-->
 |
| Peter Dahl och jag vid ett så pass sent tillfälle att Peters hälsa förhindrar honom att komma till klubben |
I morse när jag slog upp
kulturdelen på DN sidan tre möttes jag av en målning av Peter Dahl appropos
hans utställning på Sven Harrys konstmuseum.
Det hände något. Det är sällan det
sker, men jag greps av sådan rörelse att jag var tvungen att ställa mig upp och
gå ut på balkongen en stund och andas. Kan väl kanske skyllas på en målarabstistens.
Har inte haft en plats för detta slags egna uttrycket på ett långt tag. Men det var nog
djupare en så, bilden tog tag i mina rötter, mitt inre och jag förflyttades
till en skapandeprocess som är ofattlig och svårbeskriven och med en så stark
längtan att tårar bröt fram och känslorna fick tog ett strupgrepp. Det var det
som hände.
”August, sa jag. Ska vi åka in till
stan trots hettan.”
Min lille Pagge är ju sådan att han
mycket hellre åker till stan med mig än till en strand och lägger sig.
”Ja, absolut, sa han”
Eftersom han är långsammast i
världen och eftertänksammast i universum missade vi tre pendeltåg innan vi kom
iväg.
Peter bygger världar och det gör
August också. Där skedde ett möte för August, men ”jag gillar inte alla de där
krigsmiljöerna han bygger”. August
studerade material och analyserade byggnaders förhållande i storlek till
människor och spårtrafik. Lade allt inom sig och bär med sig hem. Målningarna
så, jo det är ett målarliv som kanske inte är helt okomplicerat, en ständig
strävan att få det där mellan ramen att gå ihop, att fungera på yta och djup,
till innehåll och vidare utanför.
Jag har inte haft det där nära
förhållandet till Peters bilder men självfallet varit djup imponerad av hans
djärvhet och att vara sann.
Så var det då den där bilden som var
så stark i DN, ”Min farmors hus”, så laddad i färg och ljus, så stark i sin
reducering, så måleriskt vackert, sådan längtan och så mycket tårar. Där hängde
den direkt in till höger och levande drabbades jag inte av den så starkt som i
morse i DN, men ändå.
Vi träffades i stort sett varje
torsdag på KK från 1982 och framåt och åt då middag, lyssnade på föreläsning, diskuterade
och spekulerade. Ibland grälade vi så det stod härliga till aldrig dock så att
vi inte kunde se varandra i ögonen dagen efter.
 |
| Här var det svalt och skönt, längst ner i källaren på Sven Harrys, August tog sig en svalkande liggstund på en sval skinnbänk. |
Jag vill nog säga att den som är
det minsta intresserad av den svenska konsthistorien borde slå vägen till Sven
Harrys för ytterligare berikning. Den tiden, den bilden, det modet som krävts kommer
nog aldrig åter, i alla fall inte då och vete fan nu heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar