Som om taxilivet inte existerat

Det är bara någon vecka sedan jag låg ute på vägarna en hel natt, för att köra lite extra. Plötsligt känns det så avlägset så jag måste gå in på FB för att titta på morgnarnas uppdateringar. Då blir det vemodigt med ens.

Så vet jag att jag snart får ett sådant där grovt taxikörningsåterfall, Har sagt att jag ska tillåta mig det när det händer. Univormen är struken och hänger i garderoben. I bröstfickan ligger kortnyckeln till garaget och taxileggen.

August fick bestämma, skånska pepparkakor och mögelost

Men så blev det grönmögelost av finare märke och av get, Bästa betyget fick annars en liten dansk Gouda som säkert mognat 48 månader. Det blev lite över, det använde vi till frukosteringen och så hade vi mängder av ostöverblivor i kylen som vi renskar och rörde ihop en alldeles underbart passande potkäs av.

I morgon börjar parveln sitt första skolår i förskoleklass. Han vill att jag ska vara med, ändå har han redan vant sig med att gå i skolans fritidsverksamhet som här inte kallas för fritid utan för "frivilliga" verksamhet i hopp om att det inte ska finnas några gränser mellan lek och lärande, lärande och lek.

Det lilla lustiga är att jag någonstans har en bild på mig i keps när jag börjar i tvåan i den här skolan. Alla barnen har suttit i samma klassrum som jag själv en gång gjorde för 50 år sedan.

Rakt igenom sensationellt bra

En av konstens mest kända bilder är Botticellis "Venus födelse". Hon skapades, denna kärlekens gudinna, ur havets skum och förs sedan till land i en snäcka. Kärt motiv för flera efterföljare, bland annat Milles som gjorde en skiss till skulptur som står på Millesgården. Den skulle i fullformat placerats utanför Svenska Akademien (1914 kanske?).

Marulk helt enkelt och alldeles fantastiskt

Igår fick jag nöjet att sitta med Richard Hallén och äta höstmenyn på Restaurant Frantzén. Vi har väl ätit tillsammans, jag vet inte hur många gånger, flertalet på Frantzén, men också både en, två och trestjärnigt.

Nu ska jag inte göra mig till talesman, men slutsatsen blev ändå att middagen igår kanske var den bästa vi någonsin ätit. Det finns liksom inga dippar alls längre.

Botticellies Venus

Åter så till Venus mussla, Pilgrimsmusslan som eldas på kolet monteras med äggkräm och serveras i nu tre serveringar.  Den vi fick igår var färgad av Venus kärlek.

De fem sex senaste middagarna har alltid Richard sagt inledningesvis när musslan serveras att om det finns pilgrimsmussla när han är ute på andra ställen så tar han den. En favorit med andra ord...och varje gång vi får musslan serverad på Frantzén njuter han en stund och säger "Av alla musslor jag ätit, är nog den här den allra bästa". Så ock igår.

Canapeer, fr höger: 1) Macaroon med vispad anklever och rödbeta, 2) Inspiration från en vichyssoise 3) Härstartar 4) griskind och späck

(Den som inte vet vem Richard är så kan jag berätta att han ägnat stora delar av sitt liv åt vin, munskänkarna och åt Guide Michelin. Han var länge knuten till Michelin i Sverige och även om han inte inrymmer det själv så spelar han en större roll än man tror för fördelningen av Michelinstjärnor i Norden som en senior advisor)

-----------------------------
Det jag skriver om Restaurant Frantzén, The Flying Elk, Puben eller cocktailbaren fortsättningsvis kan vara starkt färgat av det enkla faktum att jag jobbar där sedan en mindre tid tillbaka. Jag har därför slutat med mina journalistiska uppdrag (dock ej konsten att skriva böcker).

Sedan en vecka är jag koordinator på företaget och Björn Frantzéns närmaste man (som hans PA).

Se där, en räkmacka väl värd namnet

Ibland slår det där räkmackesuget till ordentligt. Inte sällan när man bara passerar förbi något café som är på riktigt och de ligger där lockande, inbjudande, förföriska.
Besvikelsen när man sedan sätter sig ner med sin beställning slår en lika hårt som den tidigare längtan. Räkmackekockarna tycks ha en större fäbless för bröd och ägg än för räkor. Sedan adderar de med en massa pyssel på mackan som något så äckligt som citronskiva tätt ihop med en sladdrig bedagad gurkskiva, monterat med en tandpetare och grön oliv med pimento - hur tråkigt får det bli.



Brödet sedan, är ett kapitel för sig. Ofta tjocka skivor av något uppblåsigt segt modernt surdegsbröd med hårda kanter. Räkmackan blir aldrig nytänkt för det.

Begåvades med fribiljetter nyligen till Åland via Grisslehamn. Åkte dit med barnen nyligen (mer om det senare och allrahelst om smörgåsbordet ombord på Eckerölinjen). 

Med hem kom det goda svartbödet som Åland är så känt för, ett sirapsbröd med en djup, nästan mättad, mäktig sädsmak. En tunn skiva sådant bröd matchar majjon och räkorna perfekt.

Alltså, ett hårdkokt milt avsvalnat ägg, dill, majonäs, salt. Ovanpå, ett berg av räkor. That's it!

Furuviksparken, rena snurren och ganska dyrt

När jag var barn var Furuviksparken ofta ett utflyktsmål. Vi bodde hemma hos Gurli* och Sven på Greklands Gård, i Lillstugan, år efter år, sommar efter sommar.

Påminner mig när jag satte mig att plocka fyra kilo hallon från häcken därhemma att "Gullan" strök förbi i tanken. Hon brukade gå ut så här dags på hyggena med två tomma hinkar, men var snart tillbaka med dem hallonfyllda och sönderrivna underarmar. Sedan satt hon med en stoppnål och maskade ur hallonen, dessa pyttesmå vildhallon med så mycket smak, ett efter ett.

Nu åkte vi från Rättvik till Gävle. Telefonledes beställde vi rum på Järnvägshotellet, en gammal klassiker med dusch och toalett i korridoren. Hotellet ritades 1993 av Ferdinand Boberg, inte som hotell utan under benämningen "Centralpalatset". Då fanns här ett nykterhetshotell, en rikstelefonstation och Helsingslands enskilda bank. Senare kom huset att inhysa Brännvinsbolaget. På gården bakom huset fanns en saluhall under ett enormt glastak och hölls uppe av gjutjärnskonsoler. Huset är byggt av tegel (förvånande? Bobergs älsklingsmaterial) och fönstren var alla rundbågade. Ett femtiotal år efter invigningen byggdes ytterligare en våning med rektangulära fönster.

Nu skulle vi hinna med så mycket som möjligt innan det blev kväll, en blandning av nytt och nostalgi, det sistnämnda är väl naturligt när man har så många tidiga minnen från en trakt. Nu besöker vi förvisso trakten ganska ofta, men den här gången skulle bli mer inträngande visade sig, mer påtagligt. Små skillnader, stora upplevelser,

Getåolyckans ånglok, maffigt!

Järnvägsmuseet är ett måste, proklamerade Janne Norling över telefon. Så fick det bli och det var verkligen ett måste. har aldrig varit där tidigare. En fantastiskt inspirerande anläggning där man kan vandra genom historien som med enkla medel blir fysiskt synlig. Upptäcker att alla lok, alla vagnar faktiskt står på riktiga räls som också är anslutna till riksrälsnätet (heter det så?). Det kan alltså gå i praktiken att rulla ut med det gigantiska ångloket F 1200 som var med om Getåolyckan den första oktober 1918. Loket reparerades och kördes på svenska järnvägar fram till 1937 då det såldes till DSB i Danmark. Idag står det fullt funktionsdugligt i Gävle.

(Finns också en utställning av en banvaktarstuga som jag ska återkomma till lite senare i vinter kanske)

Köpte sedan några charkuterier att ha som kvällsmat. Upptäckte att vi inte ätit sedan Dössbergets husmanskostbuffé mellan Rättvik och Falun.

"Krokanen" där morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet

Så till det där med nostalgi som slog oss, eller i alla fall mig, på vägen genom Bomhus. Krokanen stod där fjällig och märkligt vacker, kyrkan som vi har på film i svart vitt från då morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet. "Inte en droppe starkt servererades på middagen, folk som ville dricka hade en plunta i bakluckan. Gustaf och Mia var ju Godtemplare", brukade farsan klaga över sin svärfar och svärmor. "De var inte alls godtemplare, de var missionsförbundare", brukade morsan återkommande korrigera. "Och det var väl inte fel att det inte serverades sprit!"

Harnäs simsällskap - tror det är samma smidesemblem på grindarna nu som då!?

Så fortsatte vi bort mot Harnäs där farsan föddes i ett fyrkantigt tvåvåningshus. Det fanns tre eller fyra av dem som låg tätt efter gamla bruksvägen och med stående panel i grönt. Sist vi åkte här sades det att husen var kopplade till socialen nu mera. Nu var det bara grunden kvar. Ungefär samtidigt som farsan gick bort i våras, revs hans födelsehus i Harnäs.

Här sköt de råttor med luftgevär vid sophögen och närmaste granne hade inte alla knivar i lådan. Den grannen köpte en gång en getabock, berättade farsan (det var hans älsklingshistoria från barndomen). "Mjölkar han något då", brukade vi ungar skandera. "Jaadå, en halv kaffekopp om dan" svarade den knäppa grannen och då tjöt ungarna i kapp av skratt.

Exakt här, lärde jag mig simma

Åkte vidare med barnen till Harnäsbadet. Nästan inget hade förändrats. Hit åkte vi ofta. jag har film på mig själv härifrån när jag inte ens kunde gå och hade bara en virkad vid skärmmössa mot sommarsolen. Senare lärde jag mig simma här. Det finns också på film och jag vet inte om det är en efterkonstruktion, men simfröken hette Ulla och var himmelskt snygg.

Länge hade jag en träningsoverall med HSS-emblem. Emblemet finns i smide i grindarna till badet som den här kvällen var helt stilla och helt tomt, Tröskeln låg alldeles spegelblank och iskall, omklädningshuset har rivits och byggts upp på en plats lite längre bort än ovanför läktaren där det låg förr (tror jag). Annars var allt sig likt som på filmen där jag är kanske under ett år gammal och runt och vit och blek och grinar mot solen. Till och med doften är densamma, sjövattnet och tallbarren som gör att stegen sviktar när man går.

Tröskeln alldeles stilla

Boberg igen, mat och sömn och så frukost i hotellmatsalen med utsikt mot Järnvägsstationen. Vi packade allt, checkade ut och klockan tio prick låste vi bilen på östra parkeringen, nära ingången till Furuvik. Lilla tåget i parken togs bort för flera år sedan, det höll inte för EU-kraven på säkerhet (tror jag).

*Gurli, skulle det visa sig, var min farmor, men fram till dess att jag opererade körtlarna bakom näsan på Gävle lasarett var det en väl förborgad hemlighet för oss barn. Då, det året, kan ha varit 1959 eller 1960 kröp det fram genom morsans omsorg. I förtroende berättade Gurli om allt kring hur farsan kom till. Då avslöjades vem min biologiska farfar var. Senare har jag sökt upp honom, han låg i en grav i Gävle. Jag frågade farsan eftersom kyrkogårdsförvaltningen sökte någon som ville ansvara för graven om han möjligtvis...? "Aldrig i helvete", svarade han. Han och Gurli blev svikna, trots att det aldrig märktes utåt tror jag han brottades med det sveket hela livet. Farfar hette Erik Lundin och var chef över Carlström nysilver och levererade silver till de flesta namnkunniga krogarna i Stockholm. Märkligt blev det när jag träffade på företaget som fortfarande då var i full drift. Det företaget levererade silverbrickorna till svenska deltagandet i Bocuse D'or och chefen då hette Lasse Skärberg och hans farmor, Helga Forslund, var kusin med min farfar som aldrig fick några fler barn.

Nu får Lovisa och Alma och August berätta i bild från Furuviksdagen:

August rattade första kurvorna av helsike tills han förstod att bilarna går som på räls

Ganska nöjd ändå

Alma och Lovisa längst ut på vingen. Om jag ska åka med, skulle inte tro det!

Extreme fanns tydligen förr på Grönan. Alma och Lovisa till vänster

En annan flygande makapär

Alma längst fram i grönt, Lovisa tryggt bakom lillsyrran

Farsan, Åk en gång med oss!

Augusts berg och dalbana, inte ens den vill jag åka

Till Uppsala bara för att äta grekiskt

Hela dagen gick åt till regnet i går. Massor av regn och vegeterande hemma i soffan. Fram på eftermiddagen tänkte vi kanske åka till stan för en eftermiddagsfika, men vi åkte till taxigaraget för att lämna redovisningar och när vi kom ut var det redan middagsdags så propositionsordningen i bilen blev 1) äta ute i Stockholm. 2) äta rester hemma (bland annat en underbar dillsåsgryta på fläsk).

"Vi är nästan och så gott som lika nära Uppsala som Stockholm, vi åker dit och äter grekiskt", föreslog Lovisa. Och så fick det bli, tillbaka till tidigare översvämmade Tzatziki vid ån i skuggan av domkyrkan. Hem via trädgården där vi jagade undan en kommande trofé (?) från vår egen lott. Vår gamla gaffelbock på besök.

Bläckfiskringar en av flera rätter i vår inledande Meze

Taramasalata, röra på fiskrom

Räkor friterade i filodeg och med tzatziki

Friterade knyten med smältande god fårost

Supernöjd, i alla fall ser det ut så

Grekiska frsbullar med örter, vitlök och tomatsås

Ett Tabberas som är proppmätt. Funderar på hur man ska orka köra hem!

Grekiska restaurangen ligger alldeles på bryggan till Fyrisån

Tabberas, vad annat?

Så tänkte vi hälsa på Maria i koret till domkyrkan, men typiskt alla kyrkor i Sverige så var den tillbommad

Gästfriheten i Rättvik och om boken som borde lyftas fram bättre

Vid Siljan (Foto: Lovisa lager)

Så landade vi tillbaka i Rättvik. Och vi hade tur med annat än bara vädret. 

Jag gillar inte prydnadsgrejer. Prydnadsgrejer har samma missklang hos mig som underhållning. Ändå händer det att jag både hemfaller åt att underhållas och skaffar ett och annat prydnadsföremål.

De flesta som besöker Rättviks Kyrka går ner till Vasastenen bara för att det känns som ett måste, den mer intressanta stenen finns dock på kyrkogården direkt till höger om kyrkporten, en sten med en kort inskription. Det står "GUMMA" rätt och slätt. Man undrar, vem var hon, varför, hur, vems liv tog slut och minns så här?

En filur som av en del kan räknas som ett prydnadsföremål är mörksuggan, men det är ett föremål med en stark kulturell koppling. För redan 1956 startade konstnären Verner Molin Mörksuggefonden som fram till idag samlat över 5000 konstverk till Rättviks Kulturhus.

(En mörksugga är ett nattens väsen djupt förankrad i Siljansbygdens folktro)

Anders Lindström

Sålunda, utrustade med en liten Mörksugga (som idag är ett skydd mot nattens mörker och påhitt) åkte vi upp till Anders och Ulla.

Ofta när man träffar gamla vänner som man har ett starkt utvecklande personligt med finns risk att hemfalla åt nostalgi och det är ganska tråkigt stagnerande. Så blir det inte i mötena med Anders Lindström, samtalet fortsätter där det en gång slutade och leder sålunda framåt på samma sätt.

Solnedgång över Siljan på ena hållet och...

...månresning åt andra hållet

Vi är jätteglada över att vi blev mottagna och för den skull också omhändertagna.

Anders har skrivit en guide till Rättvik. Jag skrev det tidigare, vi borde haft den boken i handen innan vi åkte till Rättviksbygden för en mer detaljerad och kunskapsspäckad faktabok om en plats har jag aldrig sett förr. Tyvärr har boken inte fått den spridning som vore önskvärt. Handen på hjärtat, en ytterligare genomläsning, en lite hårdare redigering och så en översättning till flera språk, det är den här boken värd, eller snarare det borde ligga i intresse för dem som säljer Rättvik. Roligt också att den kan läsas som resebok utan att man behöver nödvändigt vara, eller ens ha tanke på att vara, på plats någonsin.

Nu fortsätter vår resa till Gävle. Inbokade på Järnvägshotellet (ritat av Boberg) Järnvägsmuseet och Furuviksparken.

Den fantastiska långbryggan i Rättvik