Brorsan, albylen och en förverkad Nam Prig Kapi

Brorsan och hans väna välgörare av släktet näktergaal

Det var väldigt få uppdateringar under den hör treveckorsturen till Thailand vilket säger mer om mitt dåliga tålamod än om erbarmeligt dåliga uppkopplingar. Jag får rekapitulera senare istället, med bilder.
Igår skulle vi till att "wai nam titaleh" (simma i havet) och jag mötte brorsan på väg upp.
-Det är kallt, fan jag fryser, sa han.
Jag trodde han skämtade, Andaman höll säkert 28 grader och luften 34. Och det var inte kallt.
När vi skulle flyga till Bangkok hade han fått frossbrytningar och Noj, brorsans fru, gick och frågade efter albyl (eller alvedon, paracetamol eller vad de nu kallas). Två minuter senare kom en sköterska i full mundering och med två akutväskor rusande. Det blev förhör om allmänkondition och blodtryckstagning jämte feberkontroll.
-Du ska nog ta en albyl, sade den legitimerade sköterskan nöjt och gav honom en kur som skulle räcka fjorton timmar framåt, lagom tills det han landade i Köpenhamn.
Men kan man tänka sig, en sådan utryckning och ett sådant omhändertagande för en nyss utsprungen förkylning, men mardröm att ha den långa flygresan sig.
Inte nog med det!
Incheckningen av bagaget gick bra på inrikeshoppet upp till Bangkok, men där var de omutbara.
-Ta mitt brännvin, ta allt annat som är viktigt, men ta inte vår årsförbrukning av vår Nam prig Kapi.
Han var nog beredd att låta betala en ansenlig summa, men tulltjejen var omubar, vilket i sig kanske är ett hälsotecken.
I handbagaet alltså en årsförbrukning av räkpasta och det vet ju alla hur det är med pastor och flyg - det gifter sig inte alls nuförtiden. Inte för den, hos många, "onda doften" utan för att det kan (med djävulusisk god fantasi) vara ett sprängämne. Pastor och vätskor, krämet och mouseer får inte passera den fiktiva linjen mellan publikt utrymme och resenärsdito.
-Vad gör man? Det fanns papperskorgar utställda där allt förverkat skulle läggas och jag upptäckte snart att det inte skulle få att övertyga de uniformerade varför jag i tyst vredesmod öppnade alla fem burkarna med kapi och lät innehållet med sin doft förpesta hela tullfiltret.
Min kapi då?
Bland 30 kilo övriga matvaror villigt inhandlade av alla släktingar inbäddade jag Kapi och Plara bland luftigt dämpande plastpåsar med Moojong och checkade in den väskan. I handbagaget låg väl en sisådär 15 kilo olika frukter istället, harmlösa vapen alltså och som därför passerade tullfiltret, loyckligtvis innan den nu smått beryktade räkpasteattacken.