Ja alltså, hårda karameller har aldrig varit min cup of tea med några få undantag. Kanske för att de helt enkelt inte trivs i min mun och för att de klapprar mot tänderna i tid och evighet, liksom låter. Sen blir det kladdigt också, fy fan!
Några få undantag?
Ja i alla fall ett historiskt och två alldeles nyligen. Den historiska är en lakrits med fermenterad vitlök, tror den var med bland kaffegodiset hos Frantzén, jäkligt god och inte alls klapprig eller vass i kanterna, bara njutning.
I veckan fick jag hem, som jag ville prova. Banana Nostalgia från Haupt. Jag har hittills bara handlat softa (alltså mjuka) smakbomber och ettriga svenskjävlar, små gastronomiska äventyr och käftsmällar.
Det var alltså med ett nästan förväntat obehag jag stoppade en Banana Nostalgia i munnen. För så är min aversion mot hårda karameller.
Omedelbar banansmak - men inte från de där konstlade skumbanan utan snarare från bananbanan, mild sötbanan från Sydostasien, ni vet de där små som man tar i två tuggor om ens.
Så kom en markant sälta och en lakrits ända bak mot djupaste munhålan, liksom dunsade in utan att förta banansmaken. Stoppade genast in till och en till.
Nu står burken på hedersplats i köket, det vill säga alltid framme så att man kan ta en karamell när man ändå passerar och jag gör mig ofta ärenden ut i köket. Svindlande goda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar