Födelsedagskalas med fyra generationer

Första generationen; morsan och fjärde, Freja

Vi skulle ju tagit den där bilden som vi glömde att ta - bilden på nyinflyttade generation ett, min (generation2) farsa och morsa, Gaston och Liva med Emilia och Kalle, Lovisa, Alma och August (generation 3) och Freja (generation 4).

Jag råkade alltså fylla år häromdagen (igår söndag), så ojämt och så mycket att det inte går att tala om. Det bästa var att få samlat alla någon timme för tårta (från Figges i Edsberg 16 bitars Alexandertårta) och kaffe.
August hittade kammar och började omedelbar leka frisör med farfar som objekt...
...och det här blev resultatet

Trots att jag sagt att jag bara öänskar mig snälla barn och barnbarn så kom de vuxna ungarna släpande med presenter - ett campingtält, Jippi har inte kampat på 40 år och en tatuering som ska gaddas i sommar.
Nu skulle jag bara önska mer tid. Tänk om man kunde få det.

Lovisa posar som Foki

Tabberaset med den hulda modren som tillsammans med fadren nu masat sig in i ett trygghetsboende i Tureberg. Från Villa i skånska Viken till tröskelfri trea med balkong - tufft ombyte som de själva bara njuter av och med en hemtjänst som slår rekord och som till och med kommer till lunchen och lagar mat på plats, ajöss dessa sliskiga lunchlådor med pressvatten från kallnad fisk och som skurit sig med vitvinssåsen.

Perenna landet blommar för fullt, enkelt och vackert

Så enkel och ändå så komplicerad, vallmon som vissnar efter någon kort tid är vackrare än världen och rymmer allt. När fröna mognat tar vi dem till vara för att lägga på jäsande bröd.

Den här är nästan färdig. Efter torkmognad tar vi den.

Aklejan kan ta sig vilka former som helst och återkommer sällan i sin forna gestaltning - humlorna älskar dem och är de enda som har tillräckligt lång snabel för att nå nektarn djupt inne i blommans vackert snirkliga irrgångar. Därför också de enda som kan pollinera och föra släktet vidare till nya skepnader

Nattlig potatisfåra mellan kunglig huvudrätt och dessert

Nattens potatisfåra

När de kungligt blåblodiga smörjde kråset på slottet och i väntan på Daniel Roos dessert smällde jag iväg till potatislandet där några sent isatta knölar kommit långt över tio centimeter och var i trängande behov av kupning. Fladdermössen i skogskanten svirrade över huvudet och det var i stort sett midsommarmörkt. Tyvärr gick ett hundratal ringblommor åt helvete vid kupningen, men det är sådant man får ta.

Har ett 80 tal kvadratmeter stort land för bara potatis av olika sorter där den med äldst proveniens är den amerikanska rosenpotatisen. Alla satta med någon veckas mellanrum av den enkla anledningen att jag inte maktar med mer än att kupa två tre längder åt gången - trots det missade jag serveringen av Daniel Roos dessert, men hann ändå hem till sammanfattningen och fick se en sanslöst utmattad men tydligen nöjd konditorchef stå i den öppna studion och förklara vad han ställt till med för smaker. Idag publicerar han desserten på den egna bloggen

Med knappt ledsyn gick jag åt örtagården också med en rensning, speciellt kring den smått unika linneanska röda krassen som jag "snodde" frön av på Bergianska tidig höst förra året. Härligt snyggt blev det.

Har problem med småsniglar som tagit allt jag satt ner för förodling. Gurkplantorna till exempel - så fort litet grönt visar sig går de hungriga krabaterna åt skotten i krukorna - nu köper jag snart färdiga gurkplantor istället.
Det är inte utan att jag ligger där på knä i landet och hoppas på en rejäl köldknäpp utan snö till vintern för att snigelplågan ska utrotas.

Vi gifte oss före prinsen och prinsessan

För tio år sedan, den 17e juni 2010, gifte vi oss, Rodjana och jag. I övermorgon firar vi tioårig bröllopsdag.
Den dagen för tio år sedan var det bara meningen att vi skulle duka ett långbord och samla några vänner hemma för en sommarmiddag. Så grodde tanken att - när vi ändå har folk hemma så kan vi väl...?

När väl idén etablerats så beslutade vi oss för att hålla tyst om saken och omedelbart få tag i någon som kunde viga oss och vi hittade rätt direkt - en kvinna i politiken från den tiden när jag bevakade fullmäktige i kommunen för en lokaltidnings räkning i början av 70 talet. Hon hade vigselrätt.

Dagen D klädde vi oss fint. En enda kamrat hade fått reda på äventyret i förtid och det var vår kockkollega och vän Christoffer Helén som bjöd oss på en buffé dagen till ära och som han dukade upp i köket hemma hos oss.

Den ena efter den andra av våra vänner dök upp i trapphuset och välkommnades. Ingen anade någon om det förestående, eller ens reflekterade över att jag bar kostym och Rodjana en vacker klänning. Vi samlades i köket och sist anlände Norlings som vi, dem ovetandes, utsett till bröllopsvittnen.

"Nu undrar väl Ni varför jag är här", frågade vår vigselförrättare.
"Det ska nämligen bli en vigsel här och nu", fortsatte hon.

Alla tittade på varandra och undrade vilka av oss alla samlade vänner som skulle vigas. Överraskningen var alltså fullständig.
Så stod vi där och lovade varandra och bytte ringar och insåg att vi glömt brudbuketten i vasen i badrummet. Men gifta blev vi och bevittnade och ringar gav vi varandra. Toffes buffé var perfekt. (Idag är Toffe borta och om än att minnet av honom är ljust är saknaden fortfarande ett väldigt mörkt hål)

Nu firar vi 10 år som gifta. Lovisa var dryga halvåret och lillasyster till Gaston och Liva och så har det blivit Alma och August också sedan dess. De båda hade säkert kommit till utan den där ceremonien den 17 juni 2000, men vi känner de där officiella banden som knöts den gången. Varje år vi firar bröllopsdag inser jag mer och mer hur betydelsefulla vi blivit för varandra och hur viktig Rodjana är för mig.

Tioårig bröllopsdag, ett resultat av en mängd händelser som blev till en kedja som höll samman och som gjorde att vi träffades och vågade.

Aklejor muterade och oskuldsfullt komplicerade

Min älskade och trogna vallmo i perennrabatten

Tidigt i morse var jag ute i landet och tittade till mina perenner. Egentligen var jag nyfiken på två av dem, vallmon och aklejorna.
Vallmon fladdrade i den ganska hårda vinden som röda silkesvippor och aklejorna förevisade sitt sitt vanliga komplicerade mönster, det som aldrig går att spåra till generationen före. Nu har jag aklejor från vitt till lilasvart och däremellan i en mängd toner.


Aquilegia vulgaris eller också "akvileja" som i "Kom rosor och akvileja..." togs förmodligen till Sverige av samma munkar som förde med sig kirskål och man undrar vad de tänkte och hur.
Att de skulle ha med sig aklejan var självklart. Blomman lakades ur och detta lakvatten användes för att bekämpa löss. Men kirskål denna plåga.


Tacka för att aklejan med sitt vippande oskyldiga anlete kan utrota löss - blomman, eller snarare dess frön är fullsprängda med blåsyra och självfallet därför väldigt giftig, men det hör ihop det där milda med djävulskapet.

Djurvänner "räddar" sjukt rådjur

Tidningen Expressen och deras fotograf hyllas idag för att ha hindrat en viltvårdare att skjuta ett rådjur som förvirrat sig in i Stockholms City. En veterinär tillkallades och djuret sövdes för att flyttas ut i naturen igen för rådjuret var "inte skadat".

Det är klart att djuret är skadat - ett friskt rådjur är så skyggt att det inte tar sig in i området där människor går omkring! Det här unga djuret kommer att återvända om och om igen till bebyggda områden.

Vi har problemet vid vårt trädgårdsområde där en stor vacker gaffelbock samlar på sig smaldjur varje år som nu har fått flera kid. Häromdagen höll jag på att köra över ett på trafikerade Sollentunavägen - den kom farande från en villatomt och skulle in i en annan. En skyddsjakt på rådjur borde vara på sin plats - en sådan finns inte i jaktstadgan annat än om viltet utgör en uppenbar fara, eller som i det här fallet i Stockholm uppvisar ett sjukligt beteende eller är skadat.

Det vore bättre om Expressen ömmade mer för människorna istället för om djur med konstiga beteenden. På förstasidan rubriceras händelsen med att "Bambi räddats" - Fel redan där och dålig påläsning. Bambi var en dovghjort, inget rådjur - men det är klart att expressenredigerarna med bambi fångar upp läsare hos vilka "rådjur" inte klingar så inkännande.

Tokiga skogsbönder har inte lärt sig av historien

Nu är skogsbönderna på krigsstigen mot bärplockare igen - det är inte första gången.

Senast protesterna var som värst, var vid sekelskiftet mellan 1800 och 1900-tal, då liksom nu var statsmakten också involverad och ville skatta bort skogens röda guld.
På den tiden plockades 10 000 ton lingon för export till Tyskland. Lingonen omsatte massor av pengar och det var lönsamt att vara lingonplockare. 1908 ville skogsbönderna med statens hjälp inskränka lingonplockeriet, men staten gick till slut på folkets hävdvunna rätt till bären. Detta trots att 3000 småbönder demonstrerade för att ta lingonen från folket.

Det skulle ta till för 15 år sedan att rätten till lingonen skrevs in i grundlagen 2 kap. 18 § regeringsformen - äldre än så är nämligen inte denna allemansrätt. Trots det beläggs själva plockeriet med statsskatt! (Thailändska plockare) och trots det ropar historielösa skogsbönder på bärplockningsförbud...igen - så sanslöst dumt.