Varje gång vi kommer upp till landet har vi för vana att första dagen, efter första övernattningen, köra in till Färlira mens det är ljus och i nämnd ordning uträtta viktiga ärenden;
Björks för charkvaror, apoteket för medicinpåfyllning, Delins för livsmedel och annat, OK för fejksnus till K och så, medan bilen ändå står där - ett besök hos Kakfén för Semla och Catalan.
Detta är sedan gammalt!
Kollade vid pass i Gävle när Tevekvarn stänger. Behövde stenmalet svedjeråg och vetemjöl (kulturspannmål). Vi skulle bli cirkus en kvart sena för att hinna så vi ringde från bilen och fick prata med Anna.
"Alltså jag måste iväg, jag ska hämta barn och får inte bli sen så jag stänger exakt fyra, men du, det är inga problem, jag ställer ut det du vill ha i en kasse på bron. Kvittot ligger i och swishnummer"
Lycklig!
Och där stod den ensamma lilla kassen när vi kom fram. Snacka om att fjärrhandla och snacka om att vi är långt från storstan. Det är något alldeles speciellt med Hälsingland, nästan overkligt speciellt.
Behöver jag säga att brödet av deras mjöl blir något alldeles i hästväg speciellt (det också) nästan overkligt speciellt.
Hemma äter vi bättre, trots att jag inte är någon "thaikock", så menar jag mig ändå veta en hel del och ha en ganska så fördjupad kunskap i ämnet.
Jo jag tar genvägar också, som för några dagar sedan då jag körde "kladdriset" i micron istället för att ånga det efter alla konstens regler.
Annars håller jag mig till den thailändska smakpaletten. Nam prigbun att doppa riset i
I söndags morse sov jag. det gjorde August också. Vi fick förmånen att vakna av den där karaktäristiska doften av nybakade frasvåfflor och nybryggt kaffe. Våfflorna toppade med vispad grädde och bär från Hälsingland.
En våffelsöndagsmorgon att minnas.
Hornen tillhörde en stor vacker vit hjort ställde sig alldeles i kanten på åkern och tog sedan ett nytt seglande hopp över häststängslet. Det blev med ens stor rörelse bakom slånsnåret och ut studsar en hel flock hindar. I flykten om fyrfotahopp tog hindarna täten och långsamt satte den vita hjorten med den stora kronan iväg efter precis som att han ville vara säker på att alla var med. Kronan hade svagt utvecklade skovlar så man kan väl tro att hjorten var en 3-4 år kanske.
Det finns en hel del vita hjortar här upp. Jag har sett dem förr och Assar känner inte sällan deras närvaro. Men det är alltså inte albinos utan en variation. De föds "i originalfärg" men blir sedan ljusare och ljusare med stigande ålder.
Nu ligger Assar här bredvid och snusar, sömnjagar under tyst gläfsande och ryckningar i benet. Ute efter den vita hjorten?
Idag var det Kicki som bokstavligen drog ut mig på en kvartmilsrunda. Alltså, promenera? Hur kul är det?
Så känner jag varje gång, och bara att klä på sig allt för att inte frysa ihjäl är en prövning. Idag värt alltihop - drar jag mig till minnes alla promenader vi gjort så är det värt alltihop varje gång hon "tvingar" ut mig. Borde vara mer tacksam för det än jag visar - väl ute bjuder ju verkligheten på de mest fantastiska äventyr och upplevelser och det är en nåd att få uppleva det med henne!!!!
Har precis skrivit en matkrönika om Astrid Lindgren som kommer att publiceras frampå vårkanten. Jag var hemma hos Astrid och hon säger, "Jag har aldrig överflödat med maten".
Allt i betydelsen att ta vara på allt.
I veckan köpte jag ett stycke kött, färsk grisnacke. Den har räckt till två rejäla måltider för mig och August och sedan också tunt skivad till åtskilliga mackor - lite salt, lite majjo och så ost (skitgott).
Tryckkokte köttstycket i över en timme med stjärnanis, en chili, en gul lök. Lät kallna och skar sedan i munstora bitar som jag hårdstekte. Stekte sedan lök, chili och kålsallad i olja och dressade hett med lite ostronsås. Värmde Udonnudlar. Det blev fantastiskt.
Igår skar jag bitar av köttet som jag blandade i lök, vitlök och chili som fått steka på låg värme en halvtimme. Så i med franska vita bönor och buljongen från tryckkokaren som silats och reducerats. Förstärkt med några kvistar timjan. (se bilden)
Se där, en riktigt god måltid och inte överflödat utan tagit reda på allt.
Eller andra i familjen - hallå jag känner mig förkyld. "Testing, Testing, Testing" tjo där rök fyra gånger 68 kronor, första gången, andra gången och nu vet i helvete för vilken gång samtidigt som det går rykten om att dessa tester inte är att lita på. Jäkligt förvirrande och till slut så vet man inte riktigt på vilket ben man ska stå.
Så har det varit i snart två år och allt blev tidigt förstärkt av kön till de där sprutorna som man räknade ner tiden till. Allt medan kamrater insjuknade och en och annan lades i respirator och några dog. En jäkla stress alltså. Samtidigt som några i bekantskapskretsen visar sig så pantade att de vägrar vaccinera sig. I A,s skola är 20 lärare hemma och 122 elever. Nu blir det "testing" igen.
Står knappt ut med det här och känner feberångor ur kroppen, tar tempen...36.6; HELVETE!
Detta är terror som framkalla hypokondri hos de allra flesta. Ett tecken på ett fullständigt vacklande samhälle där folk krossas genom den skapade osäkerheten.
Tröstar oss med Assar som bara tar det lugnt. Världens ballaste hund!
Nu ska jag bli som han!
