Xavier Grau - Edsvik och riktigt spännande

Målning i akryl, här något beskuren, Xavier Grau på Edsviks konst. Vad den kostar? Som en volvo ungefär 250 papp.

I helgen for vi i brist på annat och tid till Edsviks konst. Senast jag blev det minsta upphetsad över konsten där kommer jag inte ens ihåg, om det inte var på Lars Lerin - utställningen. Utöver det har jag föreläst några gånger på plats.

Så var det mycket latinokonst i två plan i huvudsalongen. Ofärdigt eller förutsägbart så långt, effektsökeri och ytor utan tanke - men så hittar vi längst in några målningar av Xavier Grau, samlat, modulerat, bearbetat och djuplodande i formspråket. Generationskamrat till mig själv och en smula vågad, gränsöverskridande med fantastisk rumshantering, dessutom snyggt (får man uttrycka sig så vanvördigt om måleri, men jag tycker det!)
Parat med en djävla aggressivitet och nerv så säger det tjong i mig när jag ser hans bilder!!!

Helgen var därmed räddad, det var precis vad vi behövde i den allmänna grå vädertristessen och svenskstressen.

Semmelmoral

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, hade det varit förenat med djupaste omoral att äta fettisdagsbulle före sista dagen före påskfastan och då skulle den ätas flytande i varm mjölk och gärna med en doft av kanel över.

När vi flyttade till Stockholm helt i början av 60-talet slogs vi med förvåning hur dessa, som vi tyckte, förfinade svenskar åt semlor som om det vore vanligt kaffebröd. De glufsade i sig semlor med händerna utan mjölk och bara med en koppa kaffe. Oerhört ocivilicerat och en smula groteskt. Ännu mer groteskt var att man såg semlor redan under mellandagarna i kondisfönstren och det är klart att man blev suktad, men länge hade vi kvar traditionen hemma att inte äta semlor annat än på fettisdagen - översatt till franska blir denna dag Mardi Gras och det fick jag reda på nyligen, något jag borde vetat om när jag reste i New Orleans för en tid sedan.



Namnet Semla fick fettisdagsbullen genom latinets "simila" som betyder "fint mjöl", man bakade tidigt dessa bullar av det finaste mjölet och gjorde i en grop i dem som man fyllde med smör och malda nötter. Sedan bands bullarna ihop med snören och kokades långsamt i mjölk - detta var innan man hade förmågan att vispa grädden till skum. Att förena bulle och grädde var ett senkommet påfund, enligt uppgift först av en bagare vid Norrtull i Visby. Bagaren var pappa till svensk films bästa huskors jämte Julia Caesar nämligen Hjördis Pettersson.¨

Naturligtvis har vår familjs övertygelse att man skulle dö en smula invärtes om man åt semlor före fettisdagen och då, endast den dagen, med forstran att göra. Fostran att aldrig överflöda.



Vi barn fick inte budskapet att gå ihop riktigt trots att vi var fullt och fast beredda att föra det vidare. Farsan åt middagar på Standard Hotel, senare i Stockholm vblev hans stamlokus Teatergrillen, Operakällaren, Stallis och Ulriksdal. Hemma poratades det mest om mat och om läckerheter och det gjordes förföriskt. Men si, när maten kom på bordet serverades den aldrig med sås - för sås, det var förbundet med överflödandets omoral likt semlan före fettisdagen.

Raskt går jag nu ut till köket där en kanna kokkaffe precis klarnats och se där, långt före fettisdagen serveras en semla av bästa märke.

Mer skräpmat - klassisk sådan

1969 gick jag och en av mina bästa vänner, tyvärr borta idag - va fan ska folk dö för? - på Piazza Opera (eller hette den Pizza Opera) på Gustaf Adolfs torg. Det var en av de första pizzeriorna efter Bengt Wedholms Östergök. Vi gjorde stället till vårt och det var frasiga bottnar och läckra fyllningar - men mest var det nog för karaffvinet vi satt där så fort vi kom åt och kassan tillät - litervis med surt rödvin och alltid en italiensk kaffe och Strega innan vi gick hem.

Förmodligen var det där jag fick min livsdos av pizza. Sedan dess har det bara blivit en pizza emellanåt och alltid har vi i efterhand önskat att vi INTE ätit pizza.

Så var inte fallet idag!

Vi räknar oss fortfarande som nyinflyttade i radhuset. Nyinflyttade i området - det gamla "Röda Rotebro" som det en gång kallades, Gillbo. Fortfarande åker vi runt på småvägarna och hittar genvägar.

Idag hamnade vi ett stycke från, längst bort på Holmbodavägen och sedan in till vänster från oss, Ytterbyvägen. Där ligger Gillbo Pizzeria. Enligt pizzabagaren ska pizzerian ha funnits där i 30 år.

Barnfamiljerna kom i en strid ström denna tidiga fredagskväll. Det kändes lite som när jag var på en utsides liten sylta i New Orleans, galler för fönstren, aluminiumlister kring dörren förstärkt av inbrottsskydd. Pinnstolar och bord utan dukar, rostfritt på bakbordet, en kyldisk för läsk och menyn i taket. En stor färg-TV bullrade barnprogram på högsta volym.



OK vi äter här idag, konstaterade vi och satte oss. Pizzorna kom raskt fram. Bra råvaror, täta bottnar, fick själv en calzone bättre än de bästa jag ätit på länge, fullknökad med ost som rann i såar ihop med räkor och skinka och vitlök redan vid första skäret. Måtten var så tilltagna även för barnpizzan som August tog så vi fick ta kartong som doggybag med hem. Och just nu slår det mig att en slice kylskåpskall Gillbopizza skulle sitta fint.

Förvisso är det här undantagen som bekräftar reglerna, men eftersom det nu var så bra och äcklet inte kom över oss efteråt så blir det här nog en nödens lösning emellanåt.

Äter folk det här? Korvmojskrubb.

En riktig korvmoj väljer ut de bästa av korvar, kokar potatis till det godaste moset, rör egen räksallad, hackar saltgurka till egna gurkan med majonäs och väljer det bästa brödet med kortast hållbarhet.

Det där är ju en drömbild, bara några ytterst få lever upp till det jag beskriver och då anser folk i gemen att det inte längre är någon riktig korvmoj för där ska det vara sekunda skit att äta.

Vill man ha sådan skräpmat - ta en korv med mos på Statoil eller säkert också någon annan mack med skräpmatsservering, men det var på Statoil jag var nu. Jag köpte en mosbricka häromdagen med två korvar.

Båda korvarna hade redan stekts och hämtades till min mosbricka från någon slags värmeanordning ovanför det där som med mycket fantasi kan kallas för grillrack - rullar som steker korven. De kallades för någonting med "gourmet" kanske var det "gourmetkorv".?

Det var en pinsam dålig spis och fick mig att undra när jag frågade biträdet bakom disken om inte de så kallade gourmetkorvarna varit uppvärmda för länge. "Nej inte nu under lunchen då är det en väldig åtgång på dem". Alltså - äter folk den här skiten dagligdags?

Middagsmaten i kväll, tom yam goong (räkor)



För mig handlade det om ett alldeles för oplanerat lunchglapp mellan två superviktiga möten, ett förläggarmöte och ett projektmöte, det senare i stan. Eftersom jag samtidigt och däremellan och till sist skolade in lillgrabben på hans nya dagis fanns det inte en chans till en bit mat vare sig före, under eller efter.

Jag tänkte att, "äckligt" inte är ett ord som jag brukar använda om mat då jag har den goda smaken att vanligtvis välja rätt (för den som fattar var väl det ett ganska kul ordvrängeri?).

Vi äter sanslöst bra luncher vanligtvis och hemma skämmer vi bort oss med att bara handla det allra bästa. Det här var äckligt. Statoillunchen förpassades oäten till en papperskorg på macken och jag hade turen att kunna skölja ner den skit jag redan råkat smaka, med en cocacola.

Vi är ju några stycken som har för vana att luncha ihop på fredagar - så har vi gjort i flera år nu. I fredags var inget undantag, krispigt stekt sejryg med skirt smör. Det där ligger djävligt högt över äckelkorven på Statoil

Du kommer aldrig i kapp och bra är väl det - Grattis Rodjana

Parmesangratinerade gäddqueneller (Lovisa)

Det känns lite som vi har varit ett par i ett helt liv. Det har vi inte, men det känns så när mycket händer. Tre barn på raken är mycket som hänt och helt oplanerat, massor av annat är också oplanerat. Nästa år fyller vi 100 tillsammans - då ska vi partaya och göra något alldeles speciellt - men det är inte de stora åthävorna som gör ett liv ihop, det är den vardagliga gemenskapen och att också stå ut när det inte är så djävla kul - jag tror Rodjana och jag har den förmågan.

Rak khun!

Idag gick vi hela familjen, efter jobbet, efter dagen, helt oplanerat, improviserat, på Edsbacka Wärdshus och åt som ovan på bild och som följer:

Rådjursjärpar med kantarellgräddsky och mandelpotatismos (August och Alma)

Halstrad torsk (Rodjana och jag)

Tårta till snömoddsräddaren mitt i maten

Snömoddsräddare, vad är det. Kan man säga "kaffeflicka" så kan man säga "snömoddsräddare".

Sent efter middagstid körde vi fast i snömodden utanför mina föräldrar vilket kan skyllas HSB som inte bara har den dåliga smaken att ta hutlöst betalt för att parkera utan också fullständigt skiter i att ta bort snön från både vägen och parkeringsplatser.

Nåväl, efter leverans av bröd och mjölk, semlor och juice till mina gamla föräldrar, så satt vi i en snögrop och kom inte loss. Förvisso anser jag mig som ganska smart på att köra och det är sällan det händer att däcken borrar sig ner till midjan, oftast för att kloka fastighetsägare regelmässigt håller snön borta. I det här fallet handlade det alltså om HSB som inte plogat bort snön på hela vintern. Det har funnits en köryta på snötäcket när det varit kallt. Nu, idag vid töväder, var det som att sjunka en våning ner och fastna.

Där satt vi och spann och skulle så gjort än om det inte varit för en ung man /naturligtvis inte svensk/ som satt i köket på tredje våningen och tittade ut, fattade vår prekära belägenhet, kastade på sig jackan och kom ner och sa: "Jag satt och åt och såg att ni behövde hjälp".

Vips, med hans kraft som "puttare", kom vi loss.

Det var knappt vi hann säga tack innan han likt en skugga var iväg och borta. Det blev för oss att åka till Balders och köpa en tårta till hans ära.

Tack Du okände som inte bara fixade oss ur snömodden utan också fick oss att fira med en tårta.

Trettondagsfestande med lite riktig mat

Äggnudlar, matig smak och lysande en trettondag.

Efter helger med saltat kött, grisfötter i gelé, skinkor och korvar, traditioner och julkryddor tog vi en paus från allt det svenska (jodå vi har tagit sådana pauser titt som tätt eftersom vi varit mitt i flyttbestyren) i förrgår, igår och idag och serverade riktig mat.

Förrgårs inleddes med en tur till Thai Fong - det blev dyrt för stunden men lustfyllt i längden. Det jag själv stoppade ner i vagnen var ett paket frysta kräftstjärtar, färdigpanerade med Panko, bara att doppa i het olja, krispiga, fiskiga i smaken med en utpräglad räksötma - säkert fullknökade med en massa tillsatser, men skitgoda som tilltugg ändå.

Medan oljan var het gjorde Rodjana vårrullar, köttiga sådana, mättande och smakrika med en fantastisk sydländsk spetskål vi hittade på Willys (just det närodlat så nära det gick för att hitta nödvändig spetskål).

Att vi fick i oss en värmande congee med fläsk efter handelsresan var nödvändigt. Congee med torkad vitlök, chili, fisksås och lite soja, lysande middagsmat såväl som frukostmat - varför har vi förresten sådana (moraliska?) gränser att fläsk och soja är omöjligt som morgonmat i det här landet?

Kongee, ett mellanting mellan riskgröt och risotto

Till vårrullarna serverads igår en thailändsk gryta på hemlagad panëng och grön curry, matig, het och med massor av smak. Gästerna åt så de hamnade i "thaicoma".

Idag kom lilla barnbarnet Freija, med föräldrar, på ett första besök i nya huset. Utöver att hon omedelbart tog för sig och kände sig hemma fick hon smak på äggnudlar vilket är en trevlig spis, kokade i fiskuljong, fisksås, kikkoman och med stora räkor och hemodlad purjo.

Pankoräkor, frasigt spröda med riktig smak

Som dessert tog vi fram en ostkaka (köpe) och serverade den med varm råsaft från en av våra vinbärsbuskar och med stora moln av vispad grädde.

Men hörrni, Nu har vi druckit ur vårt sista av zeunerts årslagrade julmust, nu är det nog, finito, det är trettondagen och julstjärnan ska tas ner. Nu blir det "nam soda" igen tills nästa jul.