Knake - bara i Lund

Flög ner till Skåne igår. Ska medverka vid Studentaftonen om Astrid Lindgren i morgon.
Idag ska jag jobba för Lundaliv.
Har pendlat mellan Sollentuna och Lund av och till för den tidningens räkning i snart femton år.
Det första och sista jag gör när jag kommer till Lund är ett besök vid Holmgrens i Saluhallen för att köpa Knake.
Nu undrar naturligtvis de flesta vad en Knake är och det är förståeligt även om denna brottarkorv funnit vägar ur förskingringen. Lundensaren Hans Alfredsson tog till exempel med Knaken att serveras på Restaurang Solliden under sin tid som Skansenchef.
Namnet är onomatopoetiskt, det knakar till när den äts och är man inte försiktig så sprutar det om korven också vid första tuggan. Det smäller till med ett knak.
Knaken ska innehålla det "sämsta köttet". Även om det ska vara rent kött så är det kött som inte kan användas till annat och knaken ger alltså den fornnordiska betydelsen av fjälster (korvskinn) ett ansikte: ”gömsle”.
Den är köttig och kryddig och den är mättande och känns högexplosiv.
Historien om knaken berättas gärna av de inblandade och förbättras ofta i andra och tredje led.
Den har tillverkats av Holmgrens charkuteri och var i början av förra århundradet en helt vanlig tysk knackwurst. På 60-talet gavs kryddningen karaktär av charkuteristen Ove Hansson och när det ”nya” Lund byggdes med universitetssjukhusets stora block och kärnkraftsverket i Barsebäck stod byggjobbarna i kö om morgnarna utanför knakefabriken när den påstådda "varma och speciellt närande" korven togs ur grytan. Så är det fortfarande. Knake ska helst ätas fabriksljummen.
Jag köpet några knakar varje gång jag anländer till Lund för jobb och för att värma nätt i hett vatten och äta rakt av, sedan köper jag med mig ett 20-tal hem, den älskas av familjen och har blivit en tradition att äta efter ett Lundabesök.
Läs mer om knakens historia på Knakesällskapets hemsida.