Rabarbersaft

Jag har väntad sedan i maj. Då som jag lade en tunna upp och ner över rabarberståndet för att få de där glasartade första skotten till en paj och till en kräm för morgonfilen - det är sådan vårsmak över det.
Nu är det redan höstkänslor.
Tidigare än vanligt är rabarbern saftmogen. Idag när jag kom till trädgården hade grannen "farbror Emil" lagt ett helt stånd avbladat i det glaserade keramikfatet. Det räckte precis till en hink. Han är över 90 och före detta kapten i den gamla ärorika rumänska armén.
Min mynta har spridit sig in till honom och mina jordärskockor skymmer solen.
Jag frågade om jag skulle rensa ur - han svarade bara, det växer och det ska växa, var glad för det du, regn och sol och bra jord, det ska växa. Så ler han med hela ansiktet och lyfter upp sin gamla cykel från diket där han parkerar för att inte vara ivägen och så drar han hem med lök på pakethållaren.
Receptet på den saft jag började göra ikväll finns HÄR!
Det är ett djäkla pyssel med allt skärande - men det lönar sig, på samma sätt som jag nu sitter och njuter ett stort glas isad röd vinbärssaft - den bästa jag gjort.
Det gamla klassiska rabarbersaftsreceptet finns naturligtvis med i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas".

Så fick jag det äntligen gjort, det där jag snappade upp vid ett besök förra året på Linnés Råsshult. Halm på gångstigarna i kålgården. En köksträdgård från 1700 talet ska enligt den modellen vara uppdelad i odlingssängar om två alnar med en halv alns gång emellan. Och där lades det halm. Håller ogräset borta, är väl dränerat, torrt på ytan vid regn och kraftigt jordförbättrande när säsongen är över och grumset som är kvar vänds ner i odlingsbäddarna. Nu är det gjort och det blev vackert, luktar gott och barnen promenerade fram och tillbaka dels för att det var nytt och dels för att det var mjukt och skönt och lite sviktande.