Dyrt nöje att äta på Julita...

...och då menar jag inte att äta hos Myllymäki - det är säkert både bra och prisvärt.
Nej, jag menar att äta på det Wärdshus som Nordiska Museet antingen driver självt eller låter någon annan sköta.

Vi gjorde alltså en dagsutflykt i skurvädret och till Julita Gård. Ett experimentfält för historiska växter och ett odlat historiskt mångfald med rabarber, humle och äpplen/päron.
Det är respekt!
Jag gillar kunnighet man bemöts av hos dem som finns i trädgården av personal.
Disneyfieringen har dock även nått Nordiska Museet. Här är företeelsen representerad av hovsamma Petson och Findus - men det upptar en stor del av rummet.
Mina barn tyckte väl att det var "sådär". Det finns ju så mycket av lärande annars på området, varför då ägna sig åt tokerier och dessutom ta extra inträde. Här finns det ett utmärkt tillfälle att berätta för barn om äppelodling, om rabarber - att det finns olika sorters rabarber, att rabarber kommer från hela världen och att det var först md Linné vi förstod det han själv sa att: nu behöver vi inte importera henne från vare sig turkar eller kineser".

Så blev vi småsugna och ville ha kaffe och en macka och gick till det enkla värdshuset med brickservering och plats på långbänkar i trädgården.
Det fanns en del färdiga kaverk och kvartade pajer (som förmodligen mikrades varma) och så fanns det bröd med västkustsallad (med de sa röra). Rodjana lyfte på smörgåsöverdelen och kunde räkna till nio räkor, det är åtta kronor och 33 öre per räka - avansen på smörgåsförsäljningen är förmodligen enorm och kvitto gavs inte heller.
Total gick två sådana smörgåsar, två kaffe och två vatten från närliggande källan i Bie lös på 240 kronor. Julita gav plötsligt turistfällan ett ansikte.