Jag smet för lutfisk

Mitt i julstöket så smet jag iväg för att jobba. Motståndet är superstort när jag ser alla människor ila fram och tillbaka med kassar, arbetslediga eller jobbsmitiga.
-Hysterin finns där, men folk handlar inte.
Det hörde jag en klädbutiksinnehavare säga häromdagen. Kedjan hon jobbar för har redan börjat med mellandagsrea, halva priset - så visst märks nedgången.

För att stilla mina julnerver, vi har lilla julafton om några timmar hemma, smet jag själv iväg till Bistron på Edsbacka för att i sista stund fånga upp en lutfiskslunch. Inget slår nämligen Christer Lingströms lutfisk - jag vet för jag äter nog fler lutfiskmiddagar än någon annan.
Inte i år heller slog förväntningarna fel.
En lamellstabil fisk, förvisso i små bitar, men perfekt kokt och med en sås som är lätt som ett moln. Ska jag angripa något så är det ur en traditionell vinkel. En traditionsbunden lutfisk serveras aldrig med en grönaärtpuré gjord på knallgröna frysärter. (Men usch det är vanligt idag) Det traditionella är en grov puré på torkade kokta gröna ärter. Lutfisken som behöver en sötma mår förvisso bra av den knallgröna varianten, men sötman kan man få genom att tillsätta en gnutta sirap över fisken. Lutfisk serverades inte året runt som vissa påstår utan bara under sådan tid när inte annan fisk gick att få tag på i någon större omfattning pga att isarna låg och därför är de gröna ärtorna till, och som historiska upptecknare skriver om från 1500 talet, torkade.
Annars njutning från första till sista tuggan och under smyglyssnande från grannbordet där all "äcklig mat" behandlades och där lutfisk tillhörde toppnoteringen. Så kom det till beställning och det var komplicerat värre för en ville inte ha smör i såsen till Wallenbergaren och en annan ville ha köttbullar utan rödkål för rödkål var äckligt. Ursäkta, varför går man ut och äter om man har ett så komplicerat förhållande till maten?