En så rasande trevlig dag igår när Nicola kom på besök hos oss i Grez sur Loing

Jag är farfar och han är morfar till våra gemensamma barnbarn - är ni med. Freija, Alice och Jussi  är mina barnbarn genom Gaston och Nicola Nerströms genom Emilia.

Så plötsligt ses vi på flyget till Paris, vi på väg för en månads vistelse på det gamla konstnärshotellet Chevillon i Grez och han på väg till Svenska Institutet i Paris.

Igår kom Nicola resande med tåg och buss till Chevillon, inte helt okomplicerat och speciellt inte i den här värmen långt över 30 grader. Men vi blev så glada över besöket, inbillar oss att Chevillon tillhör den svenska franskheten lika mycket eller i alla fall i viss mån lika mycket som Institutet i Paris.

Samtal i trädgården, samtal i lägenheten, besök i ateljén och i salarna som trampats av storheter inom konsten och orden sedan slutet av 1800-talet. Sedan promenerade vi i hettan över den gamla bron och bort till Montcourt Fromonville och bistron Le Chabada för tidig middag eller sen lunch. Tack för den, inget kan mäta sig mot franskt gemyt och familjär stämning på en lokal bistro inne i själva Frankrike.

Nicolas bild på oss framför samma dörr till Hotel Chevillon 

där vi bor för närvarande och tre veckor till.

Tillbaka tog sig Nicola och Kicki en simtur i Loing vilket jag avstår trots värmeböljan. 

Så rasande trevligt att sitta tillsammans i Frankrike, äta god mat och för Nicola och Kicki dricka lokalt vin, men framförallt för oss tre att prata. Tack för besöket, det värmde oss.

Snabbfrukost - blodpudding från Björks

Jag har skrivit spaltmeter om blodpudding - sååå underskattad, inte minst som frukostmat. Stadigt och bra, håller magen i trim och orken räcker till lunch.

Här är allt jag skrivit tidigare i ämnet blodpudding och här är receptet jag satte ihop i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" (Ersatz 2006)

Var på landet förra helgen och passade på att slinka in till Björks i Färila (som vanligt) för ett kilo syltat fläsk och två kilo blodpudding av absolut bästa kvalitet.

Nu äter vi blodpuddingen till frukost och med lingon från trakten. Kolla genom mina tidigare inlägg om blodpudding för att få förståelse för grädden till.

Och apropå blodpudding som husmanskost och det här med att stå sig ända till lunch. Under många år är vi några stycken som äter lunch ihop en gång i veckan. Tror det är 16 eller 17 år nu. Började på Edsbacka, Bistro, sedan Edsbacka igen under ny ägare och så flera år på bistron. Så trogna fredagsätare var vi att vi fick ringa och tala om om vi inte kom snarare än att beställa vårt bord. Där fick vi både korvkaka  och gås när vi enträget tjatade. Sedan Christer Lingström stängt så flyttade vi till kinesiska syltan på Turebergs Torg, inte så mycket för matens skull utan mer för umgänget. Men så ibland glimtar det till där med en alldeles utmärkt flundra, en fantastisk laxpudding, stekt strömming, och stekt salt sill. Då två av oss är arbetslediga (pensionärer och gör som vi vill) och gärna åker till landet på fredagar så har vi flyttat vårt lunchumgänge till tisdagar för då är det som oftast utmärkt stekt fläsk med tillbehör (bruna bönor, löksås, raggmunk. Vad stället heter? China Mandarin Garden.

Markus Aujalay skärpning. Dissar sillbullar med korintsås på bästa sändningstid.

Som en småunge om lever eller annan inälvsmat, som en bortskämd sprätt. Nä men det håller inte. Förmodligen har den här i övrigt fantastiske matlagaren och programledaren någon gång i livet fått sillbullar inte värda namnet. Men samtidigt, när en så respekterad kock dissar stjärnan i svensk husmanskost på bästa sändningstid är det lite ansvarsöst för att inte säga naivt.

När vi för några år sedan hade vårt fredagsbord hos Christer Lingström på Edsbacka bistro föreslog jag, efter åtskilliga fredagssittningar, att det skulle passa att bli serverade just sillbullar med korintsås.

"Vill du att jag ska gå i konkurs", svarade Christer. Jag tjatade och mejlade till och med ett bra recept (som jag själv tagit fram).

Plötsligt inför en fredagslunch rings vi upp för att försäkra att vi skulle komma.

Vi möttes av doften av Sillbullar med den sötsyrliga karaktäristiska korintsåsen. Såååå fantastiskt! Såååå jäla gott.

Senare kröps det till korset, väl på menyn stod sillbullar kvar länge och såldes i parti till längtande gäster.

Så vidrigt äckligt, skulle bara ha en stödkorv!

Vet ni vad en stödkorv är?

Jo det är en sådan där extragrej man måste ha när blodsockret sjunker och man är hungrig som fan i väntan på middag.

Så var det idag. Massor att göra. En skiva på Bauhaus där sågen fortsatt är trasig trots att kundinfon säger att den är lagad. Så det blev att bära hela spånplattan från drive in avdelningen ner till varuhusets byggavdelning för att få den sågad i de bitar vi önskade. Noll kalorier kvar och stödkorv av nöden.

Då slumpar sig det inte bättre (i det här fallet sämre) än att här finns något de simpelt nog behagar kalla ”Bistro”.

Tog en korv med mos. Klafs Klafs, tre kulor fransigt mos och plaff på med en korv, som bara Gud vet hur länge den legat och rullat i grillen, och så skvimpat över senap och ketschup, Poff, på disken på en papperstallrik.

Tappade lusten direkt. 

Men nöden har vare sig lag eller tid för kräsenhet.

Moset alldeles kallt. Alldeles åt helvete för kallt för att ens vara ätbart. Påminde om kallt nattståndet tapetklister.

Påtalade för mr Bistro himself. 

”Det är kallt, moset”, sa jag. 

”Va” sa han. 

”Jo moset är oätbart, det är kallt”, sa jag och han tittade på mig som om han sett ett spöke…nej misslynt, så blängde han tillbaka. Bytte ben en gång, två gånger, tre gånger och stegade fram till kantinen och stoppade ett finger i moset. ”Det här är varmt, du kan få nytt av det”, sa han.

Nu var det jag som såg ett spöke.

Du menar inte att du stoppar ett finger i moset och att jag noterat att du inte tvättat händerna vare sig före eller efter.

”Jag kände inte i moset”, sa han och motsade sig det jag sett med egna ögon.

Kände mig matförgiftad omgående.

Det var lite jävligt det där.

I Villa Rotondas kullvälta och raserade kvarter

Den 15 maj 2009 var det fredag. Fredagarna då betydde gemensamhetsluncher. Mest Edsbacka Bistro, även värdshuset eller hotellet.
Inte sällan kombinerade vi luncherna med en kort utflykt.
Just den här fredagen för åtta år sedan gick vi till Häggvik och en tidigare oengagerad undergång! Den under järnvägen vid Stinsen (eller Häggviks handelsplats som den officiellt heter)
Stadsarkitekten Jan Enfors hade här, då alldeles nyss, fått bygga en parafras på grundsättningen av Villa Rotonda.
I morse var jag ute med hunden och undergången hade tagit över igen och blivit till en vanlig undergång, nu med uppbrutna stenar huller om buller, med sand som täckts av ogräs utom där järnvägens besprutning läckt genom, ett sargat villa rotonda, kullvälta och raserade kvarter.

 

 

Fläsket brinner

Njae inte riktigt brinner, men frasiga ytan och det smältande fettet och det mörade köttet vid långbakning. Kål och fläsk hör ihop i höstpaletten. Kål som mättats med malt i stuvning med öl och en halsbrytande vändning med en cidersenapskräm som sås och med rostad oskalad småpotatis till.

Åt lunch igår på Edsbacka Bistro, övertygande gott och enkelt och i sällskap av vännen Arne. Utbytte inte bara saligheter över fläsket utan också mycket annat avseende översättningarna av vår bok.

Kilovis av glass i Strängnäs och Edsbacka bistro såld

Det var en tid då stället hette Blå Hjorten och slevade upp 90 olika sorters glass kilovis i stora vidbakade rån.

Alma var på spelmans, och låtläger i Skäggesta i veckan som var. I fredags drog jag dit mellan taxipassen för att hämta henne. För andra året i rad (alltså från och med i år en tradition) åkte vi hemvägen över Strängnäs bara för att slippa fredagsköerna på E4an. Och i Strängnäs hade precis Blå Hjorten upphört och blivit Rättviksglass på Storgatan. Samma tillverkare alltså och samma generösa portioner, men inte samma stora urval. Jag är ju Cassatafan, alltsedan GB hade Cassataglass på sommarlistan, men den fanns inte i sortimentet längre.

-Vi har ju flyttat in i grannlokalen och den är trängre varför vi inte kan hålla samma breda urval som tidigare. Jag tar bara hem sådant som går och cassatan tillhör inte de sorterna.

"Valnötsglassen Er var förträfflig, då tar jag den istället", men den fanns inte heller med i urvalet från fabriken.
Nu ska jag bara säga det att det som fanns egentligen räckte gott och väl, men de tydliga vuxensmakerna hade utgått...tyvärr.
Det blev en körsbär i botten med hög syra och djup fruktsmak från körsbärskärnor och bittermandelolja . En kardemumma med en intensiv bullsmak som dröjde sig kvar hur länge som helst och inledningsvis på toppen en  pistage med bra sälta och tydliga bitar nöt.
Om man nu är lagd åt det hållet och kan köra och äta glass samtidigt så räcker den här struten ända till Enköping.

Tog mig tid att gå förbi Christer Lingström Edsbacka Bistro Strängnäs, tillbommat! På matsedeln i skylten stod att de nya ägarna inom kort tar över verksamheten. Sista utposten har nu alltså även den fallit, Edsbacka som så många år (1985) förknippats med den goda smaken och Christer Lingström är nu borta och lever bara kvar i minnet, tyvärr.

Edsbacka Bistro på väg att bli kvarterskrog

Britt-Marie Bäcke, företagare, knäckebrödsbagare, sommelier
och nu ansvarig för dagliga driften av Edsbacka Bistro

Överst debutknäcket och underst det knäcke som är svindlande i smak

I stället för ett försök att driva finare kvarterskrog tror jag siktet är inställt på att bli en sådan där härlig kvarterskrog man kan slinka in till och alltid hitta plånboksvänligt format och vällagad idérik mat av bra råvaror.

Sollentuna är långsmalt med fem pendeltågsstationer på rad från söder till norr. Dessutom finns det geografisk bredd, från Töjnan till Sjöberg. Jag skulle kunna tänka mig att nästan precis mitt i ligger Edsbacka Bistro.

Så skulle jag kunna inleda en fullmatad recension av Sollentunas nyaste matställe, men jag har bara hunnit med en enda lunch och kan självfallet inte göra några som helst utfästelser eller fördömanden, däremot kan jag hälsa Britt-Marie Bäcke välkommen till Sollentuna och tycka det är en alldeles utmärkt idé att hon nu tagit över efter Christer Lingström som drar sig bort från Sollentuna efter en helt sanslös restauranghistoria med Edsbacka krog. Det handlar inte om arvtagare, det handlar om något som är helt nytt och egentligen oprövat.

Under lunchen skrev jag direkt på FB om den lilla bit knäckebröd jag unnade mig efter att ha beställt en LCHF-lunch bestående av en rejäl köttbit från utskuren biff, napperad med sås och med en fet sallad till: "På nya Edsbacka Bistro m ny regim. Gör undantag med helt djävla dunderknäcke. Bäckeknäcke - kom ihåg var ni läste om det först!"

Knäcket har alltså ett namn, ett saltigt, fänkålsångande namn, "Bäcke-Knäcke" och kommer från Britt-Marie Bäckes eget knäckebrödsbageri i Farsta(?). Bästa knäckebrödet någonsin!!! Kullkastad! Dragplåster.

Lunchen, prisvärd, välsmakande, bra råvaror, hög sälta. Och menyn går i Christer Lingströms anda, ingen direkt förändring än, men den kommer när personal landat och karusellen kommit igång. Det här ska bli riktigt roligt att följa. Och jag ser fram emot helsöppet och planerade bruncher. Ser fram emot att komma tillbaka till tiden när vi hade ett fast bord på Bistron och ringde bara nä vi inte skulle komma till lunchen, så vill vi ha det och så får det väl förmodligen bli? Eller hur, Olof, Bub, Janne, Peter, Lars?

En verklig entreprenör med fingertoppskänsla och kvalitetsnäsa tar över Edsbacka Bistro

Det blir Britt-Marie Bäcke som sätter på sig ledartröjan i Sollentuna och tar över Edsbacka Bistro efter Christer Lingström. 

Hon har lovat att hålla gastronomin högt.

”Jag tror inte du eller andra sollentunabor kommer att bli besvikna”, säger hon över Facebook.

(Här en länk med det jag skrivit på bloggen om Bistron)

Jag hade förmånen att träffa Bitt-Marie för länge sedan när hon var färsk sommelier och kommit på den lysande idén att skapa ett vinspel, kalla det gärna utbildningsspel, om vin ”Som ja’ lär”, ett spel som hon bland annat sålt till President Obama från det egna säljföretaget i USA.

Vad vi kommer att få till Edsbacka Bistro är en riktig restaurangentreprenör som sliter på många fronter. Utöver vinspelet har Britt-Marie Bäcke en randig och rutig, mångkolorerad bakgrund.

Tack Christer för att Du höll den gastronomiska
flaggan högt så många år i Sollentuna. Så många upplevelser, så många smakresor, så stor njutning

Första Bistrologgan

Född och uppvuxen i Sandviken gjorde hon till en början en långsam karriär. Ville byta sida, inte vara kvar i brukstänket. Från småstadsflicka till storstadsbrud. Hon valde restauranger som servitris och blev snabbt omtyckt och ansågs vara ett chefsämne. Först kursgårdschef på IBM:s kursgård sedan restaurangchef på Videgårds och så småningom källarmästare på gamla Akvarium vid Kungsträdgården i Stockholm. Kronan på verket kom när hon blev marknadschef på Restaurangakademien och värdshuset Grythyttan.

Därifrån kunde hon vidareutbilda sig och gick restaurangakademiens vinskola och blev sommelier, vinkypare, med stor kunskap om vinernas klassning, odling, årgång, smak och lagring.

”Jag kände att jag var på rätt väg. Vinet skulle bli en grund för mig att starta eget som konsult”, berättade hon för mig när jag gjorde ett reportage om hennes vinspel för länge sedan.

Underbara lutfiskäventyr

Hon fick alltså en lysande idé under utbildningen och skapade ett vinspel som gjorde inlärningen till sommelier lättare. Ett spel som sålts i tusentals och som används inte bara av vinskolor över Europa utan också av en vinintresserad allmänhet. När vinspelet släpptes så var det Carl Jan Granqvist som höll invigningstalet på vinkällare Grappe.

För två år sedan startade Britt-Marie ett eget knäckebrödsbageri efter att själv ha börjat baka ”BäckeKnäcke” som tilltugg till vinprovningar. Sedan två år är knäckebrödsbageriet välkänt.

Närmast kommer Britt-Marie Bäcke från VD-posten på Villa Söderås (såldes hastigt och lustigt i december) där hon arrangerat stjärnspäckade gästspel och omtalade vinprovningar.

Sillbullar med korintsås!!!!

 

Imorgon måndag börjar hon inventera, planera och se över verksamheten på Nya Edsbacka Bistro. Om namnet kommer att behållas vet jag inte, det återstår att se. Jag vet heller inte när hon kommer att öppna, men tids nog kommer jag att förstå om vi fått ett ställe att njuta.

(Här en länk om det jag skrivit om Edsbacka krog)

Sven-Gunnar

Ankleverparfait

Cinfiterad anka

Dansk sjömansbiff

Hjort

Kalvlever anglais

Goodby

Svår abstinens efter kalvlever Anglais

Det händer att jag får svår abstinens efter kalvlever Anglais. Förmodligen är det kroppen i sig som säger till att det Anglaisen är "bärare och förmedlare av" är något jag just i abstinensögonblicket är i stort behov av.

För några veckor blev suget så starkt att jag åkte hemifrån klockan 20 bara för att landa på Edsbacka Bistro, närmaste kalvleverkranen, för att beställa en stor portion med lättstekt kalvlever, extra bacon och drivor av kapris. Inget annat kan jämföras med den sky som blir efter stekningen, inget annat kan jämföras med den densitet en perfekt stekt skiva kalvlever erbjuder.

I kväll gör vi en variant. Stekt kycklinglever i två serveringar. Den första med hemlagad nam prig pao. Den andra med gröna linser, brynt vitkål, champinjoner och lök.

Anka och dovvilt på Edsbacka Bistro i Sollentuna och en gås i skafferiet i Sysne

Det är få råvaror som jag är så så svag för som anka (har ofta ett par tre stycken i kylen som längtan och förväntan). Kan helsteka en gång i mellanåt bara för att jag ska ha att knapra på som kallskuret. Den vanans första steg tog jag för många herrans år sedan då jag var hos Christer Jonson i Sysne. Han har formgivit tre av mina böcker, men långt tidigare. 1978, träffades vi då jag intervjuade honom för Gotlands Tidningar.

Han hade en gås i skafferiet!
Tänkte - det är väl inget särskilt med det, och tog på mig "dengodavananminen". Men det är klart att det är, det är alldeles speciellt, för det första med ett skafferi man kan gå in i och för det andra att förvara sin feta fågel där för att knapra av.

I mitt nya hus som inte är mitt utan som jag hyr. Bäst att skriva så att skattemyndigheterna inte börjar forska onödigt i saken. NEJ jag har inga skatteskulder, men för en del år sedan skulle jag skriva och fotografera anka för en tidning. Köpte tre ankor i en butik och sparade kvittot för att dra av kostnaden. Just det året hade jag många avdrag för kostnader av råvaror vid provlagning för en kokbok. MEN just den här ankan nekades jag avdrag för. Skattemyndigheten hade vid granskning sett att jag minsann bloggat om en ankmiddag med familjen (Så här mycket har jag bloggat om anka). Kul i och för sig att de läser vad jag skriver, men övervakningskameran i ryggen känns.

Jag börjar om: I mitt nya hus som jag hyr är jag begåvad med ett walk-in-skafferi (jordkällare också). Just nu är det något beläte i en trossbotten som haft oförskämdheten att lägga sig att dö där. Alla som vet vad jag syftar på vet också att doften är förödande och hänger sig kvar i näsborrarna för hur länge som helst. Man får vänta några dagar så brukar det ge sig. SEN, ska ankan ställas där i skafferiet med överlevnadskonserver och rotsaker och jag ska gå in i det avkylda och knapra fetfågel.

Är det anka på menyn brukar jag ta det med automatik.
För en tid sedan var Lovisa och jag ensamma och vi åt ute. Närmast som är åtminstone drägligt och oftast bra är Edsbacka Bistro.

Anka confit för min del och dovhjort till Lovisa - tillhopa en källa för associationer som sträckte sig hit och dit och enda till ett Sysneskaferi.

Föreningsmässa för Hembygdsföreningen - avstamp mot digitaliserade texter och nytt sätt att kommunicera

 Just den där första bilden Lovisa tog på Föreningsmässan på Stinsen förra helgen är intressant, den uttrycker forntid och nutid i samma andetag.

Sollentuna Hembygdsförening lovade förra årsmötet att ta första steget in i den nya tiden, ett slags 2.0. Den tiden är nu.

Föreningen har precis inlett arbetet* med att digitaliserade det mesta som skrivits sedan 30 talet fram till nu. En ohyggligt rik kunskapsbank som nu blir sökbar in i minsta detalj.

De gamla människorna som levde på höjden ovanför Edsbacka Bistro under folkvandringstid (det är utgrävningen av deras gravar som visas på skärmen och som kan läsas mer om här) hade självfallet inte haft ett uns motstånd mot utveckling. Dessa människor tog tillvara allt som gjorde livet enklare, allt som gjorde dem klokare, kanske allt som gjorde dem andligare(?).

Så tänker vi också, även om det finns bland oss äldre som hellre ser att allt finns på papper för att det blir mer verkligt då. För att göra resonemanget lite mer kryptiskt är det väl samma människor som kanske har svårt vid allt abstrakt tänkande. Sådana som säger att de är andliga, men inte är i närheten för abstraktioner gör verkligheten ogripbar.

Jo, jag håller med om att ett bokbord är gripbart och rejält och dessutom trevligt. Men jag är samtidigt övertygad om att detta bord med skrifter, pamfletter, rapporter, årsberättelser snart kommer att få samma funktion som en trivselbrasa i vardagsrummet. Några kommer att säga: "Har Du läst det på riktigt" och syfta på pappersutgåva. Andra konstaterar att de sökt efter kunskapen och tagit den till sig. Snart kan vem som helst gå in på sollentunahembygd.se och gå in med till exempel sökordet "Årsberättelse" och få upp den senaste årsberättelsen, läsa på skärmen, eller för den konservative, skriva ut på papper. Självfallet kommer det att gå att söka på specifika ord som förekommer i det samlade textmaterialet.

Även Sollentuna Folkdansgille var på
Föreningsmässan och bjöd på folkdans från scen

Det skrivna arkivet, det reella arkivet, är viktigt och man kan konstatera att vid en inläsning av allt det samlade materialet kommer vi samtidigt att få ett överblickbart referensbibliotek där allt vi skrivit och editerat genom alla år kommer att finnas i fysisk upplaga på säker plats.

* Man kan fråga hur vi inlett arbetet? Jo, genom att börja sammanställa materialet fysiskt, ta fram olika sökbibliotek, undersökt inläsningsmöjligheter och välja lagringsplats