onsdag 16 januari 2019

Nattvandring XX




Det var alldeles tyst. Inte ens ett flyg i luften. En sådan där nattvandring där allt går långsamt. Där Assar tar sig tid, all tid alltid. Nosar intresserat på allt. En kvist sticker upp och han nosar från snöskaren och hela vägen upp trettio centimeter, sedan ner igen. Oj, det var något han glömde där upp på kvistens topp, något som inte riktigt gick in. Går rund två tre varv och börjar nosa på kvisten nerifrån och upp igen fast om motsatta sidan. Kissar på kvisten och sprätter runt så slasket stänker.
Två meter till och så en tvärvändning och tillbaka till den nykissade grenen i skaren. Det var visst något bredvid han missade, sprätter i igen, oerhörd styrka och kraft i det där. Skakar på sig och så går vi några meter och en ny kvist sticker upp i skaren…det går väldigt långsamt det där med nattvandring med Assar.


Kommer till slut till vändpunkten, en liten trekant mellan några radhus och en stor backe och vid en kopplingsstation fö rel. Det brukar brusa av elektriciteten i stenhuset, men inte så här dags, folk sover. Det är bara några rester av adventsstjärnor i några av fönstren och kanske en och annan har en ledbelysning eller sänglampa tänd.

Uppe längs vägen ser jag på Assar att något är i görningen. Han börjar gå långsamt, tassande med högt huvud, vädrande, nosvingarna slår han får något koncentrerat i blicken. Inte som efter hare eller kanin då det är ett kort väckningsskal och hysterisk rusning. Det är något större. Jag ser ingenting in i trädgårdarna för det är svart och gatlyktorna når inte in. Han ställer sig som i oro. Vädrar de jag inte kan se och ser säkert det jag inte ens kan förnimma. Han är inte säker. Nästan lite kusligt för blicken hans är inte låst, skallet kommer inte, bara vaksam väntan – något är där inne.
Lockar av honom med lite godis och ber honom gå med. Han följer mig några steg, vänder sig om, en, två, ett par gånger innan han ger upp saken. Något var det. Obestämt ett rådjur kan jag tänka


Vi går hem sida vid sida, jävla duktig hund. Tar hissen upp, torkar tassarna. Han tittar på mig och det är något väldigt förtroligt i blicken. Klockan är över ett på natten, denna tjugonde vandring som jag låter höras om.

tisdag 15 januari 2019

Edsvik i Sollentuna - En kulturruin



Foto K.E.
Konsthallen är på obestånd, vilket kan skyllas bristfällig omvärldsanalys, bristfällig ledning och våldsamt dålig upphandling samt ett försök till anpassning. (tidigare aktörer fick sluta – de var för ”farliga”.)

MC-museet har slagit igen sedan länge – vad hade de där att göra egentligen? En enkel marknadsundersökning hade självfallet givit vid handen att, trots en magnifik form, det inte är tillräckligt intresseskapande.

Brygghusets kaféverksamhet  är stängt. Dyrt oengagerat och öppet när det passade självsänkte den verksamheten.

Edsbacka Krog med två stjärnor i Guide Michelin lämnade in. Ambitioner fanns att fortsätta krogeriet med nya ägare men vinstmarginalerna blev inte tillräckligt stora. Krogen monterades ner ytterligare när en tredje aktör började driva verksamheten med riktade matevenemang som självklart inte lockar publik när kvaliteten är undermålig.

Duvslaget, där Stallbackens vänner regerat under många år har slutat bedriva verksamhet på plats. Tidigare i alla fall med föreläsningar och mindre kulturevenemang – idag ingenting, men föreningen hyr ut stället. Idag ligger kommunen i rättslig konflikt med föreningen. Stallbackens vänner anser att det är deras hus.

Abbes krog – hette den så? Nedlagd. Hade servering av smårätter, inte sällan med låååånga väntetider vid servering och undermåliga rätter, hemsnickrade och ganska tråkiga.

Edsviks Konstskola, drevs också av den kommunen utsett att driva Edsvik som ett konstcentrum. Gick i putten för en tid sedan.

Hemsidan (?) edsvik.se fortsätter locka med både kafé, konstskola, MC-museum som om dessa verksamheter fortfarande var kvar, lockar med luft!

Foto K.E.

Kommunens kulturpolitiker kallar Edsvik för ”Sollentunas pärla” och hurrar för varje utställning som dyker upp oavsett kvalitet, omedvetna om vad det egentligen är som visas. Omedvetna om att hela anläggningen är ett moras. Hurrar för varje arrangemang och står där och säger att ”allt är så fantastiskt” samtidigt som de innerst inne MÅSTE förstå att de står invid en ruin, ett missfoster, något som egentligen inte längre finns. De representerar en kulturpolitik som gått i stöpet för länge sedan.

Nu går rykten om att kommunens kulturpolitiker vill ha en verksamhet genom någon företagare som kan ta ett helhetsgrepp om verksamheten. Ny upphandling ska ske. Med tanke på hur okunnigt alla upphandlingar skett hittills bävar man för resultatet och inser att det inte finns tillräckligt med kunskap, tillräckligt med akademiska betyg, tillräckligt med lånekort på biblioteket för att avgöra vad som behövs, vad som är kvalitet, vad som är viktigt eller kort sagt vad som är kultur.

lördag 12 januari 2019

Begär efter Gudarnas ost


Plötsligt fick jag ett sådan sug, efter en grej som "jag inte stoppat i munnen" sedan snart nio år, en långlagrad Beppino Occellis togaksinlindade ost. Jävlar i h-e vilken ost det är.
Behövde inte Googla den, gick till min egen fatabur, Tabberaset.se. Bara bilden fick mig att framkalla smaken i munnen. Nu är klockan över 22 och det skulle vara helt omöjligt att hitta den, Seven eleven? Ica? Bensinmacken?

Drar mig till minnes att jag var 17 år och i Paris och blev sugen på paté, ost och vin klockan ett på natten. Gick ner de knirriga trapporna från mitt billiga hotellrum på Rue des Saint Pêre, ett stenkast från Boulevard Saint-Germain och Café de Flore. Alldeles i närheten fanns en dygnet-runt-öppen ost och vinaffär och där fanns den då, och förmodligen fortfarande, Beppino Occellis tobaksbladslagrade ost och även den som lagrats i druvresterna efter vin.
Två gånger har jag förärats att smaka den, Paris 1969 och Sollentuna 2010. Och i kvälls fick jag sådant begär. Bläddrade upp vad jag skrivit då, 2010 och allt är stängt.

Läs om osten här

fredag 11 januari 2019

Varje gång; barndomen kommer galopperande


Med smaker kan vi resa i hela världen och också i tid.
Barndomen bara rasar in vid perfekt kokt torsk, äggsås med dill.
Så var det idag. K lagade, jag ligger i en släng av dålig mage - och vad är då mer än perfekt än kokt torsk. Tack.

Bra idag i Aftonbladet om min bok om Gladys del Pilar


Boken utkommer snart. 
Roligt att det rör på sig.
En berättad historia om en människa 
som vet vad livsfrottage handlar om.

tisdag 8 januari 2019

Nattvandring XIX



Hemma finns ett confiterat kycklinglår kallt i kylen. Och där går jag i natten med den älskade Assar. Lite trist i vädret. SMHI varnade, här märktes ingenting, bara tristess.
Moroten för nattvandringen i natt är kycklinglåret i kylen, att skiva på ett bröd smort med lite av ankfettet, flingsalt och det gröna tunt skuret från en vårlök.
Vägen är väldigt hal, duggregn på frostig asfalt. Nu ska det bli värre, säger vädermänniskorna, halkigare, blåsigare, kanske blötsnö. När kommer vintern, Assar älskar snö.