Studentmiddag och grattis

Hon fyller 22 i morgon och vi var bjudna till studentlägenheten högt upp i skrapan
Vårrullar med såser.
Grön ärtsoppa med ingerfärscremefraiche.
Filéade blodapelsin, apelsin och grabe med mörk choklad.
Gott och mysigt och oändligt mycket bättre än när jag själv var student för 100 år sedan och då studentlägenheterna var det närmaste ockupation av rivningsdito man kunde komma, uppvärmda med fotogenkamin och med dusch i källaren och toalett i trapphuset. Möjligtvis råris med skurna tomater och sojasås och mängder av dåligt rövin (jajustdet: RÖVIN).
Det är alltså min dotter som ordnade middag för den del av hennes familj som utökats med tre småsyskon. Lillbrorsan som är några år yngre ska Dit med morsan deras i morgon och den äldsta av småsyrrorna stannade kvar och sover över. Hon började packa 24 timmar innan middgen.
Ni som inte fattat det!


Det är makalöst med så många barn! Småungar och studentungar och militärungar.
Speciellt som den lille minste, nyaste 9 månader drog ner en het skål soppa i knät på farsan och vad gjorde de andra? Skrattade!
Jag fick sitta insvept i handduk och äta dessert.
Grattis på 22 årsdagen i morgon, söndag.
Du skulle komma hem från BB samma morgon då Sverige vaknade upp med beskedet att statsministern var skjuten till döds. Jag städade den natten för att det skulle vara fint och dofta ajax hemma. Det var en märklig känsla av fullkomlig lycka och sanslös katastrof. Jag tände ljus i fönstren på natten när jag förstått vad de sa på radion och det var ljus till Dig samtidigt.
Det där har Du väl hört till leda?
Love You!

Svenska fläsket och den vackra orkidéen

I Thailand är aldrig fläsket rimmat.
Det är det som är skillnaden se. I smak.
Längtan.
För så är det att den svenska smaken har lika stor lockelse för identiteten för mig som den thailändska för Rodjana. Så lånar vi identiteter av varandra, lockar, njuter, smakar, leker. Men vi äger inte varandras.
Det första jag gör när jag är hemma är att skaffa ett riktigt salt sidfläsk.
Ën bit långsteker vi timme ut och timme in i prick 100 grader och öser varje kvart.
En bit snabbsteker vi i tjocka skivor i gjutjärnspannan och äter under tiden.
Den i ugnen är med alla asiatiska sojor,kryddor, örter och doftar ingefära.
De på spisen är rakt på utan krusiduller. Långsamt knaprigt.
Jag blir nöjd efter några smakbitar och kan plötsligt inte hålla mig. Tar en bit stekfläsk, en gott stycke jasminris som bestrukits med en het nam prig goong, en blandning av räkor, lök, vitlök, chili.
Så dansar och möts vi i smaken, enkelt och vansinnigt spännande odramatiskt.
Med hem som alltid, ett knippe orkidéer i olika färger - känns som att ta med sig en bit av solen.

Shopping, 30 kg = 3000 THB och specialiteter för närmaste månaderna

Kineserier i Chinatown på inledningen av Råttans år

Guld och rött

Salapao

Ännu mer guld

100 röda lyktor över tempelgården

Tillbaka till sitt inre

Doreen i TV med WeiWei

Saker och ting hör ihop och binds samman av en osynlig väv.
Jag bor nästan granne med Doreen och intervjuade henne första gången för, i salig hågkommelse, Radio Ellen!
Så sent som för någon månad sedan intervjuade jag henne igen 14 år senare för en svensk veckotidning.
Ikväll var det dags för hennes premiärprogram, lite orytmiskt hackigt och klämkäckt smånervöst, men det blir nog bra när premiärnerverna lagt sig.
Jag blev lite full i skratt. Hennes första gäst var en gammal bekanting som jag suttit hemma hos i Peking och även ätit en sen supé tillsammans med i Shanghai. Jag intervjuade och umgicks nämligen med super-duper-artisten WeiWei i Kina för tio år sedan då hon fortfarande levde tillsammans med den exentriske amerikanske komponisten Michael J. Smith som i sin tur tidigare varit gift och bosatt på Österlen i Skåne.
När vi skulle ut och äta tillsammans var WeiWei först tvungen att ringa myndigheterna och tala om vart vi skulle åka för att man skulle hinna spärra av området av säkerhetsskäl. Så omåttligt populär är hon att hon i ett enda skivsläpp säljer fler skivor än Madonna, Michel Jacksson och Rolling Stones gör tillsammans under hela sina karriärer.
Visst är livsväven och mötena märkliga och man blir lite förskräckt hur allt hör ihop som av en händelse.

Hej hopp i blåbärsskogen!

Nere på stranden i Patong låg några skåningar. De "spickulerade" och sa när en thailändsk kvinna med bestämda steg närmade sig med några grejer att sälja:
-Hörru, hon där är ju en riktig liten gobit
-Ja den du med smör på.
-Tyst, förresten hon kanske har varit i Sverige och plockat lingon och förstår vad vi säger.
Hörde bra gjorde hon också för svaret kom reptilsnabbt på klingande norrbottniska:
-Jo, å blåbär plock vi å!

Flera höstar har hon varit i Sverige och jobbat i bärplockningssvängen, ända tills myndigheterna kom på den sanslöst osmakliga idén att skatta bort möjligheten.
Senast statsmakten ville skatta bort skogens röda guld var vid sekelskiftet mellan 18 och 1900 tal. Då plockades 10 000 ton lingon för export till Tyskland. Lingonen omsatte massor av pengar och det var lönsamt att vara lingonplockare. 1908 ville bönderna med statens hjälp inskränka lingonplockeriet, men staten gick på folkets hävdvunna rätt till bären trots att 3000 småbönder demonstrerade 1908 för att ta lingonen från folket.
Det skulle ta till för 13 år sedan att rätten till lingonen skrevs in i lagen i allemansrätten - äldre än så är nämligen inte denna rätt. Trots den beläggs själva plockeriet med skatt! Historielöst och dumt.

Brorsan, albylen och en förverkad Nam Prig Kapi

Brorsan och hans väna välgörare av släktet näktergaal

Det var väldigt få uppdateringar under den hör treveckorsturen till Thailand vilket säger mer om mitt dåliga tålamod än om erbarmeligt dåliga uppkopplingar. Jag får rekapitulera senare istället, med bilder.
Igår skulle vi till att "wai nam titaleh" (simma i havet) och jag mötte brorsan på väg upp.
-Det är kallt, fan jag fryser, sa han.
Jag trodde han skämtade, Andaman höll säkert 28 grader och luften 34. Och det var inte kallt.
När vi skulle flyga till Bangkok hade han fått frossbrytningar och Noj, brorsans fru, gick och frågade efter albyl (eller alvedon, paracetamol eller vad de nu kallas). Två minuter senare kom en sköterska i full mundering och med två akutväskor rusande. Det blev förhör om allmänkondition och blodtryckstagning jämte feberkontroll.
-Du ska nog ta en albyl, sade den legitimerade sköterskan nöjt och gav honom en kur som skulle räcka fjorton timmar framåt, lagom tills det han landade i Köpenhamn.
Men kan man tänka sig, en sådan utryckning och ett sådant omhändertagande för en nyss utsprungen förkylning, men mardröm att ha den långa flygresan sig.
Inte nog med det!
Incheckningen av bagaget gick bra på inrikeshoppet upp till Bangkok, men där var de omutbara.
-Ta mitt brännvin, ta allt annat som är viktigt, men ta inte vår årsförbrukning av vår Nam prig Kapi.
Han var nog beredd att låta betala en ansenlig summa, men tulltjejen var omubar, vilket i sig kanske är ett hälsotecken.
I handbagaet alltså en årsförbrukning av räkpasta och det vet ju alla hur det är med pastor och flyg - det gifter sig inte alls nuförtiden. Inte för den, hos många, "onda doften" utan för att det kan (med djävulusisk god fantasi) vara ett sprängämne. Pastor och vätskor, krämet och mouseer får inte passera den fiktiva linjen mellan publikt utrymme och resenärsdito.
-Vad gör man? Det fanns papperskorgar utställda där allt förverkat skulle läggas och jag upptäckte snart att det inte skulle få att övertyga de uniformerade varför jag i tyst vredesmod öppnade alla fem burkarna med kapi och lät innehållet med sin doft förpesta hela tullfiltret.
Min kapi då?
Bland 30 kilo övriga matvaror villigt inhandlade av alla släktingar inbäddade jag Kapi och Plara bland luftigt dämpande plastpåsar med Moojong och checkade in den väskan. I handbagaget låg väl en sisådär 15 kilo olika frukter istället, harmlösa vapen alltså och som därför passerade tullfiltret, loyckligtvis innan den nu smått beryktade räkpasteattacken.

Familjemiddag

Eye och Arm, mina barns kusiner.

Igår kväll hade vi en familjemiddag.
Minst en sådan håller vi om än att jag kommer på besök bara en kort vända. När jag frågade var vi skulle gå blev förslaget varuhuset "Ocean" i Phuket Town och Sukiyakirestaurangen där!
Det är klart man blir lite förvånad, men samtidigt glatt överraskad. Det är klart man ska äta lite speciellt när man träffas, inte bara samma "gamla thaimat".
Det är kul nu för de som bara för en stund sedan var små ungar har flyttat hemifrån och blivit stora och så har det kommit nya kusiner som jag inte haft anledning att se förr. Lillebrorsan Nom kunde inte komma själv för han jobbade med marknaden vid festligheterna på Wat Chalong så han "skickade" sin fru istället och henne hade jag bara sett på bild förr och där satt hon nu med två söta ungar som var som virvelvindar.
Maten då? Sukiyaki.
Vad ska man säga - ingenting saknades, det är jätteroligt, en "sylta" på ett stökigt varuhus och med en inredning med noll charm och ett blåaktigt ljusrörsljus, med en mat som är så smakrik att det hoppar i munnen och med en sprödstekt anka som får mig att framkalla bilder av Lyon om så skulle vara. Men framförallt umgänget. Jag menar, det spelar ingen roll hur platsen är eller hur designat stället är, rakt på utan krusiduller, iskall aircon, galonklädda bänkar och stolar, plastskålar på bordet, bleckbestick och hissmusik i högtalare. Det är sällskapet som gör stunden och gjorde det här, varmt, leende, godmodigt vänligt.

Timmarna gick reptilsnabbt och småbarnen skulle plötsligt hem och lägga sig och så var det uppätet och middagen upplöst och jag tog svärfar med mig hem till sitt i min bil med chaufför.
Det är lite sorgligt också, för de här stunderna blir så korta.
Rodjana ringde från Sverige två gånger under middagen och var med på det sättet över ledning. Det är klart att det är svårt för henne då jag sitter med hennes familj och njuter av mat och gemenskap.
Idag då - jag blir den sanne turisten och ska pressa på stranden. Why not. Jag är här för att njuta och vila och upplevelsebiblioteket är ju redan fyllt för den här omgången. Behöver verkligen ladda.

Han har fyllt 75 nu, svärfar från trakterna av Kanchanaburi, still going srong. En man som gör det bästa han kan att hålla samman en hel klan av barn och barnbarn och jag tror han är ganska lycklig över hur det blivit i livet.