Firade årsdag på utmärkta Agrikultur

 

Uppätna ostron

Åren går och vi med dem. Nä det är inte trist. Erfarenheterna växer och förståndet blir faktiskt bättre och bättre, det är lite kul att bli äldre, det har jag alltid tyckt.

Nu var det inte min årsdag utan mitt sätt att bjuda till och då passar det sig väl inte bättre än med en rejäl och god middag.

Har alltid haft Filip Fasténs Agrikultur i tankarna - länge - och nu blev det av där under guldbron.

Större lokal än jag förstått och helt fullsatt, ett sorl av samtal, glas och porslin som klirrade och till min fasa även musik ur högtalare.

På hem väg efter Agrikultur

Vi satte oss vid vårt beställda bord. Alla restaurangoljud och musik liksom bara försvann, sögs upp och vi kunde prata i vanlig samtalston och jag med min hörselnedsättning hörde allt, märkligt. Hörde till och med, och det till vår stora glädje, att det spelades proggmusik! Tittade upp i taket och det var belagd med en grov och skrovlig yta. Där ligger säkert hemligheten, fantastiskt bekvämt och vi kunde fortsätta samtala om livet, om vårt liv tillsammans och om glappet i vårt liv tillsammans och om hur vi fogats ihop genom åren. Så ogenerat lycklig över att sitta där och fira en människa som betyder något ohyggligt mycket för mig, en människa som jag är oerhört tacksam att återkopplats till efter 46 års bortavaro. Tacksam över att förstå att det alltid varit meningen att det skulle vara vi två. 

Det har väl inte varit enkelt! Ska det vara det? 

Men prövningarna är utvecklande. 

För mig har denna nyblivna 70-åring betytt sanslöst mycket i personligt växande, i konstnärligt hänseende och i konsten att ta hand om sig själv. 

Grattis Kristina!

Om Agrikultur då?

Man blev glad över serveringen, personalen avslappnat omärkvärdig och personlig med en viktig uppmärksamhet.

Började med ostron (som jag öppnar bättre själv utan krams och irriterande skalbitar!) 

Kammusslan

Kammussla, åt det där hållet som den en gång serverades på Frantzén där både Filip och jag jobbade när han blev Årets Kock. Perfekt mussla med en äggkräm och sedan en buljong att skölja ur skalet med.

Sista svängen av Skrei. En 47-gradig tillagning, lamellig och helt jävla fantastiskt god.

K drack rödvin till efter min rekommendation och efter mina erfarenheter av Skrei under både kampanjen i Lofoten  med Skrejmølje (Googla på det!!!) och minnen av morgonsimmad Skrei som vi flög ner i islåda till Oslo Forneby och hämtade till kvällsmiddag. 

Skreien

Så en burgundisk ostkaka till dessert och kaffe. det är lustigt hur olika smaker kommer över en och får en att minnas. För säkert 45 år sedan åt jag en kaka till dessert i Sverigehusets restaurang, en burgundisk vinprovarkaka. Antingen är det just det "burgundiska" alltså själva ordet jag hakat fast vid och som nu fick mig att känna likhet eller som en legatobåge från då till nu, eller så är det de facto samma  slags kaka, samma smak, samma karaktär, det svindlar lite.

Den burgundiska

Hade inte träffat Filip på låt säga tio år, det blev ett kärt återseende när han kröp fram ur kökets inre med stora kramen, så jäkla trevligt och vilken 70-årsfest det blev, med bara jag själv och föremålet för uppvaktningen. 

Karameller, njaää gillar inte, aldrig gjort. Ändrat mig nu, i alla fall för Banana Nostalgia från Haupt

 

Ja alltså, hårda karameller har aldrig varit min cup of tea med några få undantag. Kanske för att de helt enkelt inte trivs i min mun och för att de klapprar mot tänderna i tid och evighet, liksom låter. Sen blir det kladdigt också, fy fan!

Några få undantag?

Ja i alla fall ett historiskt och två alldeles nyligen. Den historiska är en lakrits med fermenterad vitlök, tror den var med bland kaffegodiset hos Frantzén, jäkligt god och inte alls klapprig eller vass i kanterna, bara njutning.

I veckan fick jag hem, som jag ville prova. Banana Nostalgia från Haupt. Jag har hittills bara handlat softa (alltså mjuka) smakbomber och ettriga svenskjävlar, små gastronomiska äventyr och käftsmällar.

Det var alltså med ett nästan förväntat obehag jag stoppade en Banana Nostalgia i munnen. För så är min aversion mot hårda karameller.

Omedelbar banansmak - men inte från de där konstlade skumbanan utan snarare från bananbanan, mild sötbanan från Sydostasien, ni vet de där små som man tar i två tuggor om ens.

Så kom en markant sälta och en lakrits ända bak mot djupaste munhålan, liksom dunsade in utan att förta banansmaken. Stoppade genast in till och en till. 

Nu står burken på hedersplats i köket, det vill säga alltid framme så att man kan ta en karamell när man ändå passerar och jag gör mig ofta ärenden ut i köket. Svindlande goda.

De där man aldrig glömmer

När jag for runt och pratade som inspiratör för matlagare genom SKL brukade jag inleda med hur farsan sken upp på demensboendet när jag kom med kalvsylta från Percy's i Norrviken och egenodlade inlagda rödbetor. Plötsligt mindes han åtskilliga kalvsyltor i livet och också gemenskapen vid borden och vi kunde prata om det en stund.

Kalvsylta, riktigt tillagad, har ju just den karaktären att den känns i munnen, med kryddning och sälta, med olika texturer och så de där svindlande skikten av smaker.

Jag var kanske tio år och han, farsan, kom hem med de där hårt knutna "tistlarna". Kronärtsskockorna. Den middagen minns jag idag och kommer alltid att minnas och vi skrapade bort skägget efter att ha ätit kronbladet ett efter ett och doppat i rört smör med lite salt och så det sista, bottnarna som var helt ljuvligt söta och något helt annorlunda av vad jag smakat tidigare.

Ska jag berätta mer? Om när han köpt några märkliga förpackningar med ris och kryddor i Sibyllans kaffehandel ( han hade kontoret på Nybrogatan nästan mitt emot Astoria och snett mot Teatergrillen). det var Nasi Gorëng. Aldrig tidigare hade jag smakat något så omtumlande starkt och gott och vi var nog tämligen ensamma vid den tiden att njuta den här indonesiska rispytten med stekt ägg och exotisk chilipeppar. Jag glömmer det aldrig.

Eller många år senare, när jag var 17 och beställde in en entrecote i Paris på La Coupole och njöt av hur en köttbit kunde smaka så bra, vara så mör och vara tillagad så till perfektion med pommes som frasade när man åt dem. Genom åren blev det åtskilliga besök på kupolen i Paris, inte sällan med skaldjur som förrätt och så denna fantastiska entrecote.

Jo det blir en hel del franska upplevelser om jag nu tar mig för att räkna upp en bråkdel av mat som fastnat i det där fantastiska matminnet vi har. Som den där desserten hos Paul Bocuse och faktiskt i hans sällskap vid bordet, Île flottantes, öar av äggviteskum kokta i vaniljsås med suckat. 

En sådan där stor grej i minnet är också George Blances hälleflundra i Vonnas som han lät sjuda i vatten och strösocker (!).

Hastigt drar jag mig till minnes en liten anrättning med tupplever hos Thomas Drejing på Petri Pumpa i Lund. OCH allt åtskilligt jag satt i mig hos genom åren hos Björn Frantzén.

Återkommer med fler höjdpunkter.

Under tiden så läs gärna om mina engelska mateskapader

Samosas igår - strömming idag (måndag?)

När jag jobbade med Björn Frantzén och skrev hans första "kokbok" Frantzén/Lindeberg (Norstedts) Inledde vi ett samarbete med några fiskforskare för att se när exakt en fisk är bäst att äta och vilken innertemp fiskan ska ha vid tillagningen (plattfisk 38 grader, rundfisk 44)

Att helt nyfångad fisk skulle vara bäst kommenterades med "välkommen in i suddgummivärlden"! Vi diskuterade olika slaktmetoder och vi diskuterade tid för rigor mortis och när likstelheten släpper, matforskning på högsta nivå med andra ord.

Tänkte på det där kapitlet jag skrev idag när jag kilade ner till snabbköpet helt tom på middagsidéer. Två tråg med strömming (tot, ett kilo) låg i kyldisken för "Ät snart" där jag inte sällan botaniserar alldeles utmärkta ostar. Perfekt.

Det blir "pågränsenströmming" till middag idag, stekt med kaviar emellan och ett rikt potatismos till (rikt=späckat med smör och grädde) och så rårört till.

Igår blev det vegetariskt till middag. K och jag njöt Samosas fyllda med ärtor från vår egen täppa i Håvra, de där som växer sig tre meter höga och ger lika mycket smak, dessutom egen svartkål fint hackad. Currypulver och lite chili. Tolv minuter i ugn 225 grader. Frasigt värre.

Boktips till jul

Lite böcker till jul kanske? Här vaskar jag fram några ur min egen produktion. En del fortfarande i bokhandeln och e-bokhandeln, andra på bokbörsar och antikvariat (sådana som sålt slut).

Vi börjar med min hjärtevärmare, "Järnspisar Hackekorv och Tabberas, om mat och smak i Astrid Lindgrens värld". Tyvärr slutsåld sedan länge, båda upplagorna. Men kolla HÄR.

Boken blev årets bästa historiska kokbok när den kom ut 2006 och bland några få nominerad till årets bästa kokbok alla kategorier, dessutom skickad till Kina för den internationella kokboksfinalen. (Kanske dags för ett nytryck i lättillgänglig form?)

Ska vi ta några som fortfarande går att handla i bokhandeln och på nätet? I så fall en av de senaste, biografin över Gladys del Pilar. Boken kom ut exakt i samma ögonblick som hon gjorde braksuccé på Chinateatern, först i Ghost och sedan i En värsting till syster. En biografi som inte döljer ett brokigt men bestämt artistliv, uppgångar och djupa svackor. I nästan ett år satt vi i min soffa och pratade och så skrev jag och Gladys läste och så ändrade vi. Ofta fick jag övertyga om vad som verkligen inte fick utelämnas.

Här är boken om Gladys "Tro, Hopp och Kärlek")

En annan hjärtevärmare är min bok om alla oss som aldrig fick någon diagnos. Hur klarade vi livet (eller gjorde vi det?) Hur mycket energi har inte gått åt för att jobba fram egna strategier? En bok som alla lärare borde läsa. En bok som alla som känner utanförskapet borde ta till sig. Svidande texter om en pojk som tänker annorlunda och som inte, hur mycket han en försöker, kan passa in i normen (mallen!). Och, Ja, det är jag som är pojken på omslaget, ett år gammal och hela livet framför sig när morsan och farsan släpade mig till fotografen Parr i Norrköping 1953.

Här är en länk till "Utanför Normen".

Alla har vi en relation till det här med taxiåkande...eller hur. Jag har det speciellt för under några magra kulturår, tre för att vara exakt, tog jag taxikort och körde för Taxi Stockholm, i stort sett ständig natt. Egentligen var det tänkt som en bok om det hemska att köra taxi, men det blev en bok om alla människor, alla bestämda, alla vilsna, alla otrevliga, alla sjuka, alla fulla, alla otrogna, alla fattiga, alla... Ett socialreportage om Stockholms invånare. I Taxi 1251 finns de beskrivna med värme och ibland med humor. 

Du hittar "Taxi 1251, Överhörda baksätesberättelser" här

En bok som jag gärna framhåller är också en biografi, energikrävande men lustfyllt att skriva sådana, nämligen den om professor Arne Ljungqvist. Vi hör ständigt om fullt friska idrottsmän som tar tillväxthormoner och kapacitetshöjande mediciner och som torskar i dopingkontroller. Den som fört frågan internationellt är just Arne Ljungqvist. I den här boken får vi följa Arne från barnsben inom idrotten. Vi får följa höjdhopparen som hoppade bort sig i Helsingfors och läkarstudentens väg fram till professuren på Karolinska Institutet. Sedan Ricky Bruchs dopingfall har Arne varit internationellt pådrivande och haft framskjutande uppgifter inom IOC. En svensk i världen! Boken är idag översatt till åtta språk och utkommen i elva länder.

Här finns den att köpa "Dopingjägaren, Arne Ljungqvist".

Bland alla böcker måste jag också lyfta fram "Döden i Skogen" som var ett jättejobb men som faktiskt kom ut samma år som jag skrev "Järnspisar..." En bok om det svenska dödsstraffet med en kartläggning över alla offentliga avrättningsplatser som fortfarande ligger där i svenska skogar, glömda och igenvuxna med skrottarna hastigt begravda. När förläggaren pratade inledningsvis med mig presenterade jag boken som en man ligger i sängen i brygga och läser för här delges de dödsdömdas egna berättelser. Det här är en mycket efterfrågad bok och därför har priserna på antikvariaten skjutit i höjden.

På Bokbörsen hittade jag "Döden i Skogen" här.

Sedan finns ju lite fler titlar. Bland annat alla fyra kokböckerna jag skrivit med Björn Frantzén. Leta efter dem på antikvariaten, bästa fyndställena för böcker som sålt slut. Titta efter "Glöd" och efter "The Flying Elk" som är en jäkla bra kokbok för dig som gillar Gastropubstuket. Den gamla stora och påkostade "Frantzén/Lindeberg-boken" går för fantasibelopp de gånger den dyker upp antikvariskt, men ändå värd att hålla ögonen på.

Vad kommer nu? Jo jag håller på med ett projekt som är lite udda när det ankommer mig, men inte förvånande. Mer när förlaget diskuterat färdigt om utgivningen.

Så kan jag väl säga "God läsjul" då.

Bara citron eller garnerat med sardell, persilja, kapris och karamelliserat, gör som du vill!

 Jag följer en intressant diskussion som Norbert Lang startat på Fb där det divideras huruvida man ska ha annat än en klyfta citron på en schnitzel. Ja, jag vet det är nördvarning på det här för egentligen har man väl det om det är så det behagas för så sa Cajsa Varg, inte man tager vad man haver.

Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."

Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.

Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?

Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?

Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.

Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)

I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.

Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.

Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.

Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.

Edsbacka stänger!

I skuggan av all information av Covid-19 stänger Edsbacka Wärdshus, den sista utposten i Edsbergsparken.

Säkert är nog att krogeriet kommer åter om inte allt rivs ut vilket Gud förbjude.

Det har ju hänt förr sedan Gustav II Adolf gav tillstånd att driva krog på Edsbacka 1626 senare förtydligat av drottning Kristina (båda dessa kreditivbrev finns i Sollentuna Kommuns arkiv väl omhändertagna av Annika Holmberg)

Under mellantider (den längsta på 111 år) har det hänt en del annat i huset som bostäder, skola och konstateljé (Kristina Laurent).

Så kom den då unge Christer Lingström och tog över 1983. Man kan nog säga att mitt gastronomiska intresse föddes just då och där och jag tror jag kan dra mig till minnes alla måltider jag ätit på Edsbacka i alla fall karaktär om inte från varje tillfälle för det är många. Under några år hade jag också förmånen till närmare samarbete med Christer Lingström som redaktör och utgivare av Edsbackakocken, en jultidning till alla stamgäster på krogen. Följde krogen till ”the bitter end” då den stängde 2010 med två stjärnor i Guide Michelin.

För övrigt var det också här jag träffade Björn Frantzén och Daniel Lindeberg. Med den förstnämnde skrev jag fyra kokböcker och jobbade nära under flera år.

Så kom då försäljningen av krogen efter 27 år med Christer Lingström. Lite senare öppnade Stockholm Fisk Edsbacka Wärdshus med bra meny och fantastiskt fina luncher. Bistron drevs dock vidare av Lingström tills den tyvärr togs över av en Italiensk restaurang och under annat namn.

Nu har alltså Wärdshuset stängt och kanske lika bra det. Var där några gånger nu mot slutet och fann att det inte längre var prisvärt, men synd att en lovande satsning inte lyckades. 

Hoppas nu bara någon kan ta över med bra serveringar som idé. Jag vet att det finns flera som varit där och förhandlat om priset och som är kunniga men som inte nått fram ekonomiskt. En bra krog i parken vore början till en räddning av hela området.

En snubblande historia som slutar i en välsmakande röra: Eton mess

Det sägs att de var en ung herre som gick på Eton som skulle servera en jordgubbsdessert med fint upplagda jordgubbar, vispgrädde, choklad och maränger. Olyckligtvis eller snarare lyckligtvis snubblade han vid serveringen, lyckades ändå rädda tallriken/skålen från att falla i golvat, men alla de fint upplagda ingredienserna var nu i en oändlig röra (mess). Upptäcktes att det hela var godare så och där föddes en av Englands mest berömda desserter.
Första gången rätten beskrivs i text är 1893 i samband med en cricketmatch. Sedan dyker den upp på Eton igen på 1930-talet.
Här hemma kallades den först för hovdessert för att dölja det franska originalet "meringue suisse" (I motsats till Iteliensk maräng) som senare på svenska blev marängsviss. Inte sällan serverades den då med bananer och med flagad mandel.
Sedan starten har den serverats av Björn Frantzén på The Flying Elk och alltid med ingredienser efter årstid, vintertid med torkade plommon, äpplen och päron i olika konsistenser och alltid med grädde, någon glass och flagad maräng.
Nu har vi tagit hem den och har den som standarddessert, eller snarare så är det Kristinas avdelning och hon har utvecklat den till perfektion. Senast med hjortonsylt i botten, maräng, vispad grädde, glass med choklad och frysta blåbär och som pricken över i och för bitterheten, eller om man så vill beskan frysta råa lingon.

Jag mötte Kerstin Dellert

-->

Det var den 20 oktober 2013 och jag jobbade för tiden nära Björn Frantzén.

Hur ska nu det här gå ihop med Kerstin Dellert?

Jo, vi hade ett projekt som jag var involverad i tillsammans med de flesta av landets namnkunniga matmänniskor och de väsentligaste av inspirerade bönder; ”Exceptionell råvara”.

Med mina kontakter fick vi ett av dessa möten lagda till Ulriksdals Wärdshus för mat och matlagning och med föreläsningar och grupparbeten på Confidencen.

Tänkte ytterligare bildning efter att vi till sist och med många förhållningsregler fått lov att vara i det gamla beridarehuset, det som av Gustav III byggdes om till en teater där både kungens egna och Bellmans stycken uppfördes jämte annat som berikade tiden. 

Den som bäst känner teaterhuset var naturligtvis den som byggt upp det och gjort verksamheten framgångsrik, Kerstin Dellert, här om dagen kallad till evigheten 92 år gammal.

Då ringde jag upp henne och frågade om hon möjligen ville delta.

-Ska ni vara på teatern, frågade hon. Då måste ni vara försiktiga, den är gammal, sa hon.

Ja, men sa jag. Kan inte du, om du orkar, komma in på din scen och berätta. Berätta för alla vilket fantastiskt hus vi sitter i, berätta om skådespelen idag och skådespelen för tiden, berätta om dig själv lite.

-Jag är trött, svarade hon.

-Men teatern, sa jag.

-Då, sörru är jag pigg, jag kommer, vilken tid sa du?

In på scenen kom Kerstin Dellert i mjukisbyxor, gympaskor och päls. Hon tog mikrofonen och väl så ville hon väl aldrig sluta. Historiska fakta staplas och med en teatralisk bärande stämma. Hon var lustig där på scenen då 88 år gammal med besvär att ta sig upp, med besvär av trötthet, men där på sin egen scen var hon en helt annan, stark, välartikulerad, bärande och inspirerande.

Nu möttes vi av meddelandet att hon somnat in. Fatta vad hon gjort?. Hon växlade teatern från en 1700-talets sophög till en scen som gav eko, ett livsverk jämte sina egna ambitioner som operasångerska. Minns henne från scenen och när vi pratade före och efter. Ingen man satte sig på. Det visste jag från tidigare då jag gjorde ett magasin åt Wärdshuset, om köket, maten och omgivningarna och då gjorde ett större jobb om Confidencen. Noggrann med fakta och ville kolla allt. Det var så jag träffade henne första gångerna och trodde först det var en klassisk operadiva jag skulle möta. Långt ifrån, båda fötterna på jorden, krispigt klar om sakers tillstånd och vass så in i helvete i näbben.

Ge henne något kulturpris postumt tycker jag. Hon hade redan Illis Quorum, Natur & Kulturs, Bellmanpriset, kungens medalj och medaljen för tonkonstens främjande. Lägg till något mer för formen och för minnets skull. Gör henne till postum hovsångerska! Hon traktade den titeln tror jag att jag läst.

Tack alla för hyllningar

Alla underbara vänner!!!!!

Inte hade jag räknat med en sådan våg av grattishälsningar som bara sköljde över mig digitalt igår, irl och ända nu under dagen efter. Det blev i sanning en överraskningarnas dag med filurerier och bakomryggenviskningar. Jag misstänkte inte alls något, van över att mer än sällan fira mina årsdagar utan större åthävor.

Vaknade till en underbar fransk frukostering med en underbar sambo med kyssar och paket med exakt passande innehåll. Och vi planerade att skippa lunchen, jag och Kicki för att äta födelsedagsmiddag, bara hon och jag, på stamlokuset och stans sedan länge bästa gastrobistro. Bespetsade mig på en têtatête med tilltugg, råbiff, piggvar och Eton mess med kaffe.

Åkte i god tid in till stan. Bordet var beställt och vi gick runt och spatserade/flanerade. Tog en kaffe på ett sunkigt ställe på Österlånggatan, fördrev tiden. (förstår nu i efterhand att just enna prolongering var nödvändig)

Kom till The Flying Elk och hovets fantastiska Johanna tog emot och ledde oss undan restaurangen, leende och med orden ”ja just det, vi har ordnat ert bord här inne”.

Tänkte ”va fan, här fyller man år och får ett bord undan allt längst in i ölbaren, Älgens hjärta”, som i normala fall inte alls är sämre, men inte för ändamål att ha beställt bord. Undran och besvikelse var nära. Dessutom satt det ett stort långbord med folk alldeles bredvid det bord jag och Kicki skulle få. Tänkte, Fan va jobbigt, med ett långbord som granne.

Best halibut ever!!!! (40°)

Tittade upp och tyckte att de närmaste vid bordet verkade bekanta. Det kom krypande, det där, att det gick upp för mig. Men….va???? Där sitter mina barn och våra närmaste vänner. Allihop, då gott som, av våra älskade. Lovisa och CK, Alma och August, Liva och Gustaf, Josse och Hannes och vid änden av bordet våra kära gamla vänner Janne och Gittan och PO och Karin. Men hur är det möjligt???

Blev bara stående, gapande, stirrande, perplex. Den där varma känslan över att alla älskade var där tog över, rörd och framförallt tacksam mot dirigenten av det hela, min älskade Kicki.

Aldrig, aldrig förr har jag mött en sådan kärleksförklaring, en sådan omsorg eller en så fullkomlig överraskning. Tack alla ni mina närmaste och tack alla ni som från avstånd skickat lyckönskningar och grattiskramar.

Tack Johanna, Lukas och Thomas Gynning på TFE för den fantastiska maten och för att ni varit så vattentäta och tack Björn Frantzén för en av de bästa piggvarrätterna jag någonsin ätit.

Tack älskade Kicki för att du finns i mitt liv!