Temynta i Meny

Temynta
Han finns med på 100 lappen tillsammans med tebusken, Carl von Linné.
I torsdagens Meny i P1 berättar jag om hur han gör sig till talesman för merkantilismen och är övertygad om att Sverige skulle kunna bli självförsörjande av te.
Hur det gick med den saken det vet vi. Att han senare hittade ett "tealternativ" i "temyntan" och var nöjd med det framgår av hans anteckningar i samband med den västgötska resan.
Jag fortsätter alltså den uppmärksammade serien "Diné med Linné" med ett nytt inslag idag. Reprisen går på lördag 16:03, men kan laddas ner när som helst här.
Inspirerad av dagens egenproducerade program gick vi åstad till Rappnes på Ulriksdal och köpte oss en temynta vilken saknats i vår 1700 tals kålgård, en sådan står nu bredvid en likaledes nyinköpt isop i örtagården.

Emmy som Leila K

I "Döden i skogen" skriver jag om "stackars Emmy". En prostituerad som ung vandrade ner från Attmar och Galtström i Sundsvallstrakten till Stockholm. Historien är så sorglig hur hon omedelbart hamnar i ett utanförskap och nedmonteras av fängelsestraff och män som utnyttjade henne.
Peter Klingsell, research för boken, bläddrade i en fängelseprästs dagboksanteckningar från 1800 talet. Det var då han hittade Emmy. I en dagbok, inte alls från hennes egen tid, hade hon skrivit med vacker handstil i smyg om att hon inte står ut med fängelset. Förmodligen hade hon tagit sig in till prästen olovandes eller skapat en relation till svartrocken. Några sidor längre fram och vid ett annat tillfälle skriver hon ner alla sina drygt 80 älskare (kunder) alla, eller de flesta ur Stockholms överklass, herrar med middagar och cigarr och fruar som snopet väntade hemma medan de prasslade i kjolstyget på Emmy.
Hon skulle varit glömt, borta för alltid, om det inte varit för dessa rader i prästens bok. Utifrån dem har vi kunnat berätta hennes historia och väcka henne till liv igen, givit henne aktningen tillbaka, respekten.
Så långt började vi leta efter en bild på Emmy. Hennes liv varade i 1800 talets slut - det borde finnas ett fängelsefotografi.
Vi blev fästa vid Emmy, hennes historia och vi ville ge henne upprättelse för att hon misshandlades, för att hennes baby hon födde i fängelset rycktes från henne bara någon dag gammal och dog ytterligare någon dag senare - kärleksbarn, älsklingsbarn, sorgebarn. Vi kallade henne "Stackars Emmy.Vi ville be om förlåtelse för ingen annan gjorde det någonsin.
I en låda med osorterade bilder i ett arkiv. Där låg fotot på Emmy klädd i den vackra rocken och den älskade muffen som återkommer i uppteckningarna av tillhörigheter var gång hon häktas för tjyveri.
Emmy håller på att bli en ikon 150 år efter sin död, den vackra kvinnan med det sorgliga draget över munnen och de blanka stora ögonen och med den älskade muffen. Petter kallar henne för 1800 talets Leila K.
Läs vidare om Emmy som dog blott 32 år och några månader gammal, i boken som kom i höstas och som lättast handlas här!

Thaimiddag

Heta räkor i grön curry

Det var på tiden igen efter så mycket av svenskhet och utsvävningar. Vi fick bjuda hem på riktig thaimat igen med kaoniew (kladdris), hårt stekt kycklinglever, laab (följ länken till recept på laab på både fläsk, kycklingkött och kycklinglever) på oxkött (förstärkt lite experimentellt med egenodlad dill vid sidan av vår starka mynta)...
Kaoniew, skogsriset som är så kolhydratrikt att det klibbar och gör en väldigt sömnig - ett ris för den som jobbar tungt i värmen. Läs mer om riset och maten från Isaan här.

...räkor i grön curry och marinerad torkad högrev som sedan friteras hårt före servering. Självklart också nam prig bun (1 del torkad rostad krossad chilli, 1 del fisksås, 1 del lime) till - älskar att doppa risklumparna i det, man liksom känner att man ätit då.
Solens kött, torkat efter att det marinerats med bland annat fisksås och frön av koriander.

För att ingen ska missförstå som är bevandrad i thaigastronomi så serverades inte räkorna som i en gryta, en Gaeng Keowaan, utan den gröna curryn användes att steka räkorna i för att få smaken och styrkan.
Laab med mynta och dill och chili, en oslagbar kombination tillsammans med kaoniew

Middagen räckte i en och en halv timme, ständigt pratande med Janne och Gittan och barnen. Hett och trevligt.

Rabarbersaft

Jag har väntad sedan i maj. Då som jag lade en tunna upp och ner över rabarberståndet för att få de där glasartade första skotten till en paj och till en kräm för morgonfilen - det är sådan vårsmak över det.
Nu är det redan höstkänslor.
Tidigare än vanligt är rabarbern saftmogen. Idag när jag kom till trädgården hade grannen "farbror Emil" lagt ett helt stånd avbladat i det glaserade keramikfatet. Det räckte precis till en hink. Han är över 90 och före detta kapten i den gamla ärorika rumänska armén.
Min mynta har spridit sig in till honom och mina jordärskockor skymmer solen.
Jag frågade om jag skulle rensa ur - han svarade bara, det växer och det ska växa, var glad för det du, regn och sol och bra jord, det ska växa. Så ler han med hela ansiktet och lyfter upp sin gamla cykel från diket där han parkerar för att inte vara ivägen och så drar han hem med lök på pakethållaren.
Receptet på den saft jag började göra ikväll finns HÄR!
Det är ett djäkla pyssel med allt skärande - men det lönar sig, på samma sätt som jag nu sitter och njuter ett stort glas isad röd vinbärssaft - den bästa jag gjort.
Det gamla klassiska rabarbersaftsreceptet finns naturligtvis med i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas".

Så fick jag det äntligen gjort, det där jag snappade upp vid ett besök förra året på Linnés Råsshult. Halm på gångstigarna i kålgården. En köksträdgård från 1700 talet ska enligt den modellen vara uppdelad i odlingssängar om två alnar med en halv alns gång emellan. Och där lades det halm. Håller ogräset borta, är väl dränerat, torrt på ytan vid regn och kraftigt jordförbättrande när säsongen är över och grumset som är kvar vänds ner i odlingsbäddarna. Nu är det gjort och det blev vackert, luktar gott och barnen promenerade fram och tillbaka dels för att det var nytt och dels för att det var mjukt och skönt och lite sviktande.

Neonsaft av röda vinbär

Underbart att sitta i brännande solen igår och plocka röda vinbär.
Vi var sent ute för vi ville inte ha gelé utan saft, pektinet går ju ur bären vartefter de mognar. Och så är det så bekvämt att plocka saftbär för det är inte så mycket repa och rensa. Fåglarna hade hunnit med att ta en hel del märkte jag, men fick i alla fall ihop till två och en halv liter avrunnen saft inkl eftersaften.

Det blir en nästan onaturligt röd saft - nästan som rosa neon och med en beska som är törstsläckande.
Nu har vi några buskar till att skörda, bland annat en med vita vinbär, och då kokar vi bären i en bottenskyla vatten, låter självrinna av och fryser in i plastbackar utan socker.
När väl det finns saft hemma så går det åt med virvel och vi kan ha en balja i kylen tills den tar slut.
Eftersom saften går åt fort så skippar vi allt som har med konserverande effekter att göra och minskar sockret så pass att röda vinbärssaften blir en utmärkt måltidsdryck.


Gör så här för utmärkt saft på röda vinbär
Lägg de väl mogna bären orepade i en kastrull och häll över 1/2 till 1 dl vatten. Koka upp och låt koka i tio minuter. Krossa under tiden bären mot kastrullens botten och kanter. Ös upp i silduk och låt självrinna av några timmar. Koka upp ytterligare någon dl vatten och gör eftersaft på skrottarna i silduken. Låt koka minst tio minuter under lite omröring. Häll upp och låt självrinna någon timme så det blandar sig med grundsaften.
Mär upp saft och koka upp. Tillsätt 3 1/2 - 4 dl socker per liter avrunnen saft i omgångar. När sockret löst sig låt kastrullen stå några minuter så att allt skum flockar sig på ytan och kan skummas bort. Häll på flaska och ställ i kyl. Späd med vatten vid servering och isbitar naturligtvis.

Vuxet hamburgerkalas i partytält

-Tycker Du det är barnsligt med hamburgare, frågade Gittan.
-Å aldrig i helvete heller!"
Samtidigt vändes det på stekbordet, blandfärsen pös ur sig lite härligt fett, de vändes över och fick svarta grillränder och den där extra smaken.
Inget trams med en massa hemlagade konstiga röror utan hamburgerdressing från tub. Åländsk senap i förpackning som mer liknande trälim (underlig blir känslan), inlagd gurka, sallad, ketchup, rödlök. Och alla åt och njöt när Janne fyllde år. En högst vuxen och mogen karl och hamburgare i upprest partytält och barbord i trädgården, 25 grader varmt och småbarnen spelade fotboll på grusplanen bredvid. Kaffe och hasselnötstårta med färska hallon och rödaste nyplockade vinbär.
Tack för igår!

Föräten på mumsmums

Var är alla entreprenörer vid sidan om smågodisförsäljarna?
Vi åkte förbi säljare som sålde för lösgodis för 39 kronor kilot, men vi hittade ingen som sålde lokalt producerade varor. Tänk att åka genom hela Småland på motorvägen (hur många gör inte det av presumtiva kunder?) utan att se ett enda erbjudande om isterband.
I Strömsnäsbruk åkte vi av till "Herrgårdstoppen" för där hade Anki och Pytte varit och tittat på när fabriken spottade ut "äkta" kokosbollar, eller gräddbullar som man säger efter gränsen till Skåne. Och äkta gräddbullar har inget rån i botten utan är gräddbulle helt och hållet.
Jag tillhör ju dem som gärna trycker in en nygjord Augusta Jansson i ansiktet. Herrgårdstoppen ligger inte långt efter och vi köpte tre lådor! Tänkt, tre lådor och missade att plåta.
Istället fångades jag, om än suddigt, av barndomens små oblat-T-fat fyllda med tomtebrus. Dessa kunde man liksom lägga i gommen och låta oblaten smälta tills det torra syrliga, kittlande tomtebruset löste ut som en smattrande liten bomb i munnen.
Jag trodde det skulle bli samma upplevelse igen sisådär 45 år senare - men det blev det naturligtvis inte. Obladen var inte spröd utan seg, tomtebruset snarare sött än syrligt och lade sig som en karamellklump istället för att "lösas ut".
Men stanna gärna i Strömsnäsbruk, sväng av i tid vid den tredimensionella älgen några mil före Markaryd. Och strunta i lösgodiset även om det lockar och koncentrera Er på kokosbollarna direkt från fabriksbandet bakom kassan. Avsmakningsbollar finns i mängd.