Dilemma med Doreen - världens drag på Internationella festen i Turebergskyrkan

Lördag - internationell fest i Turebergskyrkan. Doreen Månsson var dragplåstret och berättade om "Olika barn som leker bäst" ackompanjerad av Christopher Dominique med band och kyrkans egna körerna mini- och juniorgospel tillsammans med en gospelbarnkör från Skogås, allt dirigerat av Karin Runow.

Det är ett alldeles utmärkt drag i den här musiken. Egentligen borde jag vara grundligt trött på låtarna. Alma, som sjunger i minigospel, har haft dem på sin repertoar ganska länge nu och eftersom de är så nynnvänliga så fastnar de även hos mig. Kom på mig att sitta i en halvtimme på "spinningcykeln" hemma och för varje in och utandning sjunga "Olika barn"..

Texterna är angelägna och starka, Dominiques tonsättning av dem gör att de fastnar som tejp.

När de framförts i TV på söndagskvällar i "Dilemman med Doreen" (tillhör några av de mest tittade inslagen i TV just nu), tre minuter intensivt, har de illustrerats med rörliga bilder med barn från Sollentuna och i miljöer i hembygden, inte sällan från Malmvägen där Doreen Månsson själv var bosatt i flera år.



Nu har hon sammanställt sina låtar med talat ord. Hon själv understryker att försöka se likheter snarare än olikheter och gör det med utgångspunkt från den egna erfarenheten, uppvuxen mångkulturellt i Uppsala. Umeå, Zambia och Nigeria. Hon kan ta på det egna utanförskapet, på missförstådda koder och spelet med och mot de andra..."de där". Hon har tagit på rädslan, både sin egen och de som betittat henne.

Övertygelsen om att kärleken är rädslans motsats drev henne i TV serien "Välkomna nästan allihopa" där hon till och med bad om hjälp från en högre makt för att mötet med en av landets ledande nazister skulle ända upp i förståelse, hennes förståelse för honom och hans förståelse för henne.

På den vackra grå betongväggen i kyrkan visades klipp från intervjun som slutade i en kram och därför blev så att den kröp under skinnet.

Jag känner Doreen bortanför TV kamerorna. Första gången vi träffades var för en väldigt massa år sedan då hon drev ett projekt för unga tjejer på Malmvägen, ett asylum för dem som inte fick plats hemma. Jag intervjuade henne för ett långt inslag i Radio Ellen.

Igår blev jag överraskad för det var en helt annan Doreen än den som brukar låna min gräsklippare. Hon berörde i ett starkt självupplevt dilemma. Man kan fråga varför jag satt och blev så eftertänktsam och rörande berörd?



Utanförskapet i mitt eget kanske och det faktum att jag är en del av mina mångkulturella barn som är så starkt uppblandade av mig själv och asiatiska riktningar att man inte kan bestämma om det är Svensk, Kines, Thai, Lao, Burmes eller Vad?.

Mina barn, som är stolta över sitt ursprung och sin mormors mor som var helkines, mamma Rodjana som själv säger att hon är Thai och morfar som inte vill säga var hans släkt kommer från. Stolta över att bläddra i min släktkrönika och läsa om min anfader ur Clan Colquhoun från Scotland och som hade valspråket "Si Je Puis" (Om jag kan, som fortfarande är gällande för the Clan). De är stolta över att bo här, de är till och med stolta över hembygdsföreningen och Hersby Hembygdsgård, de är stolta över sina skolor och sina innebandylag i Rotebro. De är stolta över farmor och farfar och släkten i Sverige. De kallas andra generationens invandrare. Det heter i pappren att de är av utländsk härkomst.

-Man undrar när de blir svenskar, födda här, uppvuxna här, delar de flesta av våra värderingar som ingår i en konvenans. Invandrare - när har de vandrat färdigt?

Fars Dag - undrar varför egentligen

Eftersom det här blogginlägget inte har några bilder som anknyter till ämnet måste varje bild iställt få en förklaring, som den här på Hummergubben Lager. Vardagsmat på en söndag (kryptiskt, inte sant?)

Fars Dag!
I mina öron har det alltid låtit som att det är fars egen tur att ta hand om barnen. På min tid var det så att papporna knappast var närvarande. Det hade alltså inte varit så förvånande om statsmakten beordrat fäderna att ta denna farsdag, som alltså kan läsas sammanskrivet såväl som särskrivet, Fars dag och med i mina ögon ungefär samma betydelse.

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, har vi aldrig firat vare sig fars eller mors dag. Då fanns det ju inte heller fritids eller dagis där barnen motiveras att göra allehanda grejer till sina pappor till fars dag.

Det är har därför präglat också mig att inte fira dessa dagar, lika lite som vi firar namnsdag eller ställer till med hysteriska uppvaktningar när någon i familjen fyller år.

Morgonens uppvaknande var solitärt, mörkt och trångt. Dagen inleddes kvart över åtta med en innebandymatch i Upplands Väsby som Alma förlorade med 2-0.

Vid en serie skanningar av bilder hittade jag den här som jag fick betrakta länge. Det slog mig hur lagerska släkten har ett säreget drag kring munnen som går igen och igen och igen som här hos farsan Ingemar och min lilla Lovisa. Bilden är tagen för elva år sedan. På onsdag fyller farsan 90, aktningsvärt!

Hemma är vi tragiskt vintertrötta och orkar knappt företa oss något annat än att ha en riktig jullunch med risgrynsgröt med kanel, julskinka och Zeunerts julmust som jag upptäckte 2008 och som är den största julglädjen jämteBorns och förvisso några fel ur svagdryckessortimentet,

Griljerade skinkan igår morse och gjorde så här:

Stött vetesur,
en äggula,
en msk slottsenap,
lite salt,
en tsk potatismjöl,

blanda och pensla på skinkan i flera lager. Observera hur massan stannar kvar på skinkan, även på sidorna - det är potatismjölets verk, en erfarenhet jag tog till mig av Christer Lingström och ur hans julkök en dag för tio år sedan när vi jobbade med lutfisk.

Nu i denna stund går färden till Sollentuna Hembygdsförenings herrård i Viby - Klockan 13:00 inviger vi vårt nya bibiliotek en trappa upp. Alla andra är välkomna och tiden 13:00 behöver inte passas. Jag vill mena att det finns kaffe och musik på plats och fram till 15 kommer Herrgården att visas för folk och företag som vill använda den som konferens eller festlokal.

Akrivens dag: Ett helt rum fyllt med Astrid Lindgren i original.

Jag bor granne med en ovärdelig kulturskatt i Hollywood. I ett hus vid min parkering förvaras med bästa förutsättningar all svensk film som producerats. Till och med de ovärdeliga gamla tidsdokumenten; SF:s journalfilmer, tillhopa fem tusen stycken ligger vakuumförpackade och nedfrysta till sex minusgrader.

Dräkter från Jazzgossen i mitten flankerad av dräkter från...
...den här filmen, Fanny och Alexander

Jag har känt till det gamla filmlaboratoriet Hollywood Filmlaboratorium sedan jag som grabb sprang orientering i Rotebro IS och visste att labbet i Rotebros Hollywood främst var känt för att rädda gamla filmer på brandfarligt nitrat och att man här tvättade, renoverade och kopierade filmer. Då kunde jag väl aldrig drömma att jag en gång skulle bo granne med filmlabbet. På den tiden var det åker där husen nu står och ännu tidigare bedrevs det pälsdjursuppfödning där, minkar och tvättbjörnar.

Den hrä maskinen är värd guld, den tar hand om hotade filmer och gör dem som nya...nåja, i alla fall ser till att de bevaras åt eftervärlden.

Vad labbet, och den familjen Goes som bedrev verksamheten från tidigt 30-tal, egentligen gjorde var att svara för en av de största kulturgärningarna någonsin. De utvecklade metoder att rädda svensk film åt eftervärlden. Idag ägs och drivs verksamheten av Svenska Filminstitutet.


Inte visste jag att han bor granne med mig, Nils Holgersson, men det gör han i en liten trälåda. Den här dockan var exakt den som användes vid trickfilmningen då när Nils flög på gåsen.

Här finns de alla. Idag, söndag, öppnade labbet för allmänheten under Arkivens dag och visade också de enorma lagringsutrymmena för att arkivera hela den svenska filmskatten. Jag gick förbi alla Ingemar Bergman och mötte ett helt rum Astrid Lindgren med originalfilmerna. Wilgot Sjömans nyfikenfilmer, Bengt Lagerqvists Hemsöborna och hans Amala Kamela som Lars Norén skrev manus till och som jag själv faktiskt var med och var statist i. Någonstans där inne i den packade filmrullen finns alltså min egen nuna som rörlig.

Här finns också lagrat filmhistoria i form av dräkter och föremål. Pippi Långstrumps gamla skor, Karl Gerhards rock ur Jazzgossen, Greta Garbo, Harriet Bosse, alla de storas gamla filmplagg.

När jag första gången såg GUL, tyckte jag det var erotik på högsta nivå. Förväntningarna på BLÅ var stor minns jag och då hade också kärlkens språk haft premiär vill jag minnas och den slog allt.

Självfallet fick vi också veta hur filmerna räddats, hur det idag finns ett litet problem med digitalisering och att faktiskt en filmrulle är ett säkrare bevarande än en datafil.

25000 långfilmer ligger här och väntar på att bli tittade på i framtiden.

(Jag blev ombedd att av säkerhetsskäl blurra alla hyllnummer och facknummer på bilderna för att ingen ska kunna veta var i arkivet respektive film ligger)

August i tårar - Grytor och annat med lök.

Jag har god hjälp i köket. August är i stort sett alltid med och tar gärna hand om lökskalning. Envis som en åsna tar han lök efter lök trots att tårarna rinner.

För en massa år sedan skrev jag en bok om falukorv. Jag kan inte förneka, efter detta, att falukorv är en alldeles utmärkt råvara, förstås också av vilket fabrikat.

Idag var det utförsäljning av falukorv på OBS Rotebro - det heter väl Coop nuförtiden, men det gamla namnet hänger kvar. Tio kronor ringen. Nu står vi med fyra ringar, kort datum och då blir det en stor stroganoff att frysa in och att sedan fördela lika mellan barnen och mina gamla föräldrar. (Har tagit för vana de senaste månaderna att hellre laga lite för mycket än för lite och ta med till morsan och farsan till deras middag i serviceboendet. Det har visat sig fungera utmärkt och de kan njuta av både Får i Kåloch andra grytor

Nu saknas bara tomatpuré och chillisås för kvällen stora tillagning.

/b>

La plaza de Tureberg - nu är den lokala plattan invigd

Idag, äntligen, var det invigning av Turebergs Torg. Det kändes lite nostalgiskt i mun att hitta rätt till det där namnet igen. Sedan många herrans år heter ju pendeltågsstationen orättvist nog Sollentuna då det är samlingsnamnet på en rad kommundelar, före detta gårdar och ägor där Rotebro var den första järnvägsstationen att byggas, Helenelund som var framtvingad av folket som bodde där och som på 20 talet krävde en egen järnvägsstation. Sollentuna station hette, och heter fortfarande hos många, Turebergs station. Och nu har namnet tagits tillbaka till torget.

En granitplatta, en körsbärsplantering, en fasad mot köpcentrum, en klockstapel, en "ultramodern" inbjudande kyrka (Turebergskyrkan) och en till den hörande klosterträdgård där Clarence Blums "Gäddleken" placerats tillbaka. Den stod, sedan 1962, på en plats bara ett stenkast från nuvarande bassängen. Under en tankeperiod har den varit placerad inne i kommunalhuset, men där blev personalen trött av vattenplaskandet så den flyttades ut bland bänkarna i planteringsrundeln utanför för att sedan hamna i parkmästaren Sven Håkansssons malpåse.

Torget invigdes förtjänstfullt av kanske den enda som kan klara en sådan här sak och göra det med samma vurm för Sollentuna från första till sista stund. Han heter Thomas Ardenfors (M) och är ordförande i kommunstyrelsens plan och exploateringsutskott. Det finns ingen som lever upp till kommunens politiska måtto att i alla sammanhang uttrycka sig positivt, det är ett uppdrag som han har och som han inte missar en bit av att förmedla. Han kan stå på torget och inviga det och samtidigt rosa granitbeläggningen, TROTS att det är ett miserabelt hantverk. Och det är det som gör det så fantastiskt med Thomas. Han håller fanan högt och låter dem som lyssnar dras med i rungande applåder.

Vad jag vill säga är att jag gått på många grekiska, turkiska, italienska och andra antika torg. Där fanns inte lasermätare och tryckluftslyftar, där fanns inte maskinsågar eller stenkrossar. Ändå är torgens beläggning lagd med exakt precision för flera tusen år sedan. På Turebergs Torg får man akta så att man inte snubblar i skarvarna eller trillar omkull mot en ojämt anlagd sten. Men skit i det, stor möda har lagt vid att lägga stenarna rätt och stor möda har lagts för att göra det gjorda ogjort, klistrar man på detta Thomas Ardenfors glädje över torget så kan man till och med acceptera och gå vidare - det blir nog bra det här.



På kommunens hemsida rapporteras om invigningen. TYVÄRR nämns inte en av invigningens huvudpersoner, mannen bakom den nya klockastapeln, konstnären och sollentunabon Leif Bolter. Han har gjort en pelare i "slät, men bucklig" plåt ( i sanningens namn var det så mycket folk på plattan att jag helt enkelt inte kunde komma fram att syna klockastapeln i sömmarna). Längst upp ett snurrar ett digitalt urverk i färg, lysande visare fixade av Åke Forslin på Deltalux som är det Sollentunaföretag som ljussätter sportarénor, travbanor, restauranger, Kungsträdgården och mycket mer, för övrigt en gammal klasskamrat till mig. (och på förekommen anledning understryker jag att jag inte fått en spänn för att säga detta utan det är sagt som ren information!)

Vad jag ska tycka om klockan? Den är superfin och syns. Kanske man skulle kunnat tagit ett eller annat element från den gamla klockan som en gång skänktes av en Edsvikendam som sett hur folk älgat över det gamla torget för att hinna med tågen helt ovetande om tiden. Från det att den klockan sattes på plats tills dess den fann vägen i glömskan på någon skrot gick den aldrig rätt, inte ett ögonblick. Det gör säkert den här, styrd av satelliter och förresten vår tid är vår tid och vi behöver inte blicka bakåt i allt.

Allt som allt, det kändes storstad, modernt, lustfyllt och Ove Norsten på OAL studio levererade det bästa ljudet någonsin - ni skulle hört de inspelade kanonskotten när den nya fanborgen invigdes som en fond till torget, Herrejösses!

Snart dags för pepparkakshus. Hos oss har det ofta tagit sig absurda uttryck

Gaston sa för ganska många år sedan att: "Vi kan väl göra något annat än ett vanligt pepparkakshus. Kan vi inte göra en riddarborg?"

Det är klart vi kan, tänkte jag, men det visade sig vara en tankevurpa.

Först ritningen. Vi satt och tänkte till långt in på natten och skar mallar i passepartoepapp.

Dagen efter köpte vi pepparkaksdeg, några paket för vi tänkte att det skulle räcka. När vi väl började så fick vi springa åtskilliga gånger till affären och köpa mer - det går nämligen åt flera kilo deg.

Så konstruerade vi bakplåt för runda och spetsiga torn, men det sket sig fullständig. Degen ville inte stanna kvar, den bara gled på den rundade plåten. Idag kan jag tänka mig att jag vet bättre och skulle nog få till runda torn, men å andra sidan ser det väldigt medeltida ut som det är med de fyrkantiga tornen och balustraden längst upp.



Och som vanligt började vi jag och Gaston och Liva, tillsammans att baka, å baka, å baka. När alla delar låg framför mig på bordet hade redan ungarna sovit i flera timmar och vid pass klockan två på natten till advent satte jag igång med mpnteringen med smält socker.

Klockan fyra om morgonen var det fullbordat och jag själv full av brännblåsor efter sockret. Klockan sju vaknade barnen väckte mig för att tal om vilken fin pepparkaksborg de byggt!

När jag sorterade bilder idag så hittade jag bilderna påpepparkakshuset, här fortfarande odekorerat, jag vill minnas att det var ganska rikt påstruket med olika slags godis och kristyr i olika slags färger. Så kom jag på att jag stuvade undan de gamla mallarna från en flyttlåda när vi flyttade in inför förra julen. Få se om det kanske blir en riddarborg till kommande advent? Ett da capo!

Inte den lättaste smaken när man är barn. Får SKA smaka lite av kofta annars är det kalv!

Snapshot från Augusts tallrik - "Ta nu, jag har gjort iordning". Fåret i kålen.

Det är ju det som är karaktäristiskt för fårkött, att det har lite av ullsmak i fettet. Man ska inte försöka ta bort den smaken då kan man hellre köpa yngre djur eller kalv eller varför inte kalkon som inte smakar något alls?

Så dukade vi fram får i kål på bordet och eftersom potatis inte förekommer hemma hos oss (LCHF) för en tid så serverades glasnudlar till och hastigt förvandlades min norska får i kål till något "thailändskt".

Lovisa som tuffar till sig som kring tre år gammal


"Men Gud så gott", sa ungarna och detta är inte självklart att höra från en tolvåring, en nioåring och en fyraåring. Min får i kål smakar Norge så som jag minns det från mina många år där och då är det på riktigt! Receptet, om det ska behövas för en sådan grundläggande rätt gav jag bort igår.

Skanning av en Lovisa från 2003-2003

Så fortsatte jag min skanning av gamla bilder och har kommit till en liten låda som det står 2002-2003 på. Det slog oss att ungarna, när vi tillsammans tittade genom bilderna, är så lika varandra att de inte ens själva kan säga vem som är vem vid ett första ögonkast - sånt är kul efter en himmelskt god får i kål!