Skåningar har det lättare

Vad kan jag nu mena med det?
Jo jag läste Robert Dahlströms "komma-hem-krönika" i Ystads Allehanda.
Vi gjorde ju varandra sällskap på jakt efter den bästa wienerschnitzeln och vi hade snack om lokala kulturpolitiska angelägenheter och litteratur samtidigt.
Jag var helt upptagen, vid tillfället, av en hel del semesterböcker, bland andra en senkommen läsning av Carl-Johan Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia". Läs den, språket är lika vidunderligt som kärleken.
Nej, vi hittade ingen schnitzel som tillfredade oss, men vad var annars att vänta när vi befann oss långt utanför schnitzelvägarna. Det är lika svårt att få tag på en godtagbar schnitzel i Thailand som god thaimat på thaikrog i Sverige.
Men hur är det då med att skåningar har det lättare?
Jo, Dahlström koketterar med att han känner sig hemma igen och det gör nog människor som äger sin hemvist. Hos dem får uttrycket "borta bra hemma bäst" ett ansikte, men för en annan som inte har det där hemdjupet med en ortstillhörighet som känns är det annorlunda, det tar längre tid att landa, att boa in sig. Jag är ju född i Norrköping och känner väl en liten tillhörighet där i alla fall nostalgiskt. Så bodde jag i norrförorten Sollentuna och så på Gotland i flera år. Många år i Norge, tillräckligt för att fortfarande kunda lura en norrman på min nationalitet - jag låter som en norrman som bott i Sverige länge och som kommer hem till Norge och på nytt etablerar modersmålet - och så bodde jag i Dalarna några år och i England hade jag flera universitetsår. När jag nu kommer hem från Thailand så när jag bara längtan tills jag får åka ner nästa gång för så djävla enkelt är det inte att hamna tillbaka i survädret som mest liknar en taskig sekelskiftesteckning i blyerts och får hela kroppen att värka sönder och samman opch själen att trakta efter värmande lugnet, meditationen.
Nu ska vi ha gäster trots att Lillaugust är snorig och hostig och har feber. Som tröst äter vi en het Paa Low Det är tillhörighet för mig - en slags vidunderlig kärlek - men så är det ju Rodjana som står i köket!.

PS! Dahlström, borde Du inte byta ut Din bild-by-line mot min bild ovan - Du ser lite mer kulturell ut där. DS!

Färdigt mos i påse

Vilken tokstolle väcker en idé att ha färdigt potatismos i påse och sälja i affär?
Han finns någonstans.
Påsarna såg ut som sådana där man har blodplasma i på sjukhus.
Moset var hårt, men gav efter för tryck.
Hittade påsarna under hyllan med Pizzakit, på Willy's.
Vart är vi på väg? Där ligger pizzadeg i rulle och så alla ingredienser i små fack och påsar. Matens IKEA, mecka ihop själv!
Men potatismoset tar priset, och det ligger där, alltså måste det finnas människor som köper skiten.
Är jag föraktfull?
Nä, men jag tycker bara synd om folk, speciellt barn, som har det så fattigt hemma (alltså inte ekonomiskt) att de kanske får äta färdiggjort inplastat potatismos med sked till middag.
Detta var A,B och C i vardagsmaten. En ska bort.

Har man sagt A

Då får man säga B.
Falukorv är stapelvara i vårt kök vid sidan om allt experimenterande, provlagande, thailändskt, kinesiskt och alla skrivmat till olika beställare.
Häromdagen körde vi en hamburgare för ovanlighets skull, saftig, ganska het, med stekt lök och tomatketchup mixad med syrlig tabasco

(A=Falukorv. B=Hamburgare. C=kommer snart)

Falukorv och linser

Smaksätter man buljongen med lite ankbuljong och skedar i ankfett till falukorven så lyfter den till en ny demension i vardagen, lite tryffel till och det blir riktigt god spis - vad lyfter inte med ankfett och tryffel (?) linser, lök och den bästa medistern världen kan bjuda, svensk falukorv.
Det var just så som Werner Vögeli uttryckte det när han medverkade i min bok "Femton kockar och Falukorv" att han fick en god ersättning i falukorven till barndomens medisterkorv, en väldigt god ersättning dessutom.
Den här vardagsfalun serveras som en pot au feu laddad med energi och är tämmeligen mager.

Thailändarnas hallonigloo

-När jag var barn gjorde man en egen glassmaskin med hyvlar, tjocka knivblad och stora isblock som hölls fast med en spikbräda. "Nam keng sai" kallas det. "Nam keng" betyder is och "sai" är lika med hyvla.
-I botten lägger man sockerlagskokta frukter och grönsaker, pumpabitar, gelé av mungbönor eller andra bönor, pandablad (baitoey). Isen läggs ovanpå som snö och den dränktes i "nam deng", röd sirap smaksatt med frukt. Det skulle aldrig bli godkänt i Europa, det är rena kemin. Jag vågar inte äta det där längre.


Rodjana har umgåtts med de mest fantastiskt självlysande godsaker från barndomen. Jag själv smakar mig genom dem nu för jag är så pass gammal att jag passerat gränsen för att det syntetiska ska ha hinna ha ihjäl mig...inbillar jag mig...innan jag självdör.
Senast var på familjemiddagen i Phuket town då kusinerna tog in denna förfärligt röda anrättning och naturligtvis en till mig.
Den smakar laboratorium!
På gatan utanför skolan granne till där jag bodde senast i Phukets Patong rullar ishyvlaren upp sin lilla vagn med "kemikalieflaskorna". Ungarna ställer sig i kö och med händerna hårt knutna kring en tiobatting (2.50).
Det är lite läskigt - minns själv betydligt mer välsmakande hallonigloon, 50 öre då. Någon mer som gör det? Kanske tillräckligt för en namninsamling att få den i produktion igen?


Var inbjuden i veckan till glassprovningar där glassbolagen skulle presentera årets nykomlingar. Tyvärr hade jag inte tid att gå, men å andra sidan var det kanske bra, när det gäller glass, sötma och sådana smaker är jag så förbaskat vresig.
Gick på Frantzén Lindeberg istället och inledde med surdegsglass - det var grejer det!
Gå med i halloniglooklubben - finns det ingen skapar vi en!

Konstfiender

Jag har trott, naivt nog, att konstkunnandet och kulturbildningen var större inom alliansen än bland kulturpolitiker ur motsatta blocket.
Så, i eftertanke, har jag förstått att så inte är fallet. Konsten i det offentliga, den allmänna egendomen, vårt gemensamma minne, tidsdokumenten, ligger inte längre i det kommunalas eller statligas intresse eller ansvar. Konstnärliga arbeten, om alls, ska anskaffas och bekostas av det privata, av företagen eller genom gynnare. Det är den tanke som förs fram.
På 1960, -70 och -80 talen fanns det en stark majoritet och en övertygelse om att allt detta allmänna var intressant. Konstnärskåren var mer sammanhållen och lyckades bland annat genomkräva att tre procent av byggkostnaden vid statlig eller kommunal byggnation skulle gå till konstnärlig utsmyckning.
Det resulterade i massor med jobb för konstnärerna, stor kreativitet och det blev en roligare och bättre miljö att leva i.
Sådant händer inte längre.
Och det som blev resultat av den förra tidens skapande respekteras inte, utsmyckningarna förfaller, tas bort och något kanske magasineras utan vederbörlig konserveringskunskap, annat kastas eller förstörs i en gigantisk och katastrofal kapitalförstöring.
Man undrar med vems rätt dessa ideologer (politiker och dåligt pålästa tjänstemän) agerar. Gör de sig till tals för föraktet för konsten som i vår tid uppstått av att barnen, människor, inte längre förmedlas sådana värden?
Hallå, revisorerna, vakna.
Dumheten håller på att radera ut vår historia.
Jag engagerade mig i frågan nyligen och kan inte sluta tänka på svaret jag fick från en ansvarig politiker när jag frågade vem som beordrat att en lekskulptur av Axel Norell hade krossats och kastas bort:

"Det är ju bara en lekskulptur. Hade Du reagerat om det hade varit en lekstuga - det är ju samma sak, det var ju bara nåt barnen höll på och lekte i."

Den uppenbart och fundamentalt dåliga bildning många politiker i ledande ställning i nämnder och utskott besitter är upprörande för att inte säga farlig.
En annan minst lika farlig uppgift är att 75 procent av alla lokala små självutnämnda "kulturpåvar" i vårt land vill kunna påverka och styra innehållet i kommunhalt finansierade konstutställningar, men den frågan hör ju intimt ihop med att ta sig ofoget att slå sönder skulpturer.
Nu väntar vi bara på att samma gubbs ska börja bränna böcker som de inte gillar och som de hittar i hyllorna på de kommunala biblioteken.
Ystad Allehandas kulturchef Robert Dahlström skriver om det i sin krönika. under rubriken: "Vill vi ha det som i Kina?"

Helkväll på Frantzén Lindeberg

Klassiskt? Ja så till den milda grad för en tryffelidiot som jag själv. Här som en hyllning till Christer Lingström på Frantzén Lindeberg, Fyra olika texturer tryffel, Jesus!!!

Det var fullt igår, men jag hade ett självskrivet bord för mig och min gäst - en av de kanske mest namnkunniga och respektingivande inom den gastronomiska världen, men tämligen okänd utanför den.
Mitt stora nöje igår var, utöver matupplevelsen, att lyssna och samtala med mitt sällskap och stilla betrakta hans reaktioner över det som serverades.
Jag kunde ana ett försiktigt närmande till en början. Eftertanke. Smak, textur.
Det var det som slog mig också - det hade jag glömt, hur väl olika texturer behandlas - jag mindes mest smakerna sedan sist, men inte hur krispighet och mjukhet, det blöta mot det torra och varma mot det kalla, det stora mot det lilla, hur detta gjorde så mycket för helheten. Djävla elegant!
Så blev leendet bredare och bredare på mitt sällskap och det var lustigt att se.
Det var en ren fröjd att höra kommentarerna om vinvalet och hur vinet var stämt till det som serverades på tallriken. För mig som aldrig blandar mat och vin, eller vin över huvud och alkohol inte alls och detta inte alls av ideologiskt/moraliska orsaker är det makalös lyssning.
Och rätt efter rätt granskades inte längre kritiskt misstänksamt utan intogs njutningslystet positivt.
-Fantastiskt att kunna balansera flera så krävande smaker med en sådan balans i samma tugga, de här killarna vet vad de gör, sa han efter halva måltiden.
Efter drygt fyra timmar och 20 rätter var det två mycket nöjda människor som satte sig ner och pratade med Björn Frantzén och Daniel Lindeberg.
Min gäst ville veta mer, bakgrund, tidigare jobb, vidare intentioner och han ville uttrycka uppskattningen av det han precis ätit sig genom och gärna veta mer om smakutveckling.
Restaurangen var i stort sett tom, diskaren hade gjort sitt och sagt hejdå, parkeringsbiljetten höll på att löpa ut.
Det ser ut som att Frantzén Lindeberg redan upprättat kontakter mot en trygg utveckling.
Nu var inte min gäst Gud, men uppfattas, till hans ogenerade uppskattning, näst intill som en sådan.