Knake och upprättelse i butik

Jag har skrivit om Knake förr. Man kan inte äta ständigt, smaken är så karaktäristiskt att man lätt tröttnar på dem.
När jag var nere i Lund för en dryg vecka sedan åt jag knakar så fort jag blev hungrig. Efter två dagar och kanske sex knakar senare var jag trött på smaken. Vackade 20 stycken och tog hem till frysen. Idag tog vi fram några av dem för ett Knakekok med gul lök och kryddpepparkorn. Kok och kok förresten - de ska bara sjudas så att de blir genomvarma. Hemlagad senap till och Rodjanas rotsakskompott på selleri, potatis och morot spetsad med smör från Ålands mejeri och så en skvätt grädde.

Rodjana gjorde ännu en gastronomisk insats idag - hon gick ner till Oriental Livs appropås händelsen senast med oxbringan. Nu erkände chefen att praktikanten gjort fel och att han uppfört sig märkligt vid klagomålet jag framförde. Så kunde Rodjana hämta ut tre kilo utmärkt högrev. Rätt ska vara rätt.

Knake - bara i Lund - II

Det tillhör vanan att svänga inom Holmgrens i hallen i Lund och köpa ett gäng knakar för vidare transport till Stockholm.
Säger man till en lundensisk knakeätare sitt egen högst personliga sätt att äta knaken så får man omedelbart ett svar..."Naj, knagen den ska äytas....".
För en knakeälskare finns det inget bättre än att stå vid grytorna hos Holmgrens och köpa nyvarma knakar precis som de byggjobbare en gång gjorde som var den första knakepubliken och vars hårda jobb tarvade tidig och närande mat.
Då får knakefolket skrämsel- och traditionsbrottshicka när jag gärna äter knaken med senap (stark), ketchup och HP-sås. Den sistnämnda såsen en av de mest underskattade med fantastiska krumsprång som passar utmärkt till knakens lite råa köttighet.

Eriks Livs vid en avfart

Åk motorvägen söderut från Ängelholm. Kör inte för fort för då missar Ni avfarten mot Höganäs och Jonstorp. Sväng av där och var så pass hungriga att till och med en korv med maskinmos från Felix på Statoil skulle kunna slinka ner.
Där - vid den avfarten finns ingen Statoil, där finns Preem. Bortanför är det uppställningsplats för långtradare också. Ingen klassiskt formad bensinmack. Tappar med Preemdesign, visst, men ninte ett sådant där preemdesignat hus där man betalar och handlar varor.
Här ligger istället Eriks Livs, en ful träkåk. Och det luktar stekos så att det konkurrerar med bensinångorna.
Vad är nu detta - tänkte vi som ställt om vår lust till statoilkorv.
Vi gick in, hela konkarongen.
Och där, under en stor fläktkåpa, fanns fyra stora stekpannor. I var och en av dem sveddes hemformade malbiffar som gick både med lök och med hamburgerbröd och mos.
I kokgrytan bredvid låg lundensiska knakar.
Det här gillar vi som åkt genom hela djävla Småland utan att kunna köpa ett endaste isterband efter vägen!!!. Lokalt producerad snabbmat. Och det var hett och rökigt och kö och papper överallt och så djädrans bra knake att det traditionellt small i käften när man satte tänderna i den. Malbiffen kunde förstås ha fått mer krydda i tillagningen men hade en kraftig stekhyta och var smakrikt mild. Det är det här man kan bli glad åt.

Knake - bara i Lund

Flög ner till Skåne igår. Ska medverka vid Studentaftonen om Astrid Lindgren i morgon.
Idag ska jag jobba för Lundaliv.
Har pendlat mellan Sollentuna och Lund av och till för den tidningens räkning i snart femton år.
Det första och sista jag gör när jag kommer till Lund är ett besök vid Holmgrens i Saluhallen för att köpa Knake.
Nu undrar naturligtvis de flesta vad en Knake är och det är förståeligt även om denna brottarkorv funnit vägar ur förskingringen. Lundensaren Hans Alfredsson tog till exempel med Knaken att serveras på Restaurang Solliden under sin tid som Skansenchef.
Namnet är onomatopoetiskt, det knakar till när den äts och är man inte försiktig så sprutar det om korven också vid första tuggan. Det smäller till med ett knak.
Knaken ska innehålla det "sämsta köttet". Även om det ska vara rent kött så är det kött som inte kan användas till annat och knaken ger alltså den fornnordiska betydelsen av fjälster (korvskinn) ett ansikte: ”gömsle”.
Den är köttig och kryddig och den är mättande och känns högexplosiv.
Historien om knaken berättas gärna av de inblandade och förbättras ofta i andra och tredje led.
Den har tillverkats av Holmgrens charkuteri och var i början av förra århundradet en helt vanlig tysk knackwurst. På 60-talet gavs kryddningen karaktär av charkuteristen Ove Hansson och när det ”nya” Lund byggdes med universitetssjukhusets stora block och kärnkraftsverket i Barsebäck stod byggjobbarna i kö om morgnarna utanför knakefabriken när den påstådda "varma och speciellt närande" korven togs ur grytan. Så är det fortfarande. Knake ska helst ätas fabriksljummen.
Jag köpet några knakar varje gång jag anländer till Lund för jobb och för att värma nätt i hett vatten och äta rakt av, sedan köper jag med mig ett 20-tal hem, den älskas av familjen och har blivit en tradition att äta efter ett Lundabesök.
Läs mer om knakens historia på Knakesällskapets hemsida.