Kohorn, lockar fram ursprunget i landskapet även som nybörjarlåt

 August Lager! Han lyssnade på en låt som Christina Frohm delat här på nätet. Fäbodpsalm med Bengt Jonsson vid hornet, riksspelman.

Hursomhelst var det något i detta som fastnade, liksom klistrade sig in i själen.

När jag fyllde 40 för snart tre decennier sedan fick jag ett kohorn som present. "Ospelbart" tyckte jag. Men det där hornet letade August fatt i och eftersom han får låt i allt som går att blåsa i så självfallet blev det ton även i det ospelbara, så bra att jag kontaktade Bengt Jonsson och frågade stillsamt om det var möjligt att få ett utlåtande om hornet och kanske till och med om August kunde få lite grunder i kohornsspel. Vi hade träffats, Bengt, jag och K i Håvra förra året så helt obekanta var vi inte för varandra och där, den gången stod Bengt Jonsson vid dansbanan och spelade en locklåt så vackert att vi aldrig förr hört något så skönt.

När vi åkte till landet i fredags passerade vi Bollnäs och där i utkanten stod Bengt och väntade. Så snällt gjort att ta emot oss. 

Det visade sig att mitt gamla ospelbara horn inte alls är ospelbart utan rent av fantastiskt, kanske en syster till Bengts eget horn, så bra är det och möjligern tillverkat av en känd kohornsmakare. (undersökning pågår). Sen följde något fantastiskt. Bengt spelade och August försökte härma i tonbildning, i hållning och i allt det vackra som går att frammana ur detta enkla och genuina. Bengt var entusiastiskt över August och August var beundrande över Bengt.

Man pratar ofta om en besatthet vad kohorn anbelangar, när det där stämmer mellan kohornet, tonen, själen och landskapet, det där när ursprunget tar tag i en. Så har det blivit för August som fått i uppgift av Bengt att träna raka, långa toner och leta sig fram till kohornets begränsade mångfald och också öva stötande toner som blir direkta och klara.

Problemet är att nu får grannar stå ut med att August övar - ett kohorn kan locka över en halvmil, kanske ännu längre och någon sordin finns inte att tillgå. Får väl dra ut till Järvafältet för övning.

-Kom gärna förbi när ni åker upp nästa gång, jag delar gärna med mig till August, sa en entusiastisk och ödmjuk spelman innan vi for vidare.

Ser inte gott ut men smakar himmelrike

 

Alltså, det händer att jag och August åker upp bara han och jag, till skogen i Hälsingland, till torpet och friheten, till lugnet och vedbrasan, till odlingar och vedhuggning, till torrdass och bastu.

Vi har dryga 30 mil hem. Inte sällan stannar vi till hos Björks i Färila för att handla på oss smakminnen från trakten, deras medisterkorv av falutyp, deras bacon som är så bra att det kan användas direkt till pålägg på en knäckemacka till frukost, deras sylta, kroppkakor, blodpudding, isterband, färilaskinka, angusentrecote, forbondekorv eller som färdkost - tunna skivor av sotarrökt sidfläsk som smälter i munnen och där två hekto räcker exakt tills vi kör in i Bollnäs.

Vitlök odlad i mänskliga fekalier och blekt med klorin

 

En stor del av all vitlök vi sätter i oss i världen är odlad i Kina. Vitlöken är guldexportvara och denna hets att tillfredställa världens vitlöksbehov gör att odlarna skapar genvägar genom att boosta plantorna. Köparna har inte alls kontroll över vilka syntesiska näringstillsatser som sprutats över odlingarna. Det finns heller ingen kontroll över var, alltså i vilken jord, som vitlöken odlats.

En obekräftad källa vittnar om hur stora odlingar dränks i avloppsvatten för att ge näring (alltså dränks i mänskliga fekalier) och odlats på gamla industrimarker med kvarlämnade tungmetaller och gifter. Samma uppgiftslämnare ger vid handen att vitlökarna sedan bleks med klorin för att se fina ut i butikerna.

Äh, köper hellre spanskodlade vitlökar eller franska som i alla fall i bättre mån omfattas av EU livsmedelskontroll.

Ännu hellre odlar jag vitlök själv. Blir förbannad när jag ibland inte får ner vitlöksklyftorna i jorden före vintern - då är det kört nämligen. Vitlökar behöver frosten/vintern/kylan för att sätta klyftor.

Förra veckan rensade jag ur en liten täckodling i ram där jag odlat sallad i år. Köpte kontrollerat utsäde, en fransk sort och en ungersk. Eftersom det här är odlingszon fem valde jag att sätta klyftorna ganska djupt i den här energirika jorden (10 cm).

Kommer det här sig som jag tänkt mig så har vi vitlök i alla fall över fem månader nästa höst. Skörd i mitten av augusti.

Fortsätter på temat betor och så lite skördesallad

Blomstersallad, skördesallad

Rödbetsbiffar av cirkelbetor varför de inte är röda. (Ledord 1520!)

 "Kan du inte sluta med dessa blomsterasallader", sa barnen när de var små och vi åt matiga blomstersallader från tiden från primörer in till senhösten. Nu har jag ju odlingar 33 mil hemifrån så det blir inte så ofta, men när det blir så blir det och det är vackert och gott och alldeles underbart; Små skott av ärtor, mogna sockerärtor, skivor av lokförare Bergfeldts, gurkört, citronfriterade blad av rysk grönkål, färska primörblad av krusig grönkål, små gallringsmorätter, kvartade kokta cirkelbetor, olika salladsblad, minsta bladen av krasse, blommor från krasse, ringblommor, störbönor och lite annat smått och gott.

Så till rödbetsbiffar av cirkelbeta, biffar av rödbeta gör att köket förvandlas till Stockholms blodbad (1520). Odlar därför cirkelbeta, gulbeta och vitbeta till biffar. Gulbetorna har vi ätit upp bara för att de är överjävligt goda, vitbetorna blev angripna och komposterades, rödbetorna sådde jag inte så mycket av och cirkelbetan tog sig fantastiskt trots mycket sen sådd.

När de låg där alldeles nyss stekta och sedan ugnsbakade ungefär som när man tillagar bra ankbröst, ordentlig fart i järnpannan, bryn på båda sidor och sen in i ugnen 180 grader tio minuter, för biffarna en innertemp på 92 grader, ankbröst 60 grader.

(Mer om fäbless för Anka här)

I alla fall, när biffarna låg där på plåten för att svalna tänkte jag på när jag sådde dem:

Jag beredde först ut stora kartongflak på linje med det redan befintliga landet och direkt på gräset, grundade med lite av det som komposten inte rått på över vintern, lite grövre material och nyss vårhoprafsade fjorårslöv och så kompost blandat med pelleterat hönsgödsel. Täckte sedan med försommarens första gräsklipp (vi har en gigantiskt gräsmatta) och gjorde fåror i gräset där jag randade planteringsjord ur köpesäck. Nogsamt pillade jag ner ett frö i tagen med sju centimeters avstånd, Rödbetorna är ju också peletterade så varje "frö" innehåller flera. Vattnade, gödslade, skötte om och täckte hela tiden med mer och mer gräsklipp och så nässelvatten.

Så blev det som det blev, väldigt läckra puffar av cirkelbeta att äta antingen som egenrätt eller i hamburgare som alternativ eller varför inte istället för potatis till en köttanrättning.

Betor, betor och betor

 Ägnat en del av dagen till att ta hand om mina betor. Visst ,vi har jordkällare, men den är inte omhändertagen  (projekt i sommar) så jag litar inte så värst på den. Så det är lika bra att koka, äta, lägga in och riva till rödbetsbiffar (på cirkelbeta) för frysen...att äta under vintern då och då.

Skalade cirkelbetor, 890 g grovt rivna, fyra ägg, två msk 

majsstärkelse, 124 g havregryn. Står nu och vilar 

under natten för stekning i morgon

Gulbetor, varma nykokta till lunch, uppstekta till middag 

(jämte annat förstås)

De inlagda cirkelbetorna, alltid i ett två trelag, inget tjafs och 

i en stor godisglasburk från England. Jättegoda till isterbanden.

Cirkelbetor och rödbetor som storkok

Fan vad tiden går - 20 år på ett kick - men Falukorven består

"Ugnsbakad falukorv med stuvade makaroner i köket på torpet i Håvra"

Ser den ibland dyka upp på bokbörsen och antikvariat på nätet, "Femton kockar och Falukorv" en bok där jag skriver allt man behöver (eller på den tiden i alla fall behövde) veta om Falukorven, historia, smakvariationer, ingredienser. Spårade lite på kul denna korv till antikens rom där den stektes med kummin.

Följ den här länken och hitta Femton kockar och falukorv på bokbörsen jämte en hel del andra böcker jag skrivit.

Ett bollblank jag hade var Werner Vögeli i salig hågkomst, ett annat var med på TV ikväll i mästerkockarna i fyran, Roland Persson. Tillsammans med en massa andra vänner på den tiden bjöd de jämte mina ord om korven på egna recept. Jäkla kul grepp som sedan Björn Kronvall gav ut på Kronvalls förlag i inbundet skick och med silverfoliering i linnepärmen. 

Det slår mig nu att det är 20 år sedan ganska exakt som boken kom ut.  Då hade vi som en första galen idé att sälja den i livsmedelshallarna vackade i kyldisken tillsammans med Falukorv. Det gick tydligen in för miljö och hälsa, men som idé var det ju skoj.

Kommer ihåg att jag stod på torget i Falun under "Falukorvens dag" och signerade falukorvsböcker av hjärtans lust. Det var min första kokbok. Sen blev det ju en hal rad, men det är en annan historia.

Gösta Asks vernissage igår på Edsvik

 Jo, men den är ju efterlängtad, den här sammanhållna utställningen som Olof Svanberg "curerat". Ett litet axplock ur den stora mängd bilder som postiljonen Gösta Ask överlämnade till Sollentuna kommuns bildarkiv där samlingen av klipp och bilder nu utgör stommen i beskrivningen över kommunens moderna historia och framväxt.

Gösta Ask var ingen amatör, kameran var ständigt med. Han var heller inte en renodlad dokumentärfotograf vilket är befriande. Många av bilderna har en rent svindlande närvaro med en stark realism, speciellt när han fotograferar människor med blickar som söker sig ut i rummet och möter den som tittar.

Jag träffade Gösta under mitt första konstfackår och då jag jobbade extra på posten för att finansiera studierna. Det var på den tiden man cyklade runt med postcykeln i två vändor varje dag och knäckte extra med lördagsutdelningen på kvällstid kunde man jobba med att stämpla frimärken och sortera paket.

Olof Svanberg och Ia Stadell vid invigningen 

Gösta var på brevbärarexpeditionen och chefade, såg till att alla distrikt var bemannade och såg till att alla brevbärarna kom ut i tid och hem i tid. Han var bra på det, lite lagom grinig, lite lagom barsk och ständigt hängde hans kamera där eller låg på skrivbordet.

Ganska många år senare, jag jobbade då som journalist på Huvudstadspress på lokaltidningen Norrort, fick vi anledning att ses igen. Han bjöd hem mig för att titta på det omfattande fotoarkivet han hade i källaren och inte nog med det, här fanns nogsamt katalogiserade klipp från alla lokaltidningar och reklamblad. Han hade mer ordning på vad jag skrivit i tidningen genom åren än jag själv. Jag stannade i flera timmar i hans bild och klippvärld. Jag tror vi hann med två kaffepauser i köket den gången och det blev många fler fikastunder genom åren, möten som jag kom att uppskatta mycket.

Ska man använda ett slitet och modernt uttryck för de "svärtigaste" bilderna  så är det "magiskt". I så gott som varenda bild finns ett starkt och medryckande uttryck, i några nästan förföriskt. Stor konst att få en täkt med hövolmar att lysa och lika stort att låta kornigheten i en pressad TRI-X spela med i det konstnärliga uttrycket så att grinigheten i svärtan och lättheten i gråskalan skapar en uttrycksfull form. Tacknämligt, det man förr kallade, mörkrumsarbete, men som idag är skanning och printning.

Lite lustigt också att vi blev hyllade tillsammans en gång för länge sedan med kommunens kulturpris och middag på Edsbergs slott. Det var tio år innan Gösta gick bort.

Sedan dess har jag fått anledning och förmånen att kunna använda några av Gösta Asks bilder i olika journalistiska publikationer jag ansvarat för och som glimrande och självständiga illustrationer till olika texter.

Gå och se utställningen oavsett om det finns ett Sollentunaintresse eller ej, bilderna är gränslösa.