Sent skördade betor, rovor, selleri och palsternacka

I söndags, mellan frostfröjderna, lyckades jag få tid över till skörd. Först purjolöken som nu ligger strimlad och förpackad i vakum i frysen. Sedan vitbetor, gulbetor, som vi naturligtvis levt av hela hösten och även under sommaren som gallringsbeta.

Fick också upp all sellerirot och all palsternacka



Nu ligger de i hinkar på balkongen och idag gick något av dem åt. Märker vilken god idé det är att inte ha för bråttom med skörden - nu rekomenderar jag naturligtvis inte att vara så senfärdig som jag själv, det är lerigt, kallt och djävligt - men sötman man uppnår de där sista veckorna är rasande påtaglig.

Körde ett bleck med vitbeta, palsternacka, sellerirot, gulbeta och något rovor idag till hastigt grillade lammkotletter och rejält med saltat vitlökssmör - inte illa! Rötterna såg inte roliga ut; intorkade, skrynkliga, brynta, men vilken smak - hela sommaren, hela hösten låg där uti Nu ser vi fram emot fler rotsaksmiddagar under vintern och garanterat biodynamiskt odlat.

Glömde sätta vitlök!
Glömde så palsternackor!

Nu har jag svartrötterna kvar att ta innan kylan sätter in på allvar. Förra året "räddade" jag dem undan permafrosten genom att gräva fram dem den 28 november.

Året innan julskördade jag i snön den 21 december. En ganska annorlunda bild av köksträdgården jämfört med den här som jag brukar titta på titt som tätt för att minnas sommaren.

Laab moo på broskben

Det är klart att vi har skrivit om Laab tidigare och den som är en flitig läsare av bloggen förstår att vi har en viss fäbless för detta anrättande. Som den här tillexempel på fisk och som den här på fläskfärs i sällskap av sockerkorv och sathaa (stora underbara trädbönor med mycket karaktäristik smak). Laab på höns gillar vi också liksom laab på kokt kycklinglever.

En riktigt god laab lagas, som ikväll, på broskben. Dela dem i små stycken och confitera dem i ankfett (det där är inte thai, men det blir djävligt gott för att tala klartext), tillsätt lite korianderfrö när broskbenen tagits upp så att köttet knappt hänger med. Dela en näve väl sköljd och avrunnen mynta och blanda med fläsket om det så är i form av broskben eller stekt färs, fiskrester, kokt hönslever eller höns. Smaka av med limejuice, torkade chilifrukter, fint skivad vitlök, hackad eller strimlad rödlök, smaka av med fisksås för sältans skull, purjolök är inte nödvändigt, men av förklarliga skäl använder vi det idag.

Det här är fredagsmat när den är som bäst - för den del i familjen, som inte går på så lågt glykemiskt index som jag själv åts det kaoniew till och jag fick en riktig thaiomelett på massor av ägg.

Purjofrossa när frosten bryter på

Kanske då en koppling till bilden nedan till höger

Just i ögonblicket när frosten ger sig till känna, då brukar jag skörda det sista av purjon i landet. Den har likt ett vin fått mogna i pina den sista tiden och fått karakär i smaken.

Igår satte jag mig att rensa och skära. Nu ligger den vackad i frysen för vintern att ta fram till omeletter, soppor, grytor och såser kanske till och med gratänger. Friterad blir den kanon att strö över vissa anrättningar för distinkt smak och knaprighet.

Man riktigt ser hur sommarens och höstens vitaminer sprungit in i den välsmakande purjon att delas med av under vintern.

Nu ligger vitbetor i två stora hinkar och väntar på mig för ansning och inkokning - blanchar bara lätt en stor del, skär i kvarter, vackar och fryser till grytor - vitbetor har ju den fördelen att den har rödbetans smak, men inte färgar ner hela anrättningar och alltså passar i grytor där smaken eftersträvas.

Kungskrabban lyx i Sverige - Gatumat i Norge

Tabberaset som krabbfiskare i iskallt hav i Nordligaste Norge

Det är lite märkligt, men samtidigt högst förståeligt.

I Sverige kostar ben från den norska kongekrabben ibland upp mot 700 kronor kilot och det är fantastiskt god mat, bättre än hummer tycker en del.

Nu är det bara så att krabban en längre tid varit på vandring inte bara från Ryssland och över Bærends hav utan nu också ner runt den nordliga västra kusten. I sin vandringsväg äter den allt och förstör bottnarna.

Miljörörelsen, och för den skull också fiskerena, protesterar. Miljörörelsen talar om en ekologisk katastrof - krabborna tar andra arters ställe och de sliter sönder nät och trålar för fisket. Stadsmakten gör intet anser man.



Bästa protesten är efter ett sant franskt mönster där man som exempel tippar osålda närodlade tomater utanför Elyseepalatset när bönderna inte är nöjda med makthavarnas politik. Idag lämpades 2000 spindelkrabbor utanför fiskeriddepartementet i Oslo. (Enligt SvD)

Dumpa priset och fiska av helvete så att fler får smak för delikatessen. Tidigare har krabbfisket varit omgärdat av kvoter och säsongsfiske - så var det fortfarande när jag själv var på krabbfiske i nordligaste Norge för en del år sedan. Det vore en idé att släppa allt och se till att framväxten hejdades.

Läs mer om mitt fiskafänge här

Vit fakejul med amerikansk tomte i Sollentuna Centrum

Sollentuna Cenrum alldeles nyss

Ärligt talat - man undrar vad fan den där ljusgestalten har där att göra för den traditionella sollentunatomten är plirig, spinkig och en smula småelak. Dessutom solkigt grå i både syn och kläder, vadmal till byxor och bankad bomull i väst och skjorta. Det här belätet i sollentuna centrum är inte en sollentunatomte!

Sollentunatomten skulle nämligen aldrig dyka upp i kommersiella högborgar med snobbattityd.

Det gör emellertid den amerikanska kopian - när de gamla myterna och berättelserna kommer till USA blir de uppblåsta, förvandskade, förställda och förbyggda missfoster - sedan några år tillbaka även i Sverige.

Är den så mycket mer intagande?

Knappast!

Är den så mycket mer lockande för barn?

Ja, kanske för att vi tagit till oss en glitterkultur - men då handlar det om något helt annat än tomten - en slags ny mystik och spänning.

Tomten som nu i glitterkemi och bomullssnö ståtar, med en samling nickande vad-vet-jag, mitt i Sollentuna Centrum lockar ingen till nyfikenhet på mystik och och vårt förflutna. Här finns inget av den stalldoft eller de kalldragiga stugor och torp som är så utmärkande för tomtens tid. Ingen fattigdom märks, inget elände. Av brödhög och doppa, lutfisk och dricke och alla saltmat finns inte ett spår till vår nya sminkade jul. För 100 år sedan DÅ tog man hjälp av tomten som drömobjekt. Denna vätte tjänade som skydd åt gården samtidigt som man mötte honom med respekt - se så respektlöst han förevisas idag och inte ens en gång sig lik.

Tomten ska vara skräpig, raspig, knarrande, en smula hotfull - först då blir han lockande. Inte vara en glänsande guddom som sitter på en tron med paket som en mammon ösande ur glittriga ymnighetshorn.

Vad jag vill göra - förvisso som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men ändå - är att bjuda till en traditionell julmarknad på Hersby Hembygdsgård istället den femte december mellan kl 12 och 15.

Där bygger vi en "riktig krubba" i tomtens hemvist, stallet - med hö och halm och dunkelt ljus - där kokas glögg för servering, bakas pepparkakor och lussekatter, säljs hemgjorda karameller och mjöl från vår egen kvarn (perfekt till julbrödet!). Välkomna bort från syntetjulen för att känna doften av riktig tradition:

Form; Stefan Tapio

Vågat vägande

Min stadiga, grillade, blodiga, entrecote till frukost tillsammans med BEA och tre...

Jo, jag tänkte så här att jag skulle komma i tomtedräkten och därför försöka gå ner några kilo - vilket inte är det lättaste, det vet var och en som försöker.

Sålunda tog jag upp träningen igen - efter nästan ett års uppehåll. Boxning. Det är två veckor sedan nu. Samtidigt lade jag om kosten till GI med skarpt läge vilket innebär noll kolhydrater. Ser hur trist det i själva verket är att äta en stor entrecote till både middag och frukost. Men kombinationen av boxning och entrecote med bea ska ge resultat tipsar hela omvälden.

...stekta ägg

Igår ställde jag mig på vågen som visade att jag gått upp 2.5 kilo.

Är det så det brukar vara, att först går det upp och sedan går det ner. Hoppas för jag vill faktiskt fortsätta så här minst en vecka till innan jag går över till mer balanserad kost.

Vardaglig njutning

När det är lite uppförsbacke så hjälper en paus med god smak - någon som säger emot?
Därför, och därför blott allén, blev det en sen lunch på Edsbacka Bistro med något så vardagligt som stekt sej.

Nu ser de flesta framför sig denna lite smågråa och tråkiga dussinfisk.

Glöm det!

För nu har det blivit möjligt att få mycket mer av denna utsökta och underskattade lite tummellika torskfisk, den som med sådan förkärlek avnjutes som lutad i Finland och som fiskas i stor mängd utanför det norska Bulandet.

Från Bulandet som är Europas västligaste yttersta klippa ser man eldslågorna från oljeborrtornen till havs långt bort som nerramlade stjärnor i det alltid oroliga havet.

Nu får även vi i Sverige denna Pollachius virens på skinn och i lyckliga ögonblick även på ben. Tåligare och mer sammansatt i strukturen än torsk och kolja, smakligare då köttet har densitet som kräver en riktig genomkörare på skinnsidan. En fisk som man ska vara en riktig klant för att misslyckas med.

Nu var det inte därför den var så bra till lunchen. Det var, utöver en perfekt fiskbit, all garni och lite sky, några höstkantareller, några smålökar, brynt smör och smörstekta bitar av söt kalvbräss.

Sedan klarar man dagen så mycket battre, backens krön känns redan nådd. Idéerna flödar och verkställs utan mytiska ställtider.