Rabarber

Rabarber, tidig vår. Idag växer vår rabarber över alla breddar

Rabarbervinäger, se nedan för enkelt recept

De växer så det knakar. I fjor fick jag hämta en planta som vuxit i Hovra sedan urminnes tid. Det är min femte i raden och den enda jag vet vad det är. Artbestämma parasollerna är marit.

Någon viskade tidigt i mitt öra att rabarbern måste vara skördad före midsommar. En rabarberkunnig här om året viskade i mitt andra öra att rabarber kan man njuta av tills hösten får den att rämna. Jag kör på den senaste viskningen och med gott resultat. Plötsligt kan vi ha rabarberpaj och rabarbersylt när som under sommaren och förra veckan satt jag en andra omgång rabarbersaft, in allas 14 liter. Ligger nu nerfryst i praktiska fyrkantiga och därmed stapelbara frysflaskor från Clas Olson. Frysning för att jag inte behöver ha så mycket socker som krävs om den ska hålla sig i källaren på flaska utan att mögla/jäsa. Gamla bondrecept är så sockerstinna att det inte finns maken, värre än cocacola!

Helt utan socker är dock min rabarbervinäger (ska göra hallonvinäger snart också efter samma mått och standard.)

250 centiliter vitvinsvinäger får koka up och sedan hälls den över 250 gram fint slantade röda rabarberstjälkar i en bunke. Låt stå i minst tolv timmar, gärna 24, sila från och njut i de flesta sammanhang där vinäger tarvas.

Försöker gå emot att det gör ont. Det blev rabarbersaft och en misslyckad lunchtur.

 

Man blir lite trött. Börjar lära mig att förstå det, att fatta att jag har en kraftig virusinfektion, fatta att både infektionen och medicinen gör mig trött.

Man ska inte Googla på sina diagnoser, då tror man bara det värsta. Så sa en god vän som är läkare då jag blev inlagd med gulsot på Karolinska för 15 år sedan. Vad stod det då, mag-, lever-, bukspottkörtelcancer! det var inte det den gången utan var en reaktion på ett penicillin som stängde av nästan alla inälvor. Tog en jäkla tid att komma tillbaka.

Jag har Googlat på Bältros. Gjorde det senast när jag fick skiten i ansiktet. Gick bra då, men nu, går halvnaken hemma om det kan vara intressant för någon att veta men är för den skull inte en trevlig syn, inte 35 längre så att säga!  Allt river och sliter och det är ont värre att ha något mot kroppen, men jag står ut. Värst är nog ändå tröttheten för det spelar ingen roll om jag sover, är lika trött ändå när jag vaknar. Påminner om total utbrändhet. Men som sagt, inget att orda om egentligen.

På fjorton dagar har jag fått fem dödsbud, Gunnar, Svante, Anders, Kerstin och Piyawan.

För att bryta aningar om ond bråd död och läskiga sjukdomar så bad jag August ta med femton stjälkar av vår rabarber från Hovra dit han körde för att hämta grejer för sitt pizzabak. (degblandare, stenar, ugnar, jäskar, bollburkar etc). Hade nästan lika många rabarberstjälkar kvar sedan vår egen vända förra veckan. Det blev till att finskära allt ner i en back, lägga till några skivade citroner och hälla på fem liter kokande vatten. Om tre dagar silas jag ifrån och något av detta hettas upp igen med socker i storleksförhållande till antal liter vätska. Jag tar minimalt med socker för att få bästa saften.

För att ytterligare försöka glömma att jag är sjuk och har ont tänkte jag mig en tur till en lunchrestaurang i närheten som jag varit nyfiken på sedan de öppnade ganska nyligen. Buffé med tre fyra rätter, snyggt uppdukat, inbjudande, men smakade inget eller allt smakade likadant. Att jag sedan dessutom kunde dra ett hårstrå ur en av köttfärsbiffarna gjorde inte succén bättre.

Självklart påtalade jag angeläget och lågmält mitt fynd i biffen och gav tillbaka det mörka hårstrået till ansvarig i köket. Blev förvånad över kommentaren när jag förmedlade det goda med att ha huvudbonad (kockmössa) i köket. "Det har vi också", fick jag som svar. "Tydligen inte", svarade jag tyst. Då dök en till ansvarig upp och hytte med pekfingret och sa: "Vi har serverat tusentals luncher  sedan vi öppnade och har bara haft ett enda klagomål."

Påminner mig om Hemse hotel för en helsikes massa år sedan när jag beställde saffranspannkaka med lättvispad grädde och salmbärssylt och iakttog hur en stor grön fluga kämpade sig upp ur grädden och tittade förvånat på mig. Servitrisen påkallades och jag sa inget, bara pekade på spyflugan i grädden varpå hon gjorde höfte fäst och ställde sig bredbent i försvar och på klingande gotländska försvarade sig med: "Ja men du vad ska men göra med så mycket laggårdar här ikring." sedan vände hon på klacken och gick!

Det blir inga luncher på den närliggande restaurangen. Jag var där  för att proväta för att kanske så småningom dra med mig mitt lunchgäng. Tillsammans har vi ätit lunch en gång i veckan i 15-16 år.

Smått och gott från Hälsinges horisont

Framför mig ligger några frökapslar som jag hittade i ett kuvert. Spansk körvel som jag plockade på Linnés Hammarby för flera år sedan. Plötsligt dyker de upp. får se vad jag gör med dem, lite sent att sätta dem nu - tar mellan en och tre månader att gro.

Tar in några stänglar rabarber. Flyttade rabarberplantorna för två år sedan från ett skuggläge där de säkert stått i generationer. De har tagit sig bra i änden av täckodlingen. Första lilla skörden och en kompott till lunchen att serveras med fil från Dellenmejeriet. Detta lokala mejeri hämtar mjölken från lokala kor (!) och det är klart vi väljer den framför stordriftsmjölk från stormejerier, mjölkprodukter som åkt lastbil helsikes många mil.

Vår parvel August blir bara bättre och bättre (jo han var bra ända från början) på pizza. Nyligen var pizzaugnen i drift och helst pizzor av lokalt mjöl från lokalt belägna kvarnar, mjöl med kultstämpel. Kalljästa degar över natt och dag före bakning om aftonen och med fantastiska "pålägg."

Förresten, jag har glömt att berätta om pumpafröproducenten jag träffade på matmässan nu i vår. Jäkla trevlig fyr med en hel armada av pumpafröprodukter. Bland annat en alldeles svart lite kärv pumpafröolja som ger en boom i sallader kompletterade med rostade pumpafrö. 

En sak till, i förra veckans Fokus skrev jag om ost. Fick rapport nu på morgonen att det är den femte mest lästa artikeln. Läs den du också, den är bra!

Rabarberknopp

Allt tar så mycket längre tid här än söderöver. På några dagar har värsta snön dragit sig tillbaka och omedelbart knoppas den, vår rabarber. Snart så!

Rabarbersaft...igen!

Men alltså. Rabarber är bäst före midsommar, lite senare här uppe. Nu gick det betydligt längre och då passar stjälkarna till saft. Å det är klart, efterlängtat till tusen. Gjorde kallrörd två och en halv liter och efterkok (det jag kallar B-saft) 3 liter. Vill inte ha så helvetes mycket socker så fyra deciliter per avrunnen saft är tillräckligt sött. Nu står den i den gamla Höganäskrukan och gör sig till för att senare under dagen förpassas till frysen i lagom stora förpackningar. Bäst med en centimeter i glaset och så iskall soda upp till kanten. Så är det och så får det bli.

Nästa grej är min råsaft på rödavinbär. Plockar klasar i morgon och kör i mixern. Sedan får vinbären sila av under natten och den där råsaften är helt fantastisk också den med iskall soda och några isbitar.Inget socker alls, bara vinbärssmak.

Här allt jag skrivit om rabarbersaft tidigare

Brunch (!?) på Edsbacka Wärdshus

(Det är inte samma ostron på bilderna som vi åt idag.)

Likt en räv gick jag i alla fall i omgångar och tog fler och fler trots att det inte längre är R i månaden. Alltså inte den där absoluta kvaliteten, inte vita lekostron och hyfsade ändå, ett ostron är ett ostron är ett ostron.

Vi var på Edsbacka Wärdshus igår och skulle smörja kråset. Satt ute i obarmhärtig sol, men det var meningen och halva, ja till och med hela nöjet skulle det visa sig.

Det var en omtalad brunch vi visiterade. Omtalad av köket på krogens hemsida och som annonstips på min FB. Kicki hade varit där tidigare sedan nyöppnandet och kom då hem mer betryckt och bedrövad än förtjust. Andra chansen nu då. Den andra chansen tog inte restaurangen trots vi hoppats på det för det är just ett sådant här näringsställe kommunen behöver bland alla pizzerior, suchiställen och wannabees inom konsten att laga god mat.

Återgår till ostronen. Det är ju inte folklig kost direkt och här är det mer folkligt än ”förståsigpåit” uppenbarligen för här låg ostronen kvar på sin isiga skaldjursplateau. Ostronen som till en början låg fint upplagda dränktes dock snart av lakvatten från isbädden. Några smakade mer drunknade i kranvatten än saltig molusk och så får det absolut inte vara, det är rena slöseriet och oförsvarbart. Pastramin var ganska torr och laxskivan med förlorat ägg och rå spenat alldeles för tjockskuren. Laxskivan som låg i en alldeles egen liten glasform var det enda som fungerade rent serveringsmässigt då den kom in i samma tempo som människor plockade år sig den. Tyvärr alldeles för nedkyld för att smaka som det ska och varför inte smörsvängd spenat, varmhållet ägg en god hollandaise?

Okej, fick mitt lystmäte av ostron om än att några var vattenskadade och jag fick ett berg av räkor att pilla med.

Började tänka att: ”Det här är ju långt från brunch, snarare en bantad lunchbyffé”.

Efterlyste varma nybakade scones, marmelader, smothisar, olika goda teer, juicer, härligt blåsigt surdegsbröd att lägga olika pålägg på som tryffelkorvar, tunna skivor italiensk torrskinka, patéer med smågurkor, ansjovisar med hårdkokta ägg och utan kaviarklutt. Tänkte mig små puddingar, creme caramel, chokladpudding, eller fylld chokladtårta och amerikanska pannkakor med lönnsirap. Men nej, brunch i klassisk mening var inte det här… Tvyärr !

Okej (igen), gick på det varma bordet som utlovade grillat och massor av sallader. Samma sak här, avsvalnade trancherade bitar av en alldeles åt helvete seg flankstek låg spridd som gråa eller mörkbruna rester under folie på varmhållningsbänk. Alldeles för långgrillade kycklingbitar låg som halvkremerade lik i en annan form och mycket sas om den hemlagade korven med smaker av timjan och vitlök och mycket, mycket annat. En smalkorv av ordinär emulgeringstyp som inte bjöd på vare sig tuggmotstånd eller smakexplosion och dessutom smakade ICA.

Tog en sallad till det grillade och som såg väldigt god ut, primörer. Tyvärr inte tillagad annat än till svårtforcerat tuggmotstånd av halvråa tjocka morötter och grönsparris som smattrade mellan tänderna. Däremot babyribs som var bra, men som behövt lite rimning så att stunsen i marinaden möttes och lyftes. Jag skrev någonstans för 20 år sedan om en simpel skinkstek som rimmats över natten, marinerats och penslats och östs under tillagningen så att den mest var att likna vid en tjärad kyrkport från 1600-talet.  Det var smak i den skinkan vill jag lova och en helvetes massa kärlek.

Onöjd dittills gick vi så till anfall mot det rika dessertbord som annonserats. Mjao, njaä. Tårta, eller snarare smulor av tårta, rester på ett tårtfat möjligtvis att jämföra med rester från ett födelsedagskalas. Sak samma med citronmarängen. Inget tempo i underhållet av buféebordet, trist och slarvig syn, inget som triggade lusten. 

Så var det glas, ungefär desamma som skulle likna cocotterna med lax, förlorad ägg och spenat. Nu fyllda med någons farmors rabarberkompott och med smulor från sockerkaka. Tydligen inte avsmakade vare sig före eller efter att de lämnat luckan, implosionsrisk i munnen av garvsyra från okokta bitar rabarber och så emaljen i tänderna skar. Osockrat dessutom i någon slags iver att göra osöta hälsosamma desserter kanske eller vad vet jag? 

Några tårtor med valnötsdekorerade brieostar fick bli alternativet. Skulle vara honung på, smakade inte honung i alla fall och valnötterna ramlade därför av. Det gjorde vår lust också litet grand, men räddades av den varma solen som riktigt brände på terassen och som gjorde i alla fall våra miner väldigt glada, så sällskapet förstås som alltid lyckat i vilket väder som helst.

Men tänk så bra det här hade kunnat vara med lite mer omsorg om borden, lite mer kärlek i förberedelserna att här kommer folk som vill att det ska smälla i käften av smaker, studsa i alla matlustar, ett uns mer elegans med laxen, en rejäl koll på ostronen så att de inte dränks av lakvatten från isen, ett lite bättre urval när det kommer till kött och fågel, lite bättre koll på innertemperaturer, lite kärlek som spiller över i salladerna och kanske en investering i en dessertkock som kunde linda oss in i sötsakerna med dess smakernas och texturernas mysterium.

Nu har vi vår i luften på Antuna Lugnet

Det är sprickfärdigt lite överallt och rakade undan fjorårsgräs ur skogsbacken och se där lyste vita kronblad som om vore det snöflagor.

Förstår hur vackert vi bor, Kristina, jag och barnen, med tillgång till skogen, sjön och åkrarna. Vi äter lammen från gården och äggen från hönsgården och vi ligger i startgroparna att sätta igång den stora köksträdgård efter grisarnas jordförbättring och så att vi kan få lite till jordkällaren för vintern.

Har kvar trädgårdslandet i Fyndet ännu en säsong för att att kunna flytta över perenner i saktligt mak och därifrån kommer både hallonsaft och rabarber samt allt annat vi brukar odla. Sedan kommer det en hel del rara perenner från Kristinas Harva.

...och räven var med oss om än på avstånd.

I alla fall så tog vi en promenad till bryggan där det säkert kommer att skuras trasmattor i sommar bland mäktiga furor, al, gran, asp och björk med en spirande undervegetation och med runstenar sällan uppskattade.

Hela marken är täckt av vit och blåsippor och nere i sjön såg vi ejder och skäggdopping och Kristina tyckte nog en bäver paddlade fram lite längre bord vid svanparet på andra sidan.

Alltså, pastoralt boende, det är vi glada över!

Kanelstinn äppelkaka med prekär syra

Fortfarande finns det faktiskt svenska vinteräpplen att få, även om de sjunger på sista versen. Eftersom kylan fortfarande kryper med vinden runt husknuten ha våren ännu inte etablerats på Antuna Lugnet, men så alldeles snart och man kan hjälpa den lite på vägen genom att äta upp vinterhalvårets goda äpplen.
Kristina gör en smulpaj som är att dö en smula för och som kan varieras efter årstid med allehanda bär och frukter. Ser fram mot den med våra första späda rabarber. (Kan förresten inte undanhålla en återblick till det här).

Middag på olika gamla betor, vita morötter, getost, brynt smör och valnötter

Det har sina fördelar att äga en trädgård. I min finns det bara lite plats för rosor (ingen har jag lovat en rosegarden!) Jag fräser istället upp för ett ganska stort antal kvadratmeter odlingsbar köksträdgård där de enda perennerna är sparris, olika slags smultron och jordgubbar på ett odlingsslitet hörn. Hallon också förstås, vinbär röda och svarta, björnbär, ängssyra och rabarber. Slår mig att jag borde satt en krusbärsbuske nu i höst, men glömde bort - får bli till vårkanten.

Förra helgen var jag uppe för att hjälpligt reda platsen för vintern. Kom på att jag sådde rödbetor så sent som sista veckan i juli. Dessa är väl att räknas som primörer trots frostmorgnarna.

Till söndagen lagade vi dessa gulbetor, cirkelbetor, vitbetor och rödbetor. Lätt saltat vatten, helt genomkokta . Vi skalade och lät svalna något, kvartade eller skivade och bottnade ett serveringsfat. Över skar jag getost i rika skivor, strödde på rostade valnötter och just före servering skedade vi över rikligt med ordentligt brynt smör.

Javisst ja, morötterna också. Hade kvar ett litet stånd med sent sådda vita morötter (hämtade också hem det sista av de gula och röda morötterna också, fem tio kilo).
Skalade och förvällde kort de vita och stekte sedan tillsammans med lök och lite soja för sältan...mjälla som sparris.

Restaurang Frantzén - en käftsmäll av smak

 -Vi har tagit utgångspunkt i det svenska sättet att koka kräfter när vi tillagat krabbenen, det vill säga med socker, salt och öl och dill....

Smak jämte absolut råvarukvalitet står dikt an varandra. Den knappa tillagningen förstärker de olika strukturerna - det är en makalös och intim föreställning. Närmare beskrivningen har jag nog aldrig kommit...Intim!

Jag var ju i och för sig på plats alldeles nyligen. Här och var dök det upp förändringar, sådant som gick utanför den fastlagda menyn. Ett "snedsteg" var ett hugskott. Det hade kommit en första laddning tomater från Viken. En normalt funtad människa med rationellt tänkande hade bara sköljd tomaterna och ätit dem naturell. På Frantzéns tas en nygammal tomatlösning till vara. En liten rå tomatsoppa förstärkt med syltade senapskorn (svarta och gula) och en gräslöksolja. Hur bra som helst. Men spring inte till Frantzén bara för att äta tomatsoppan, den serverades som sagt helt utanför menyn och Vikentomater finns inte ständigt. Och, den, Menyn, är det verkligen värt springa benen av sig. Fisken var förresten en vansinnigt god piggvar (slätvar sist).

Alltså, det här håller nu en sådan nivå att liknande knappast skådats, i vart fall inte i Norden. Maten som serveras har blivit så ren man någonsin kan tänka sig, alla förstärkande åthävor är borta. Trots att man lägger till genom att ta bort är upplevelsen ännu mer omtumlande nu än någonsin tidigare. Det är ren och skär...ja vad säger man utan att använda moderna klyschor...äh, jag smyger in "trolleri!"

Eftersom jag ofta är bilburen till Frantzén och samtidigt inte riktigt tror på världen som stavas mat och vin i kombination (eller snarare är överbevisad om dess motarbetande funktion som innebär att 70 procent av all smakupplevelse går förlorad så fort munhålan översköljs med alkohol vilket framgick i en avhandling om smakförändringar i samband med oral kirurgi och där man kunde notera att smakförändringar av ovan nämnda procent inträdde redan vid tvättning av munhålan med alkohol som förberedelse till operationen) Och det här viktiga skriver jag bara kursivt som en notering!

Jag tror inte det är ett resultat av dessa fakta som medverkat till att alltfler nu söker alkoholfria fullvärdiga alternativ till maten. Frantzén är inte undantaget, jo förresten i aspekten nivå. Tidigare har jag, på andra ställen, fått alternativ producerade av små enträgna entreprenörer långt från storstäderna vars liv kantas av olika slags bidrag för att få fram små flaskor av sliskigt söta drycker de kallar nektar och som säljs till överpriser på marknader. Glesblygdsdricka (!!!) som självfallet inte alls passar till mat utan snarare till något barnkalas om priset hade varit rimligt.

Sedan Frantzén Lindeberg blev Restaurang Frantzén (den första maj i år) serveras en rad gedigna drycker stämda till maten. Rabarber och morot, vit sparris och grapefrukt (det går år åtta klämmiga sparrisar till en kanna som på bilden) Lingon och palsternacka. Sånt nytänk till maten rimmar så bra till upplevelsen.

PS Vikentomaters hemsida hittar du HÄR DS!

Odlingsåret åt helvete - tidsglapp och dåligt väder

Do not look back!

Så lätt så att säga när det mesta regnar bort, när alla bönor utom tre kapats jäms med av hungriga blöta slemmiga mördarsniglar, när gångarna blir som lervälling och allt bara ligger ner, nedslaget av slagregnet och smutsigt. Så geggigt i landet att det nätt och jämt ens går att kupa potatisen.

Ogräset tar över i likgiltighetens spår.

Tog ett nappatag igår för att åtminstone ge kryddlandets perenner en chans och innan ogräset fröade av sig.

Plockade jordgubbarna, räddade bären från att spolas bort. Vita smultronen var urätna, men de Linnéanska jag "snodde" från Hammarby i fjor täcker nu en hel odlingsbänk. De har till och med konkurrerat ut de långsamväxande, förvisso osmakande, men unika, enbladiga från mullbänken uppe vid stora huset. Hittade några att plantera om till skyddat solitärt läge.

Så kan jag ändå njuta av rosorna, men som när den fattige saknar sked hittade jag inte sekatörn.
Tar en vända upp i kväll med kniv och sekatör för att ta in prakten.

Nere i hallen står kanske fem kilo rabarber som nu ska tvättas och fragmenteras till rårörd saft för hösten (ljuvlig både isande kall som törstsläckare och hetvärmd som alternativ till glögg).

Det bästa köttet, extra allt och nya kokboken är bara så bra. Frantzén Lindeberg igen!

Det är med en viss självgodhet jag konstaterar att nya kokboken bara är en sådan fantastisk njutning. Tidigt förutsatte jag att orden och bilderna, boken, skulle göras så att man upplevde det som om man varit på plats. Att man varit omhändertagen och blivit njutningslystet tillfredsställd. Så blev det. Nu ha jag fått distans till texterna, har inte brytt mig på flera månader sedan materialet satts hos Norstedts. Jag brukar göra så, distansera mig, kanske för att själv bli överraskad, eller snarare förstärka effekten av mitt egna arbete för mig själv. Att kunna ta tre steg tillbaka, titta, värdera, granska och säga tyst inåt..."har jag verkligen gjort det här?".

Så var det igår kväll på Frantzén Lindeberg. Boken låg där med kopparfoilering på linneomslaget, enkelt elegant (snarare avslappnad elegans) i sin bokbox med chokladbrukn sida. OCH man slår upp sidorna, den ligger still utan att bläddra och den är förtjusande i trycket, så vackert, OCH jag stryker med handen över boksidornas texter och läser och minns alla dessadagar som gick åt, alla formuleringar som ältades och vägdes, som mejslades fram i ständiga diskussioner och efter mängder av uppläsningar. MINNS hur eländiga timmar gick åt till faktakollar, faktafördjupningar, konstateranden och hur vackert det skulle uttryckas, lika vackert som uppläggningen på fat, lika vackert som bilderna OCH ibland med diskrepans mot skönheten i ruffa, karga, förkortade meningar.

Hemma lät jag boken ligga under dagens viktiga sovtimmar för jobb i långfredagsnatten. Sneglade på skönheten när jag vaknade vid 17-tiden, tänkte..."för morgonläsning ska Du passa med ett leende", så fick hon ligga kvar på trappsteget upp till sängkammaren, lite lojt sådär!

KÖTT

"Din gamle bäver, kom ikväll så ska Du få en gastronomisk resa Du aldrig varit med om", lovade Björn Frantzén i ett mail igår. Tänkte: "Okey, ska egentligen jobba, men skärtorsdagen är inte slut bara för att man ska äta några timmar, och boken släpps bara en gång en specifik dag (eller varje dag någon beställer eller köper den och då utkommer den tusentals dagar).

Jag är den som otvivelaktigt mest ätit på f/l, ingen kan konkurrera med det! Varje gång har jag bäv(r)at för att bli loj, för att tycka att det är upprepningar, att det ska bli tråkigt, att maten skulle upplevas som en ständig upprepning. Inte vid ett ögonblick har jag någonsin blivit blasé.

Vårkyckling med tuppkam

De tidiga genialiska cirkuskonsterna i köket har gått till en odiskutabel mognad, men hela tiden haft fokus på den goda smaken. Efter varje tillfälle har jag noterat - det var det bästa hittills och Björn höll ord, igår kväll, och i skuggan av mina texter i kokboken var min bästa resa hittills.

För första gången satt jag i ombyggda köksluckan tillsammans med ett uteätarpar med erfarenhet. Njutningen var fullständig. Björn Frantzén fick tillfälle att samtala, berätta, formulera, reflektera över allt som lades. För första gången såg jag honom som dirigenten, lågmäld i orden, med små gester, lika genialisk i arbetsledningen som kompositören av smakerna.

Vill Ni höra vad jag åt denna vackra kväll då snöblasket gjorde april till april där utanför? Ni får det serverat vare sig Ni vill eller inte:

Prologen
Potatis och crème fraiche.
Morot lever.
Färskost på getmjöl med gurka från Gotland och olivolja Ivar Günther.
Ostron, fryst rabarber, grädde och enbär
Rå havskräfta från Ingemar J. Valnöt, kryddor samt essensen av äpple
12 dagar gammal hälleflundra "sashimi", platräka, ankägg och krabba.
Benmärg med iransk kaviar och rökt persilja
Koleldad kalv tartar, talg från 11 år gammal fjällko (Stina), rökt mälarål och löjrom från Kalix.

Kapitel 1
Satio Tempesta
Eldat bröd, nykärnat smör.
Gul lök, getmjölk, mandel lakrits som soppa.
Smörpocherad hummer med stekt lök, smörad vinsås smaksatt med ansjovisspad och löjrom

Kapitel 2
Marulk långsamt bakad i fyra timmar. Rotmos samt vit sparris bakad i tre timmar med gran, citrongräs och mynta.
Frysta rönnbär
Den 42.5 månader gamla stuten "Suinin" Wagyu från Anders Larsson Värmvik säteri
Fyra vbeckors vårkyckling från Lannilis. Salt kycklingsmör och tuppkam

Epilog
Blomkål, rostat bröd, hasselnötsglass, eldat hö
Öl, jäst och primöräggula från Sanda hönseri
Fryst havtorn. Oolongte, sjägräs
Makaronger

I egna köket blommar nu körsbären från trädgården och hjälper sorgseamma livet vidare genom snögloppen i april.

Dyrt nöje att äta på Julita...

...och då menar jag inte att äta hos Myllymäki - det är säkert både bra och prisvärt.
Nej, jag menar att äta på det Wärdshus som Nordiska Museet antingen driver självt eller låter någon annan sköta.

Vi gjorde alltså en dagsutflykt i skurvädret och till Julita Gård. Ett experimentfält för historiska växter och ett odlat historiskt mångfald med rabarber, humle och äpplen/päron.
Det är respekt!
Jag gillar kunnighet man bemöts av hos dem som finns i trädgården av personal.
Disneyfieringen har dock även nått Nordiska Museet. Här är företeelsen representerad av hovsamma Petson och Findus - men det upptar en stor del av rummet.
Mina barn tyckte väl att det var "sådär". Det finns ju så mycket av lärande annars på området, varför då ägna sig åt tokerier och dessutom ta extra inträde. Här finns det ett utmärkt tillfälle att berätta för barn om äppelodling, om rabarber - att det finns olika sorters rabarber, att rabarber kommer från hela världen och att det var först md Linné vi förstod det han själv sa att: nu behöver vi inte importera henne från vare sig turkar eller kineser".

Så blev vi småsugna och ville ha kaffe och en macka och gick till det enkla värdshuset med brickservering och plats på långbänkar i trädgården.
Det fanns en del färdiga kaverk och kvartade pajer (som förmodligen mikrades varma) och så fanns det bröd med västkustsallad (med de sa röra). Rodjana lyfte på smörgåsöverdelen och kunde räkna till nio räkor, det är åtta kronor och 33 öre per räka - avansen på smörgåsförsäljningen är förmodligen enorm och kvitto gavs inte heller.
Total gick två sådana smörgåsar, två kaffe och två vatten från närliggande källan i Bie lös på 240 kronor. Julita gav plötsligt turistfällan ett ansikte.