servering, tjoff, sa det så rök ytterligare något hekto - och det av bra smak, längtan och välmående

Den 23 augusti kom första påhoppet i akt och mening att dissa LCHF dieten. Idag gör Expressen en uppföljning och får god hjälp av Sveriges Radios Ekoredaktion.

Sammantaget handlar det om att LCHF-forskningen skulle vara betald av amerikanska köttindustrin och att en ökad köttindustri skulle vara en klimatfara.

Måltavla för detta blir Annika Dahlqvist som vanligt när det handlar om LCHF-kosten. Självfallet tillbakavisar hon at hennes forskning skulle vara betald av köttindustrin, men jag tänker samtidigt: So What?

De olika livsmedelsindustrierna forskar självfallet pågående i vad de själva marknadsför. Jag har själv fått ta del av både forskning kring fisk och skaldjur, mejerivaror och dess påverkan på kroppen, växtsätt och gödning av olika grönsaker och forskning om hur vi påverkas av olika tillsatser i maten.

Annika Dahlqvist anklagas också till att medverka till klimatförändringar genom att ivra för en ökat köttkonsumtion. Hon svarar ekot att nöt som föds upp på naturligt bete, ensilage eller hö inte alls påverkar klimatet utan istället medverkar med naturligt gödsel.

Då kommer frågan. Vore det inte bättre att nyhetsreportrarna, eller den grävande journalistiken, berättade om den i allmänhet dåliga köttproduktionen med kraftfoder till djuren för snabbast möjliga tillväxt och minsta möjliga fettansättning? Vore mer klädsamt att berätta om sådan mat som skapar fetma, allergier, mag tarmproblem och andra till och med allvarligare sjukdomar. Berätta om griskött som inte smakar gris längre och som är snabbframställt ur levande varelser som uppstallas och aldrig får gå ut, om kycklingar som gör tjänst i proteinfabriker och slaktas efter tre veckor utan pardon. Varför inte lyfta fram den goda forskningen, den goda smaken.

Idag när jag ställde mig på vågen visade den en minskning med 11 kilo sedan den 3 maj - helt perfekt - och jag har inte haft tråkigt mer än någon enstaka gång, eller Okey tvåstaka eller till och med trestaka.

Köttet jag äter kommer från djur som jag vet haft det bra under sin levnad, fått rätt foder, fått vara ute, omhändertagits under tiden och som fått bli tillräckligt gamla för att hinna mogna i smak, fett och textur, djur som sedan också slaktats med etiska förtecken. För si, bara för att man ägnar sig åt LCHF så behöver man bry sig om smaken och dessa djur jag beskriver och äter smakar.

Babybel rockar fett på natten i bilen

Visst har det slagit mig förr, skitmaten som återstår i natten. Pratade med en människa på min bensinmack. Jag sa: "Det kanske skulle kunna dra mer kunder om det fanns kvalitetsalternativ, typ sånt som passar LCHF, GI, vegetarianer..." Hon svarade: "Det tror du va? Våra kunder vill ha exakt den mat vi serverar, korvarna, moset, massor av feta röror, majonäs och de flesta väljer riktigt vitt korvbröd och gärna med söt kaka till kaffet".

Alltså - det var det som var ett problem. Jag kan ju inte sätta i mig kolhydratspäckad korv mitt i natten, då är själva idén med min nuvarande magrings- och diabetesdiet förgänglig.

In i min nattliga taxibil dyker så, en sen natt, eller snarare tidig morgon, en ung kvinna. Hon ska resa långt. Hon frågar: "Kör du taxi på heltid?" Jag svarar: "Nej, bara en del långa nätter". Hon frågar: "Vad gör du på den andra tiden". Jag svarar som det är: "skriver böcker, deltar i projekt, skriver manus, artiklar, föreläser, mest om mat."

Hon: "Wow, vad tycker du om LCHF"

Jag: "Har väl provat" (mitt uppe i en LCHF-period, men det säger jag inte) "Varför frågar du?"

Hon: "Ähh, jag tänkte bara, eftersom du skriver om mat. Jag gick ner 50 kilo!"

Jag: Tänder lampan i taket, tittar i backspegeln: "Jag måste titta, det är inte möjligt".

Bakom mig i bilen sitter en i det närmaste tunn, vacker, ung kvinna och ler och säger: "Jo det är sant, först gick jag ner 30 kilo bara på LCHF och utan att träna, sedan gick jag på kalorisnål diet och motion för att kapa de sista behövliga 20 kilona".

Jag har aldrig träffat på ett så tydligt levande bevis. Hon är ett.

Så berättade jag om hur svårt det är att jobba nätter, bli småsugen och försöka hitta vettiga alternativ i nattöppna butiker, kaféer, bensinstationer.

Hon: "Vet du vad jag gjorde och som var min stora räddning? Jag köpte nätpåsar med Babybel. Varje gång jag blev hungrig så drog jag i mig ett par stycken, gott till kaffe och te, feta härliga och mättande".

Hej, och tack för den sköna passningen. Det funkar!!! (men det smakar väl inte så att man längtar till pausen för smakens skull, äter dem bara för att det lägger sig som hungerdämp eller lugnar suget.)

LCHF ett vardagsproblem

Jag tillhör de där slags njutningsmänniskorna som först när det är för sent uppdagar att något måste göras.

Ett exempel bara - under åren har jag, med jämna mellanrum, slagits med ett, förvisso klädsamt, men inte särskilt hälsosamt, trivselviktsproblem på 15 - 20 kilo.

Vid ett flertal tillfällen har jag beslutat mig och raskt omvandlat min vardag till en LCHF-vardag, inte sällan med rent fundamentalistiska förtecken.

Ser ett mönster i det där och fattar min egen skyddande terminologi när jag kallar överviktsfetman för "trivselviktsproblem"! Hemfaller åt ren och skär bantningshysteri när  de stora rockarna, fluffiga tröjorna och de "baggiga" jeansen ska bytas mot slimmade festskjortor, tighta T-skirts och kortbyxor, för att inte säga att endast vara iklädd badbyxor vilket sker sällan numer och jag vet varför.

Häromveckan läste jag om en nära bekant som lassat av sig åtskilliga kilon och nu var rädd för att betraktas som magerlagd. Jag kommenterade omedelbart att min självbild är "senig, mager, brunbränd och stark" och att jag gärna vill uppfattas som magerlagd.

MEN, och det är problemet, att sitta i taxibilen under långpannor och vara utlämnad till möjligtvis vanliga lunchställen, eller vilket Gud förbjude; Statoilkorvar eller hamburgare det ÄR ett problem.

Snabbt har jag pöst över alla breddar, och när inte ens linnebyxorna från i fjor sommar går att knäppa igen är det återigen dags för drastiska LCHF-åtgärder. Men hur är det då med lunchproblemet?

Det här är en av lösningarna;
1) Ett och ett halvt kilo Entrecote (köps med fördel på ICA Maxi för tillfället för 99 kronor kilot, Irländsk, snabbframställd, omogen och går inte att använda till annat).
2) Skär kyrkfönstertunnt och marinera i några matskedar fisksås, några matskedar "pojkesoja", kinesisk mörk soja, en skvätt olja, rikligt med nykrossad vitpeppar, vitlök som krossats, korianderfrö. Låt stå svalt i några timmar.
3) Sätt varmluftsugnen på 80 grader (kolla tempen med digitaltermometer.
4) Köp på Er ett sådant där nät som är livsfarligt att lägga på grillen. Bred ut på grilleracken och sätt en långpanna under för droppet.
5) Lägg ut köttskivorna så brett som möjligt och torka, tar bara några timmar - det ska inte bli fnösketorrt utan ha lite köttkärna. Bevara mellan smörgåspapper i öppen låda i kylen.

Jag lovar - man kan inte sluta äta. Bäst att ha i bilen och äta av när det blir för tråkigt. Ohyggligt smakrikt och mättande.

Nu har det gått en vecka av denna fundamentalistiskt hysteriska LCHF-diet. Resultatet? Ska kolla ikväll!

Jag är en syndare i LCHF

Jodå, jag har unnat mig avvägar förr och sedan LCHF inträdet den tredje maj. En syndarafton var en helkväll hos Frantzén Lindeberg, men å andra sidan, desserter, kaffebröd och nybakat bröd undantaget är deras avsmakningsmeny i allra högsta grad, om inte LCHF så i alla fall utmärkt GI!

Idag åkte vi till Strängnäs som utflykt, det blev saltlakritsglass på bryggan och när vi kom hem tunna skivor av grisnacke stekta med ingefära, svartpeppar och vitlök och så en ugnspannkaka till detta. Jisses, det där med fullkost fick ett ansikte, men jag undanhöll mig sylten som jag kokade till de övriga i familjen på frysta bär.

Nu blir det gåstavar näsa vecka i ett svettigt program och för att komma in i LCHF,s rätta banor igen. Har sagt att den här sommaren ska bjuda på lättnader.

Äh ni får mitt vallande recept på ugnspannkaka för att vårda och sprida det. Om inte annat finns det i min bok "Järnspisar hackekorv och tabberas" och säkert som gatan också i bloggen någonstans. Kanske bara tt söka egentligen på ugnspannkaka längst upp till vänster. Då bjuds det på både ugnspannkaka, äggakaka, yorkshirepudding och den gamla fyriskakan ur sju sorters!

UGNSPANNKAKA



Det här behövs:

3 dl vetemjöl special
6 dl helmjölk
2 dl tjock grädde
1 tsk salt, eller till och med lite mer beroende på
5 ägg

Gör så här:

Mät upp vetemjöl i en bunke och häll över fyra deciliter mjölk. Vispa hårt och låt stå i fem minuter så att olösta klumpar flyter upp, Piska sedan sönder dessa och slå i äggen ett i sänder under tokhård vispning.

Sådär...blanda resten av mjölken med den tjocka grädden. Slå i smeten och kör runt med en ballongvisp. Salta. Ska pannkakan användas till sylt så ha inte i så mycket salt, men ska man använda den som en slags Yorkshirepudding, som det nästan är, så salta rejält för då ska det serveras rostbiff till (idag hade jag hårdstekt grisnacke)

Visst ja, det häll jag på att glömma, sätt varmluftsugnen på 225 grader och ställ in en långpanna. När ugnen är uppe i värme så släng i två matskedar smör, minst. Det ska hoppa och fräsa och bli lite brynt. Så fort sista smörklutten smält så ska smeten hällas i. Baka tills den pöst upp något alldeles enormt, för det gör den, och till den får färg och har stannat. Ta ut och låt stå i tio minuter innan den skärs upp.

Fettattackerna mot Annika Dahlqvist går i cykler. Nu dissar sockerforskare LCHF

Den här gången verkar hon inte så förkrossad. På bilden i tidningen EXPRESSEN ser hon mest road ut. Annat var det förra gången för snart ett år sedan då hon gick ut i tidningarna och allvarligt var oroad för sin hälsa efter alla påhopp.

Den handlar alltså om hennes idé om LCHF <"små kolhydratar och stort fet", alltså att spola alla kolhydrater, bröd, ris, pasta, potatis, rotsaker och istället äta sådant som växer ovan jord och så kött, fisk, fågel.

Jag har själv testat metoden sedan den 3 maj och i morgon när jag stället mig på vägen visar den tio kilo mindre än när jag började. Då har jag heller inte tränat en meter eller lyft ett kilo under den tiden, så viktminskningen beror enbart på den goda maten. Undantag har tillgripits ibland, som under några middagar på bland annat f/l, en glass i Strängnäs, en nybakad bisqvi häromdagen, någon macaron, ugnspannkaka med fläsk och till det en hemkokt svartvinbärssylt av egenodlade svartavinbär med bara en tredjedel socker av det som tokreceptmakare sponsrade av sockerkompanierna rekommenderar. För det är lite det som det handlar om, dessa stora påtryckare inom livsmedel. Handeln letar luckor hos Annika Dahlqvist med jämna mellanrum för att trycka ner henne. Nu senast har de kommit på att hon har för höga sockervärden vid ett belastningstest, hur nu i hela friden sådana siffror kunnat läcka ut?



Mina sockervärden, jag var väl att betrakta som diabetiker i dessa tillkallade sockerforskares ögon och med några få pinnhål över normalvärde, har sjunkit betänkligt under sedan den 3 maj. Jag känner mig piggare, klarar av stressituationer bättre, känner mig lugnare och det under förhållanden när jag inte borde känna mig lugnare.

Gammeldags dietister och sockerforskare hävdar att man blir trögtänkt, för att inte säga dum i huvet av LCHF. Jag vet inte riktigt, jag har lyckats skriva den stressiga slutfasen av en ny kokbok (kommer ut i vår, manus lämnas den här veckan) under den här tiden parallellt som jag kommit längre än hälften på en helt annan slags bok som riktar sig till 9-12 åringar. Men framförallt alltså så har jag tio mjölkpaket mindre att kånka runt på och bara det!



Folk frågar mig om jag ska fortsätta och det ska jag,utsätter mig för en hälsoundersökning inom kort eftersom det avkrävs mig för att nytt jobb (ja gissa vad det kan vara för underligt jobb).

Idag flyttar jag ner träningshojen till vardagsrummet - känns bättre att kunna se på TV och samtidigt cykla. 2x20 minuter om dagen så pressar jag tio kilo till före jul.

LCHF, känns tradigt om man inte varierar, men kött är kött är kött

En vecka har gått och som vi stampat i köttaträsket och viftat envist för att variera - det är inte så förbaskat lätt.

Läste en hemsida för en av landets fåtaliga LCHF-restauranger, "fifan" så tråkigt, gör trettiotre gånger mer varierat och godare hemma. Kanske dags för våra verkliga matinnovatörer att göra en insats. "Fine dining LCHF!"

Räddades igår av nyplockade kantareller och grädde, fantastiskt avbrott. Till detta först tryckokarkokta broskben sedan stekta med vitlök. Sent på kvällen. Från lunchen sparade jag hastigt stekta skivor entrecote till frukostmaten.

Av skivorna blev det en hetare thailändsk köttsallad, fisksås och soja över, vitlök och chili.

Äggröra på tio ägg och vispgrädde och så rejält rimmat stekfläsk. För en start på dagen.

Framme står nu kallt stekfläsk i skivor i sitt eget stelnande stekflott. En bunke med jordnötter och så köttsalladen - allt att ätas av senare under dagen när andan faller på.

Har alltid tyckt att broskben är av alldeles speciell njutning och en förbisedd styckningsdetalj, marinerade efter att fått en duvning i tryckkokaren på en kvart är de klara för antingen fritering eller stekning i smör. Låt dem gå längre än Du tror, då blir de bra!

Så tänkte vi - äsch, vi går ut och äter. En männscha som är känd och med en viss anknytning, tipsade mig om ett ställe i Tensta, ett riktigt hål i väggen och med tradition från Punjab. Varit där tidigare och fann det lustigt och bra.

Det går ju inte att gå ut och äta när man är fundamentalistiskt lagd med kosten. Vi får stavgå istället och äta hemma.

Oj, jag vet redan vad jag ska odla - LCHF-mos med fundamenalistiskt avbräck!

Lade odlingssäsongen under vintertäckning alldeles nyss. Ändå...i morgon ska jag hämta hem primörer, skott från kvarlämnade rödbetor, mango, olika örter som krispig libbsticka. Sedan hoppas jag på svinkallt utan snö så att sniglarna går åt fanders.

Fröpåsarna med utsäde är överfyllda, Signes Bönor, bondbönor från Bunge, gråärtor, Djungelgurka. Saknar historiskt frö av kålrot. Tålamodet tröt och de stora kålrötterna jag tänkte spara för att gå i blom skördade August när jag vände ryggen till. Så ska jag ha svartkål och röd rysk grönkål (gammal svensk sort namnet till trots). Tänker djupgräva och anlägga en till morotsbädd för gamla sorters morötter (någon som har några intressanta frön att byta mot till exempel signebönor?)



Åt kålrötter igår i ett mos med barnen och det var ett sådant odlingsursprunglig i smaken. Det är märkligt att egenodlade, äldre sorter, smakar så mycket mer genuint. Kan inte sätta fingret på egentligen vad det är, mer än att smaken är mer renodlad, klarare, har ett större djup, en slags friskhet och en botten som fyller ut så mycket mer och drar åt en massa olika håll, mineraltoner från jorden, syra.

Kan väl kalla det här för:

LCHF-mos med fundamentalistiskt avbräck (kålroten)

2 mindre (knytnävstora kålrötter
6 egenodlade vitlöksklyftor
3 gula bananchalotten
2 stånd brockoli
5-6 stora blad svartkål
3 lagerblad
5 Kryddpepparkorn
5 vitpepparkorn

Skala kålrötter, vitlök, lök och ansa brockoli och svartkål. Skär allt i bitar. Lägg i kålrötterna i tryckkokare och täck med vatten, kör i exakt 6 minuter med "opys" (*). Ta bort från platan och låt stå ett tag tills trycket utjämnats. Öppna och lägg i övriga ingredienser. Kör sedan igen i exakt 6 minuter med "opys" - låt utjämna långsamt. Öppna och sila ifrån eventuellt överflödigt vatten (spara detta, en utmärkt buljong att reducera sila och frysa). Koka upp lite grädde, 2-3 deciliter och montera ner tillsammans med klickar av smör och med handfräs...eller vad det heter...hrmm f'låt handmixer tills grovkornigt mos. Salta.

Vi åt moset i går till stekta feta skivor av grisnacke och med rejält med hemgjort vitlökssmör.


(*) "Opys" = exakt upp till pysläge. Balans att hålla det i det läget under hela koket, då vet man att det är upp till högsta tryck och ger bästa och jämnaste effekt.

Sugen på det heta, mjuka, saltiga - ägg med chili och fisksås

Hemma i ett mellanpass i natten, bara någon timme och en halv. Fick en sådan längtan efter hetta, chilli så det svider och det saltiga från fisksås. Lagade en mycket enkel lchf-grej.

Ja, jag vet att fisksås innehåller 4.5 gram socker per hundra gram fisksås, men några drippar skadar inte och summan av kardemumman ryms inom de strängare lchf-reglerna att inte använda råvaror med högre kolhydratinnehåll än 5 gram.

Koka äggen bara tills tredje bubblan stiger. Ta upp och spola i kallt vatten. Krossa en eller ett par torrostade chilis i en serveringsskål. Halvera äggen med en kniv och gröp ur äggröran. Dela det som gått samman med en sked. Spill i lite fisksås och rör försiktigt runt, ät och njut, hett och saltigt med den tydliga mjuka äggigheten i botten. (Ska man sedan ut och köra taxi så gurgla med SB12)

Den som skriver att LCHF är trist, får skylla sig själv

Jag har fått mail från övertygade fantaster och jag har fått kommentarer över min Facebook: LCHF är bara precis så trist man själv gör det till.

Håller dock fast vid att variationsrikedomen är begränsad, i alla fall mätt till vanan.

Fick ett snabbt tips, dessutom ett faktum jag sorterat bort för att istället haka fast mig vid fläsk nöt och ägg:

Skaldjur, ostron och nötter!

Sagt och gjort, valde bort ostronen som på våra breddgrader inte blir aktuella förrän första R-månaden...(agrusti?)

Slog en majjo snabbt som attan. Vände ner en, nej två, handfullt med räkor, lika mycket kräftstjärtar, stora musslor och drygade ut med hårdkokta ägg i kvarter samt en burk crabstick i lag (fast utan lagen förstås). Så vände vi runt och åt med förskräckligt god min. Eller vad är det nu hon brukar säga?

Jättegott!

Hallon är en LCHF-ares desserträddning

 En av mina bekanta var tidigt ute med det här med LCHF (Low carb high fat). Han tyckte som många andra att kosten gärna tenderade att bli lite enahanda och att man saknade i första hand brödet, sedan potatisen följt av ris och pasta. Underjordiska övriga rotsaker saknade han inte alls, men mest av allt saknade han desserterna.

Då finns det två säkra utgångar på den sista saknaden. Den ena stavas ost och aldrig till förne har vi väl ätit så mycket god ost hemma (rekommenderar ostbutiken i Sollentuna centrum). Den andra stavas "HALLON". Förvisso är det precis i säsong för hallon och själv skördar vi det vi kallar "restauranghallon", sprängfyllda med sötma och hallonsmak*. Men igår använde vi oss** av fryst billigt alternativ***.

2 stora matskedar rysk fet yogurt (17%)
3 dl vispgrädde
2 dl sodavatten
1 nypa salt (läs f.ö. Hagdahls kapitel om nypor hit och dit i Kokkonsten)
1 mixer fylld med frysta hallon.

Pumpa ihop till en rosafärgad glass. Fyll upp med vispad grädde om så önskas och riv gärna lite bitter choklad över (80%)

Annars, fördela färska hallon, hur mycket som helst, i en skål och vispa grädde till.


*När smaker börjar närma sig den specifika råvarans ikonsmak, det vill säga den syntetiska kopians, det är väl då man kanske ska börja känna sig nöjd som odlare.

**Vi=undertecknad och Lovisa och det är Lovisa som sköter alla smoothisar hemma hos oss, socker och kolhydratsfria!

***På tal om alternativ har vi hittat ett jättebra alternativ till potatis i biff rydberg eller biff greta eller vanlig enkel pytt, nämligen tärnade bitar av kronärtskocksbottnar, testa det.

Men HALLÅ! Nu är det dags att bygga. Nått ett delmål , gått ner 20 kilo.

Alltså, alltså. Hur djävla lätt är det att 24/7 hålla på med mat och som grädde på moset laga mat till ungarna som är kräsna och SAMTIDIGT inte äta en smul själv.

Befinner mig i mellanrummet mellan två kokböcker, ja ni vet hur det gick för den senaste? Under den här tiden som jag berättar om passade jag på att skriva en helt annan slags bok, som nu ligger hos förläggaren.

Minsta August svarar när han får frågan om vad pappa gör? "Han kör taxi och skriver böcker" och visst finns det ett egetvärde i detta med att skriva taxi och köra böcker?

Alltså, Alltså har jag lovat mig själv i 25 år att loosa kilo efter kilo, men hela tiden misslyckats. Prövat allt - inget har funkat. Viktskiten gav mig diabetes. För tre år sedan åkte jag akut in på Danderyds diabetesmottagning och lärde mig allt om insulin. Fem sprutor om dagen, tre snabb och två långtidsverkande. Ute i sjukmatsalen serverades vi tallriksmodell med potatis och grönsaker och ris och kött och fläsk och fisk. Märkligt. Till dessert serverades söta puddingar och som mellanmål konstigt sockrad yogurt och mackor. På en diabetesmottagning?!?!. Och till denna sötsliskiga och kolhydratsbemängda kost stämdes sedan mängden insulin att spruta in. Oj oj, jag stank av insulin, hela kroppen vädrade det jag sprutade in. Det var då jag kapitulerade, men visste inget alternativ så jag fortsatte en vinglig insulinväg med darrningar, svettningar, förvirring och näradödenupplevelser för efter bara några månader insåg jag at skiten med insulin inte funkade, tränade, gick promenader och lade om kosten till LCHF. Vad hände då, jag fick rådet av en diabetessköterska att återgå till tallriksmodellen för att stämma med insulinnivåerna. MEN, sa jag, sockernivåerna fladdrar som en snorfana vid en förkylning. Då lade jag av med sprutorna. Trodde då att promenader och lchf-kosten skulle ge resultat, det gjorde inte det annat än att sockernivåerna stabiliserades och höll sig mellan 4.5 och 7, helt okey med andra ord.

Äh, jag ska inte bli långrandig. För exakt elva veckor sedan och ivrigt påhejad av två "ikoner" Thomas Ardenfors och Anders Forsberg gick jag in på Itrim i Sollentuna. De gav mig ett löfte, att programmet skulle fungera och jag lovade att göra som jag blev tillsagd och programmet startade i den stunden. 800kcal per dag och hårdträning varannan dag. Fuskade ingenting, körde extrapass i träningslokalen, satte upp säck hemma i ateljén, varit ute och sprungit, gått på Sollentuna boxningsklubb mellan Itrims träningspass. Igår vägde jag mig och nu står vågen på minus 20 kilo jämfört med för elva veckor sedan. Nu saktar jag in viktminskningen. Byter försiktigt ut en måltid från 200kcal till normalintag, dvs jag äter middag som vilken människa som helst, men tar bort det jag kan av kolhydrater.

Alltså alltså, det har fungerat. Så möter jag folk på stan som inte känner igen mig och som sedan säger "det kommer inte att fungera, det är farligt att gå ner sådär mycket i vikt så snabbt. Det är alldeles för snabbt. Du kommer snart att vara tillbaka i normalvikt igen". 

Känner igen det där. För 21 och ett halvt år sedan slutade jag dricka alkohol, inte många gav mig chansen. "Det där kommer inte att hålla", "Du kommer snart att börja dricka igen". Skit ner er. Jag är en vinnare.

Jag känner igen snacket, inte sällan från dem som själva är feta och som kämpar med sitt fettöverskott eller som bara är dumma i huvudet.

Självbilden är framkallad, "magerlagd, senig och brunbränd"...snart så även det sistnämnda. Nu ska det byggas muskler ovanpå benigheten. Har lagt ett program på två år för detta och ger det fem kilo upp efter ytterligare fem kilo ner de närmaste fem till tio veckorna.

Om nu någon är intresserad av det här programmet, kontakta mig så kan jag vara behjälplig. 

(I början av december blir jag ytterligare tillåtande bland annat med en middagskväll i gott sällskap på den ledande krogen i stan) 

Broskben som gnagisar och len gratäng på blomkål med grädde, ägg och smör - Det mina vänner är LCHF!

LCHF-köret fortsätter. Man gör så GOTT man kan. Broskbenen brukar jag köpa i Hötorgshallen, men har hittat denna förbisedda styckningsdetalj med så mycket smak i på   City Gross Stinsen - en butik som jag egentligen givit upp hoppet sedan grönsaksavdelningen misshandlats å det grövsta (verkade vara bättre nu).

Delar broskbenen i "munsbitar" med vilket menas lätt hanterbara att gnaga. Kör sedan exakt tio minuter från första pyset i tryckkokare*. Blandar en marinad av mörk kinesisk soja, fisksås, pojkesoja, en doft av spiskummin, en hög med krossade vitlökar, nymortlad vitpeppar och en skvätt nypressad lime.

Ta ur broskbenen heta ur tryckkokaren och vältra runt i marinaden. Låt stå och dra tills svalnat. Hetta upp rejält med olja i stekpannan (tills en strid ström av bubblor flyter upp från en nedstucken ätpinne - då är det tillräckligt hett). Stek/fritera tills riktig färg. Lägg upp på papper att rinna av och servera med gratängen.

Jo just det, innan broskbenen kokas så får ett helt blomkålshuvud en duvning i tryckkokaren (exakt fem minuter från första pyset). Ta upp med hålslev och låt rinna av. Lägg i oljebestruken ugnssäker form och skär ner i småbitar. Ta tre deciliter grädde med två hela ägg och vispa samman, salta. Riv en rejäl bit god ost och rör ner i smeten. Häll över och gratinera tills det hela stannat, kanske 15 minuter 200 grader, mellersta ugnsnivån. *Koka sedan broskbenen i blomkålsspadet.

Servera med en nam prig bun

Calzone - en muta för klippning och hot mot LCHF

NEJ NEJ NEJ. August vägrade fullständigt att klippa sig. Vi försökte med hamburgare, med grejer. Då sa han att han går med på att klippas om jag gör det md maskinen där hemma.

"Okey då, pizza, då åker vi till Stinsen", dividerade fyraåringen






Så fick det bli, håret väck och insatsen var min egen LCHF-moral.
Jo jag har gjort en del avsteg sedan början av maj. Därför har jag hamnat på en platå några veckor, faktiskt nästan en månad, där vågen inte rört sig. Okey då, tänker jag, bara inte den rör sig uppåt. Därför gick jag med på att äta pizza ikväll, någotvi inte haft i huset på ett halvår. Själv blev det en calzone, välmatad, småungarna tog varsin kebabpizza och Lovisa en gorgonzola med oxfilé.



Det blev två pizzakartonger med överblivor med hem och som vanligt sa vi..."Aldrig mer, bara kanske". Jag tror själv aldrig att jag blivit så mätt på en Calzone vilket understryker de senaste månadernas diet.

Och August då? Nyklippt och fin och med detta en helt annan liten kille.

Uppdatering av sommaren i skördetid

Det är så tillfredsställande, August är en jäkel på smaker och tillagningar. (Nyss kombade han en smothie med blåbär och dagsgammal kanelbulle!)
Igår utflyktade vi till Rösjöns norra ände vid Södersätra. På hemväg gick vi genom kolonilotterna och träffade en sanslöst duktig odlare från Filipinerna, ett sådant möte som framkallar odlingsabstinens och med ett mångfald som gör en lycklig. Och han var lycklig över sin trädgård. Gick in i grönskan knappast att det gick. Bröt ett par fina courgetter och gav oss med ett leende.
"Jag gör lasagne", kommenterade omedelbart August och hemma i köket drog han remsor med osthyveln saltade och pressade, hackade purjo och vitlök och svettade med tomater, rev ost, präst och parmesan.  Smakade av och kryddade, saltade och smakade av tills han var nöjd. Monterade och gratinerade.
Blev vackert och imponerande gott.
Den där ådran och det där intresset ska uppmuntras.
Kanske vi redan gjort det förresten.
Så frågade någon om lasagneplattor, men nej, det här är LCHF så det förslår. courgettremsorna läggs istället för vetestinna lasagneplattor.

Fet bantning mot tallriksmodell

Nu är det dags igen att väcka liv i en kostdebatt som hart när inte somnat.
Det är tidningen Expressen som provocerande nog hittat en artikel i medicinmagasinet The Lancet där nutritionsforskaren Jim Mann uttalar sig om fetbantningen eller "LCHF diet" som det kallas.
När Jim Mann slår fast att det inte finns några bevis för att lågkolhydratkost är bra för hälsan är det den svenska läkaren Annika Dahlqvist som görs till någon slags scapegoat.
Hon förklarar till Expressen att det finns en viss bevisning för att hennes kostråd är de riktiga och att kolhydratkost är skadligt.
För en tid sedan skrev jag i tidningen Gourmet om smör och i samband med det jobbet ringde jag upp Annika Dahlqvist för att få hennes direkta uttalanden:
”Vi har ätit smör i tusentals år. Det har vi mått bra av. När margarin och smörkopior kom drabbades vi av hjärtinfarkter”.
Annika Dahlqvist som jobbar på vårdcentralen i Njurunda går käpprätt mot det som dietister i decennier klankat ner på, det feta, goda, aromatiskt nödvändiga i köket.
”Att vi blir sjuka och kan dö av smör är myt och lögn framställt av margarintillverkare, matoljeproducenter och kolhydratindustrin.”
”Smör är nyttigt, rent och gott till skillnad från alternativsmör som framställts genom en kemisk process och har rester kvar av både aceton och bensin i produkterna”.
Doktor Annika Dahlqvist har i mängder av debattartiklar och i egna böcker startat ett krig mot smöralternativen och kolhydratindustrin.
”Det enda vettiga, är riktigt smör”, säger hon.
Tabberaset skriver under på att smakkänslan och livskvaliteten förbättras genom smör och är självt också ett bevis för att smör leder till en viktminskning jämfört med tallriksmodellätande. Dessutom kan många med förhöjt socker intyga att denna förhöjning inte ens blir mätbar vid förändrade kostvanor från kolhydrat till fett.
”Många berättar för mig att smakkänslan blivit förfinad utöver att de blivit smalare”, sa Annika Dahlqvist till Tabberaset.

Inget är heligt, saftspäckade vinbär i fruktomaten! Eller vinbär och potatis från landet

Har aldrig sett så saftfyllda röda vinbär och med en enorm sötma, kanske djävlighetens djävlighet vad sommarvädret anbelangar plågat bärbuskarna till stordåd?

Så plockade vi av en av våra vinbärsbuskar igår, klasar. 

Bästa, eller snarare bekvämaste, sättet att ta vara på skörden är att låta bären ligga till sig ett tag så eventuella insekter kryper upp till ytan och kan plockas bort och sedan bara köra i råsaftscentrifugen. Vill man kan man koka eftersaft på fnaset som blir över - jag gör det inte. Råsaften paketerar vi i kvartsflaskor av plast och fryser in direkt. Sedan, bara att tillsätta socker om nödvändigt och späda med vatten, kanske värmas och drickas medan vinterns snöstormar rykler utanför husknuten.

Javisst ja, en potatisbild också, blandpotatis av två sorter. Amerikansk rosenpotatis vars historia jag tecknat här i diverse inlägg och Leksands vit som är en svensk originalpotatis från Ahlströmers dagar och som jag bland annat skriver om i boken Frantzén Lindeberg.

Igår avsteg från LCHF med dessa mandelmassekonsistensiga och välsmakande potatissorterna. Skördepremiär!

Svårt att sova, hittat sömnterapi i köket och lagar mat i tomrummet

Bästa, billigaste, lök, vitlök, chili, fisksås, lime och en burk
tomatiserad makrill. Thai, pla kapong
Hör inte till nätternas äventyr, snarare jobbnätternas
längtan.

Inte blir man yngre inte, märker jag. Inte minst på vad gäller det här med att sova. Har alltid, sedan jag var liten, tyckt det här med sömn var något överreklamerat. Har sovit väldigt lite och har inte haft problem med det. Inte förrän nu upptäcker jag och skyllde på åldern, den ålder som man brukar säga: Jag behöver inte lika mycket sömn som tidigare. Så minns man alla som var äldre förr (som är borta nu) att de kunde vara uppe i alla fall till midnatt och sedan var de uppe igen när morgontidningen kom.

Simmig härlig lammframdel med dillstrjälkarna för att få smak
till att så småningom serveras som en gräddig och syrlig dillköttsgryta.

Under hela förra veckans alla sju nätter jobbade jag långpannor - på taxispråk betyder det att man maxar den körtid som lagen tillåter. I sin tur betyder det att, om man ska ha någon timme över för att hålla skiten från en och någorlunda kunna göra sociala telefonsamtal och uppdatera sig vad gäller nyheter att det bjuder lite sömn också i akt och mening att sova igen det förlorade varannanveckan när jag jobbar med skriverier och då får tid för både barn, socialt liv, städning, nyhetsuppdatering och bokskriverier samt annat.

Det är inget problem med att sova lite, körveckorna, men det är problem att sova mycket (eller snarare sjutimmars normalt) i  mellantiden.

Alltså, vad jag vill säga är att det är ett helvete att vända tillbaka dygnet. Idag torsdag höll jag på att komma i balans, men det resulterade i alldeles för mycket sömn och en djäkla spänningshuvudvärk (tror för övrigt att en infektion kommit över mig och snart ska bryta ut i en klassisk förkylning, men det tror jag alltid när jag bara är lite sliten).

Stora köttiga koribb, välhängda och utmärkta att köra i
ugnen eller förkoka och slänga kort på grillen.

Nätterna igenom ägnar jag mig åt terapi. Lagar mat i tomrummet som uppstår när man inte kan sova. Då kommer i alla fall "intesovat" till gagn både åt mig och åt barnen.

Hittade fem 800 g Holländska utepickande kycklingar här om dagen och slängde i frysen. Kokade en underbar buljong och delade köttet som räckte till två kycklingfrukostar (thai) som soppa och som hårdstekt med vitlök och till en stor middag som curry. I måndags körde vi oxribb långsamt i ugnen (innertemp 56°) sedan, före servering, hastig stekyta i stora restaurangpannan. Vår favorit på The Flying Elk (å andra sidan är allt vi äter där barnens och min favorit).

Köpte en hel påse "turkstyckat*" lamm till gryta, kokade långsamt i rödemaljerade stekgrytan tills köttet lossnade helt från benen. Lammbuljong är nästan oöverträffbart. Tor upp köttet och skar i munsbitar, buljongen kokades ner nästan till den demiclace att användas att skeda i till en gräddig och syrlig gräddsås (sockret då, säger vän av receptordning som vet att jag just nu kör väldigt hård lchf. Jodå, sötman kommer av löken som brynts lätt och sedan adderats buljongen som innan den kokas samman körs genom en chinoise.) till dillkött.

Väldoften i natten repar all trötthet och njutningen är stor. Nu har jag tänt och kör med öppna luckor i kakelugnen, sitter här med en kopp osötad kokkaffe (hoppas på en renässans i dessa lattetider) som till andra koppen spetsas med hur mycket vispgrädde som helst.

*med turkstyckat menar jag tvärt emot anatomisk styckning där framdelen är sågad "kors och tvärs" (kunde lika gärna kalla det thaistyckning eller kinesisk styckning)

Julklapp från älskade Liva och hennes Paolo, middag på Adam & Albin

Tabberaset med sin dotter Liva

Bläckfisken as a starter

 Den andra mars var det dags igen och då gäller det att passa på. Bordet beställt sedan länge och planerna ha funits med ända sedan julafton.
Liva bjöd mig på julklappsmiddag hos Adam och Albin tillsammans med sin Paolo och utanför fönstret snöade stora jullika flingor. Därinne fanns en smaklig värme och det goda samtalet.

Man säger att den som bryter sin LCHF, vars rekommendationer jag ägnat mig år sedan första januari (inte ett nyårslöfte) så tar det en vecka igen att komma tillbaka. Det är som i skidskytte, missar man målet blir det straffrundor. Så är läget och så får det bli och kvällens begivenhet var värd alla straffrundor i världen, maten, smaken, miljön, sällskapet och tillfället att få njuta i varje stund.

För er som inte hört om A&A matstudio så är det Adam Dahlberg och Albin Wessman som öppnar sin matstudio en gång varje månad som restaurang på Rådmansgatan 16 (ligger mellan Birger Jarls och Karla.)
Snabba rätter som beställs efter vart. Börjar med snacks och sedan kan man komponera själv och välja mellan tapasliknande huvudrätter som av servisen kallas "mellanrätter" där också det söta ingår (som inte är sådär snaskigt sött heller)

Paolo och Liva har varit där flera gånger och är igenkända, så pass att de kunde fråga; "Är råbiffen exakt densamma om sist vi var här" och få ett adekvat svar. Därför kunde de också vara de goda ledsagarna till mig som premiäråt.

De första snacksen lovade oerhört för fortsättningen, inte minst de kolgrillade färska vax och grönbönorna med bara salt och olivolja, den tunt skivade bläckfisken med kokos och den picklade zucchinin som ackompanjerade charktallriken, smaker som vilar kvar fortfarande.

Råbiffen

Problemet är inte att fortsätta, problemet är sedan att välja hur man vill fortsätta, med vad. Vi tog olika och efter eget tempo och sedan avsmakade av varandra.
Första rundan blev en råbiff till Liva, kokta havskräftor för mig och en piggvar i tunnbröd för Paolo. Havskräftorna kanske hade fått gå aningen för länge, men hade en otroligt fin smak i kombination med en hollandaise på rökt smör och med vita "mandoliniserade" champinjonhattar och rökt majrova. Livas råbiff ska jag återkomma till för det blev en av mina kommande rätter och Paolos alldeles förbannat goda piggvar bjöd på asiatiska förtecken förfinade från thaikrogen och med en tydlig gest att ta vara på en piggvar som tål det mesta till och med fritering utan att tappa i smakkondition.

Paolos grisrib

Andra rundan blev råbiffen för mig och jag minns att hemma på 50 och 60-talet rådde totalförbud att gå utanför de klassiska råbifftillbehören och jag förstod nog inte bättre förrän jag uppe i norra Norrland blev serverad råbiff på sicklat innanlår av älg som serverades med "sur grädda", granskott och lättsockrade råa lingon (detta var tidigt 70-tal!!!). På A&A utvecklad till inbjudande konst med en i mitt tycke något för kylslagen finskuren råbiff (tålamod skulle kunnat värma upp köttet) med parmesan, rostad mandel och vattenkrasse - njutning och bombardemang av de utvalda smakerna,
Liva hoppade över och tittade roat på mens Paolo drog till sig ett mörstekt revben av unggris med råriven tomat, pepparrot och koriander, en grisrätt som helt enkelt smälte i munnen och vars grissötma naturligtvis balanserades av syran i tomaten.

Soppa på kycklingvingar med nudlar, murklor och löskokt ägg

Jag var sugen på mer och beställde en buljong på kolgrillade kycklingvingar med murklor, gröna olika blad och i botten, på mycket asiatiskt vis, vetenudlar och ett löskokt ägg. Kycklingvingar har mycket smak och de fanns här också självfallet. Kanske de gått lite för länge och fått ett alltför hårt tuggmotstånd. "Spelar roll", avfärdar jag gärna den passusen med för de var så "in i helvete gott".

Avslutningsvis på denna kärleksmåltid drog vi i oss en sorbet på bergamot med mjuk maräng citrus och örtpuré med olivolja. Vuxenefterrätt som klingade sötsyrligt befriande och med avslutande kaffe var det här en smakskjuts med mungiporna uppåt hela kvällen. Tre timmar blev vi sittande pokulerande och upptäckte inte att vi hade fler än en bekant i salongen bakom oss, alla matmänniskor från krogvärlden. Och jo, det här var min melodi, får nog hålla ögonen öppna för bordsbeställning till nästa gång, mer i menyn känns lockande.

Vill bara säga tack till sällskapet; Tack älskade Liva för Din fina julklapp till mig och tack Paolo för att ni tar hand om varandra i passionerad njutning och att jag ibland får vara med och dela. Tack!

Rätt ner i grytan - så gott med bara kött, paprikapulver och lök

Bilden är väl inte direkt förtjusande. Med grytor behövs tid både att lagas och fotograferas. Idag hade jag bara tid att laga. Grytan fick ta den tid den behövde.

Fick tag på välhängd ungersk fet högrev i min köttaffär som har den goda smaken att ha söndagsöppet ända till åtta på kvällen. Ur ett kilo högrev skar jag större tärningar. Fem medelstora gullökar i klyftor. Salt, tre matskedar paprikapulver av den starka sort man bäst köper i orientbutiken.

Jag fräste bara köttet i stekpanna, la i gryta och hällde på kokande vatten. Skummade och lade sedan i lök och kryddor, plasta och så på mellanvärme i en timme under plast. Sila ifrån såsen och låt den stormkoka tills mindre än hälften återstår. Kör i en liten toppredning (beurrremanger) och vält tillbaka köttkoket. Rör och smaka av. Som LCHF:are är det här perfekta maten.

Nu är det så att jag gör lunchmat till mina gamla föräldrar. Det vill säga att jag tar i lite extra till varje middag och så kör jag över hemlagat att värma av hemtjänsten som också är behjälplig med tillbehör, sallad, ris, potatis eller annat.

Dagens gryta - barnen bor hos Rodjana i helgen - är betänkligt äten av så här dags. Den är så vansinnigt god och enkel att man liksom inte kan sluta gå där med skeden och ta sig ytterligare suppliment efter första storportionen. Nu måste jag spärra in den i en hermetiskt tillsluten låda och ställa i kylen så att farsan och morsan får lunch i morgon!

Åter till Rättvik och familjekväll med Anders Lindström

Vi har ju den där långa bakgrunden ihop. Först kör i Kummelbykören herrans massa år och parallellt "Äldre musikalisk komfort"  (En liten vitsig förvrängning av Early Music Concort"). Anders var musikledaren och byggde väldigt medvetet en rent outstanding karriär som körledare. Utan överdrift kan man säga att han med Kummelbykören var med om att skapa en helt ny musikkultur genom att introducera Christmas Carols i Sverige. Idag sjungs Carols överallt. Han var också med att introducera den anglikanska kyrkans evensong, kanske inte lika spritt, men ändå.

Jag kan nog säga själv att jag inte alls hade haft samma musikaliska utgångspunkt utan min vänskap med Anders Lindström som öppnade perspektiven rejält.

Vi fortsatte från Venjan och västra sidan om Siljan, i fäbodslandskapet. Vi åkte och pratade och pratade och åkte och stannade inte förrän i Tällberg där vi fick hembakat potatistunnbröd med messmör. Inte sådär LCHF, men undantagen får bekräfta regeln.

Här hände något märkligt. Vi hade legat ute några dagar och farit efter dammiga vägar. Nu skulle vi hem till Anders Lindström och behövde kollektivduscha. Alltså stannade vi till vid tunnbrödsstället, egentligen "Klockargården" och frågade i repan om det möjligtvis fanns möjlighet att hyra en dusch.

"Nej, men ni kan få låna vårt spa om ni vill, det är inte öppet nu så det är ingen där".

Man bara gapar, kan det verkligen vara sant det människan säger. Jodå, och vi blev ensamma i hotellets spa en knapp timme.

Laddade åkte vi hem till Anders Lindström och Ulla Karlsson. Utsikten över Siljan blev fonden när vi grillade och så smått började förstå att vi borde läst Anders guidebok över Rättvik ens innan vi anlänt.

(fortsättning följer)