Tänk att få ha en pannkaksdrottning hemma. Och själv vara en fläskkung. Och så ha en pionprinsessa.

Bortskämd när jag bara hintar om pannkakor och så blir det pannkakor. Förmånen att ha en pannkaksdrottning hemma som i över 40 år vänt pannkakor åt sina barn, sina barnbarn, mig och mina barn. Hon kan inte ens med överslagsräkning säga hur många pannkakor hon stekt i livet så långt.

I veckan blev det pannkaksmiddag av pannkakor på hälften av Selma Lagerlöfs skrädmjöl. (mjöl på skalade havrekorn) 

Pannkakorna blir bittelite matigare men framförallt frasigare och med den där lilla tonen av havre liggandes där bakom och som ger sig till känna i munhålan först sedan man svalt tuggan. Då ligger smaken av havremjöl kvar där och spelar mot det KRAV-godkända vetet. Ett jäkla fint smakrace i munnen.

Till det här då, plommonsylt kokat av plommonen i Hovra. Körsbärssylt från Turkiet av surkörsbär(!) Lattvispad grädde. MEN, för de första fyra pannkisarna med rimmat stekfläsk från Björks i Färila (köpt på Bromma Chark) Men vill ju bli råmätt, inte bara fylld.

Pricken över I:et blev två fantastiska pioner som min pannkaksdrottning kom hem med till mig, fatta att jag är bortskämd!

Blev så glad att jag i flygande fläng bytte profilbild på mina sociala media. Den här tog K på mitt vernissage i höstas på Galleri Cupido. Och nu kanske det är dags att släppa det. En ny utställning på samma galleri är satt till mars 2027. Kom ihåg det!

Försöker gå emot att det gör ont. Det blev rabarbersaft och en misslyckad lunchtur.

 

Man blir lite trött. Börjar lära mig att förstå det, att fatta att jag har en kraftig virusinfektion, fatta att både infektionen och medicinen gör mig trött.

Man ska inte Googla på sina diagnoser, då tror man bara det värsta. Så sa en god vän som är läkare då jag blev inlagd med gulsot på Karolinska för 15 år sedan. Vad stod det då, mag-, lever-, bukspottkörtelcancer! det var inte det den gången utan var en reaktion på ett penicillin som stängde av nästan alla inälvor. Tog en jäkla tid att komma tillbaka.

Jag har Googlat på Bältros. Gjorde det senast när jag fick skiten i ansiktet. Gick bra då, men nu, går halvnaken hemma om det kan vara intressant för någon att veta men är för den skull inte en trevlig syn, inte 35 längre så att säga!  Allt river och sliter och det är ont värre att ha något mot kroppen, men jag står ut. Värst är nog ändå tröttheten för det spelar ingen roll om jag sover, är lika trött ändå när jag vaknar. Påminner om total utbrändhet. Men som sagt, inget att orda om egentligen.

På fjorton dagar har jag fått fem dödsbud, Gunnar, Svante, Anders, Kerstin och Piyawan.

För att bryta aningar om ond bråd död och läskiga sjukdomar så bad jag August ta med femton stjälkar av vår rabarber från Hovra dit han körde för att hämta grejer för sitt pizzabak. (degblandare, stenar, ugnar, jäskar, bollburkar etc). Hade nästan lika många rabarberstjälkar kvar sedan vår egen vända förra veckan. Det blev till att finskära allt ner i en back, lägga till några skivade citroner och hälla på fem liter kokande vatten. Om tre dagar silas jag ifrån och något av detta hettas upp igen med socker i storleksförhållande till antal liter vätska. Jag tar minimalt med socker för att få bästa saften.

För att ytterligare försöka glömma att jag är sjuk och har ont tänkte jag mig en tur till en lunchrestaurang i närheten som jag varit nyfiken på sedan de öppnade ganska nyligen. Buffé med tre fyra rätter, snyggt uppdukat, inbjudande, men smakade inget eller allt smakade likadant. Att jag sedan dessutom kunde dra ett hårstrå ur en av köttfärsbiffarna gjorde inte succén bättre.

Självklart påtalade jag angeläget och lågmält mitt fynd i biffen och gav tillbaka det mörka hårstrået till ansvarig i köket. Blev förvånad över kommentaren när jag förmedlade det goda med att ha huvudbonad (kockmössa) i köket. "Det har vi också", fick jag som svar. "Tydligen inte", svarade jag tyst. Då dök en till ansvarig upp och hytte med pekfingret och sa: "Vi har serverat tusentals luncher  sedan vi öppnade och har bara haft ett enda klagomål."

Påminner mig om Hemse hotel för en helsikes massa år sedan när jag beställde saffranspannkaka med lättvispad grädde och salmbärssylt och iakttog hur en stor grön fluga kämpade sig upp ur grädden och tittade förvånat på mig. Servitrisen påkallades och jag sa inget, bara pekade på spyflugan i grädden varpå hon gjorde höfte fäst och ställde sig bredbent i försvar och på klingande gotländska försvarade sig med: "Ja men du vad ska men göra med så mycket laggårdar här ikring." sedan vände hon på klacken och gick!

Det blir inga luncher på den närliggande restaurangen. Jag var där  för att proväta för att kanske så småningom dra med mig mitt lunchgäng. Tillsammans har vi ätit lunch en gång i veckan i 15-16 år.

Lördag med bältros, Camille Claudel och croissanter av Sebastien Boudet på Livs

 

Jag det är kanske inte bästa oddsen. Andra gången i vår med bältros. Medicinerade vid första känningen så hittills har jag sluppit utslag, inte mindre smärtsamt för det kan man tro. Hela kroppen kämpar mot och jag blir helt slut.

Släpade mig, trots att jeansen och skjortan skaver, i alla fall iväg till Ryös antikvariat där den Blå klänningen fanns att hämta, boken om Camille Cloudel av Michèle Despordes. Rekommenderad häromdagen som ett måste av Eva Sjöstrand som varit engagerad i ett dansprojekt med  Susanne Svantesson (Krapsan) om Carolina Bruce. Så griper sakerna tag i varann. Paret Bruce var nere i Grez på konstnärskollonin, pension Chevillon, med alla andra konstnärer i slutet av 1800-talet och i samma Chevillon dansade fram till igår även Susanne Svantesson som i sin tur gjort en film om Camille Claudel och Eva hade i sammanhanget "snubblat" över boken och läst den på flyget till Malmö och blivit helt förförd.

Lite lustigt att på pendeltåget hem öppnade jag boken och började läsa. Bredvid mig på sätet satt en annan filur och läste en bok. Verkligen en omodern syn på pendeln där alla andra satt md sina telefoner, nästan som en bild ur det förflutna, tiden när folk läste böcker. Hamnade djupt in bland orden om miljön och känslan, tiden och hopplösheten, längtan och cypresser. Upprepningar nästan som hos Fosse, upprepningar som en rytm på de första 20 sidorna. Rytm och lera.

Sebastiens deg till fantastiska Croissanter, hans tumme också.

Först tog jag min bok och gick över gatan från antikvariatet till Livs. Tog en fralla med ost och syrade grönsaker och en croissant med mandel. Började läsa vid kaffebordet. Njutning och finns det något bättre än att sitta och bli förförd av text med kaffe och bröd. Någon knackade mig på axeln. Sebastien. Kram kram och så får han syn på min bok och blev uppspelt som över en fin deg. "Oj, den boken ska alla läsa som går i skolan, det tillhör alla måsten i Frankrike. Jag tror jag var 14 år när jag läste den." Så tog han ett foto på boken med sin telefon. "Tack för påminnelsen, den ska jag läsa igen."

Hemma igen blev det croissanter med Vrångebäcksost och hemkokt svartvinbärssylt från buskarna i Hovra. Aldrig får man croissanter med så mycket smak och så mycket "fras" som hos Sebastien.

Gången innan fick vi förmånen att vara med honom i bageriet när han manglade smör och deg som fyrslag och det var som en balett. Tar en tugga och blir genast liksom förflyttad till bagaren Benoît i Grez sur Loing som jag handlar bröd av varje morgon och varje eftermiddag när vi bor på Chevillon. (Han blev visst nominerad till årets franska bagare förra året.)  Boudet är hans jämlike, men det visste jag ju sedan gammalt, alltsedan jag handlade av honom i hans bageri på Kungsholmen för länge sedan. 

Jag blir så trött av att ha ont, allt skaver och smärtar och det liksom blir spänningar i hela kroppen. Vaccinera er, det har inte jag gjort!

I morgon repetition klockan nio, högmässa klockan 10 följt av ytterligare repetition mellan 11 och tolv. Varför då undrar man?  Jo, högmässan är ett sätt att betala hyran för kyrkan som replokal för kören och extrarepet efter mässan är ett litet genrep inför vårkonserten vi ger på måndag klockan 19. 

Plats: Kummelby Kyrka Sollentuna. Och jag skriver här precis som det jag skrev på Fb när jag delade affischen för konserten för en vecka sedan : 

"Dyk upp, det är vår/försommar, det är ljuv musik. Ett varierat program för både eftertankshuvuden och popcornskallar, eller nåja, i alla fall musik att möta sommaren med!"

Pinsamt eller med stolthet - äsch, jag lägger ut, visst är det fint?

 

Året var 1982 när jag som 30-åring blev kallad ledamot i Konstnärsklubben. Jag hade precis kommit hem till Sverige från mina studier på Royal College of Art i London och hade under fem år innan dess bott i Oslo och fått min BA-examen från SHKS vilket i sin tur föregåtts av en tid på konstfack i Stockholm.

Det mest vältaliga jag kom på i mitt tacktal är kort och kraftfullt "ÄNTLIGEN!"

Efter tacket till KK tycker jag inte att det är ett pinsamt diplom att få längre. Jag är faktiskt lite stolt. Kanske jag ska rama in det och hänga bland andra utnämningar.

Hipp Hipp Hurrrrraaaa för August 19 år idag

Kom hem igår efter en kväll på stan. I köket stod August med ett helt bleck fyllt med nygjorda korvar, inspirerad av Björn Malmqvist och Daniel Abreu på Bromma Chark (snart "Köttsnack" under Gårdssällskapet) som vi var och besökte häromdagen inför ett kommande event.

I julas fick han en korvspruta som julklapp (!). Raskt gick han och köpte en elektrisk köttkvarn och nu har experimenterandet börjat. Fick ett smakprov som lite nattamat. Helt jävla lysande i smak och struktur. Grissida och ytterfilé, späck och kryddor.

-Jag ville att de här korvarna ska kännas bra i munnen, inte bara smaken utan strukturen, sa han.

I morse drog K iväg till vårt närmaste bageri, som öppnas klockan sex på morgonen, Lindas och Elinas i Edsberg för Augusts älsklingsbakelse Budapest och croissanter att bredas med smör, flisor av Parmesan och sylt på svarta vinbär från Hovra.

August 19 år idag Grattis Grattis Grattis min lille pôjk som inte är så liten längre.  Man blir väldigt stolt över en telning som berättar sådant om mat jag själv inte visste trots 50 år med maten i ord.

Kärlek!

Lååång läsning om Färila i allmänhet och Parkköket i synnerhet

Det är här som jag menar att det är värt att stanna

Har hittat ett nytt ställe att stanna på efter vägen. alla de där vägkrogarna med hastiga hopkok och favoriträtter, snabba kolhydrater och storkökstillagat. Man blir lite trött.

I åtta år har vi bilat kanske två gånger i månaden, våra 33.5 mil till norra Hälsingland. Hela tiden bestämmer vi oss för att hitta något hyfsat matställe, men går bet.

En tur tog vi en fantastisk omväg på några mil ner till Bergmans Fisk. 

Första gången helt lyckat och det var en vettig idé att inte hetsköra den gången utan värt att ta omvägen. Andra gången blev det en katastrof med en hovmästare som inte hade gått kursen att vara bemötande. Sedan det tillfället håller vi oss borta.  Det verkade som om de inte ville ha oss som gäster. Går inte in närmare på händelsen, men vi åkte därifrån utan att äta! och nu hörde jag att i kärnkraftshetsens namn ska ett av de nya kärnkraftsverken anläggas där vid Saltharsfjärden  - Norrsundet om borgligheten får sin vilja igenom.

Ute vid E4:an vid avtagsvägen mot Norrsundet ligger ett komiskt Restaställe som kallas Hakkegård (Rasta) uppfört i någon slags vikingastil. Där brukade vi stanna och äta tillsammans med busslaster av folk. Vi har egentligen inte stannat för maten utan mest för att vi då kört lite drygt halvvägs och att det är ett bra rastställe för hunden. För några resor sedan åkte jag själv och drog i mig en pytt som jag ångrade den kommande natten - ja den som har fantasier förstår - inte kul då med torrdass i nattmörkret och kallt som fan!. Stannar aldrig där igen.

Ett annat Rastaställe ligger några mil norrut från Hakkegård i Tönnebro. Ett jätteställe där all mat utom stekt salt sill med löksås smakar likadant.

Sentomsider har vi fastnat för ett ställe som alls inte går under namnet vägkrog. Två senaste hemresorna har vi ätit där, alltså precis tio minuter efter avfärd på hemväg, proppmätta och roade av den goda maten har vi kört direkt hem till Sollentuna.

Parkköket ligger i Färila. Tidigare ett ställe som blandade friskt av thaimat och svensk husmanskost. Nu har nya ägare tagit över.

Parkköket ligger vid idrottsplatsen i genomfartsorten Färila. En ytterst vältrafikerad led mot Sveg, Åre, Östersund och vidare upp till backar och fjäll. i både Sverige och Norge. Här passerar folk med takboxar på bilarna utan att förstå vilken liten oas Parkköket är, stor parkering, trevligt bemötande, bra med plats och alldeles fantastiskt vällagad mat.

Skriver att Färila är en genomfartsort. det är 40 km i timmen genom byn och här finns en hel del som borde attrahera till ett stopp och bensträckning.  Delins ICA med egen charktillverkning och försäljning av bland annat Färilakorven - en slags Falukorv som inte uppfyller kraven på namnskyddet men som går åt som smör i solsken (typ sex ton korv i veckan till skogsfolk, skidturister och jägare.) Jag själv föredrar Björks traditionella Falukorv, lite grövre, lite mer rökt, ligger still i pannan utan att skåla sig, en falukorv så som den gamle Melker i Falun en gång kom på att göra den efter modell av bergsmännen från Tyskland som jobbade med att göra charkprodukter av oxköttet som gick åt när hudarna dragits av djuren för att bli rep till korgarna i gruvan. 

Men alltså, lockande godsaker!

Björks är en oas av charkuterier. Man blir liksom lite ruinerad för man vill ha det mesta och handlar på sig, inte bara korv. I disken hittar vi bacon som varmrökts och går att ha råa på mackan eller som stekt som en engelsk frukost med deras frysta potatiskakor. Baconet säljs skivad och metervis jämte rimmat sidfläsk. Blodpuddingen är nog en av de bästa som går att få på marknaden. Syltan smälter i munnen och deras amerikafläsk (rimmad sugga) att lägga hårdstekt jämte flottet på en kolbulle är sensationellt bra. Jag skulle kunna lägga ut hela sortimentet som exklusivt och gott som deras leverpastej, deras rökta kött, deras handknådade kroppkakor (utan All spice tack och lov, kryddpeppar) och forbondekorven, en syrlig rökt ganska torr och grov sak som enligt sägen forbönderna hade med sig att själva äta och även försälja på transporterna av varor genom Färila och vidare upp mot Norge. Testa också deras alldeles utmärkta varmkorvar, sjud varma i en snabb buljong med lagerblad, lite rödlök, salt och svartpepparkorn.

Björks i Färila har varit ett familjeföretag sedan 1905, men gick för en tid sedan upp i Gårdssällskapet och blev därmed ännu vassare och med fortsatt lokal familjestyrning. Värt att stanna vid!

I Färila är det gångavstånd mellan Björks och Dellins, tänk att det finns två storproducerande charkuterier på ett så litet ställe.

Borde hyllas av alla smakfantaster! Man blir bara lycklig

Däremellan stannar vi gärna på Kakfén. Ett vänligt ställe, kanske vänligast i hela Hälsingland med bakverk som inte ser så värst ut, men som smäller i käften. Bakelser med hemkokt sylt, katalaner som är lite sneda men med en smak man minns hela veckan. Bästa fiket helt enkelt. Och då får man inte glömma semmeltiden. Här serveras semlan, om man vill, med varm mjölk i djup tallrik. Landets bästa semla!!! sett till den traditionella.

Finns inget bättre än att under semmeltid landa med en klassisk

servering på Kakfén i Färila!

Men så ska jag prata om vad det här inlägget egentligen ska handla om: Parkköket. 

Börja här!

När det gamla stället, med en blandning av thaimat och svensk husmanskost gick omkull/tröttnade/fick stänga/hade för stora ambitioner???? tog den Färilakock som som långt tidigare drivit gamla Gästgiveriet över, med övertygelsen om att göra matstället lönsamt igen. Anna Näslund driver Parkköket tillsammans med sin bror Michael Särlin och de verkar ha lyckats, först med miljön med sittgrupper, skärmar, kaffehörna med tidningar i den annars bullriga  samlingslokalen bredvid Färila IP. 

Vid sidan om miljön så är det självfallet maten som ska vara ett vinnande koncept. Gedigna hemkok och stort fokus på husmanskost som verkligen går hem bland lokalbefolkningen och så torde vara även för den som är på genomresa Alltså, det är så jäkla genomtänkt att man blir alldeles glad eller vad sägs om veckomenyerna med Falukorv och stuvade makaroner,  raggmunk med fläsk, spagetti med köttfärssås,  rotmos md fläsklägg, köttbullar i gräddsås,  alla dagar i veckan serveras vegetariska alternativ som hemlagade grönsakbiffar, vegetarisk paj, kikärtsbiffar och så vidare.  Menyerna publiceras veckovis på nätet.

Salladsbordet är innovativt och en resa i smaker med inläggningar och "syrningar", bönor, rotsaker, sötstekt kall vitkål (!) krispig sallad, olika smaksättningar på röror. Roligast var här om dagen då det serverades skolmatssås till den sprödbakade torsken. Självfallet frågade vi vad i hela friden det är och fick det glada svaret att det är exakt den sås som serverades förr till torsk i skolmatsalen på Färila skola och som alla tyckte var så god!

Gör så här, passa på att ta en bensträckare vid Parkköket på väg upp genom landet - förmodligen kommer ingen att ångra sig. Förresten, ta en rejäl bensträckare i Färila och gå runt efter maten. 

Och passande nog blommar vårt äppelträd i Hovra

Nästa 200 napoletanska pizzor med tre variationer. August gjorde ett hästjobb på spelmansstämman i Hovra förra helgen.

En god sås reder sig själv, under kalljäsningen skapar degen själv dessa fantastiska glutentrådar

Vanliga flatpizzor (dasslock) med  industripålägg är inget som attraherar August. I de napoletanska pizzorna är det utvalda mjöler, lång kalljäsning i två omgångar och så finaste råvaror i fråga om ost och andra godsaker att smälta in under 400 graders värme. 

Det blev förjäsning dagen innan att ligga att förvandlas i kallskafferiet under natten, 20 kilo deg åt gången. Sedan köra ytterligare med malt och vatten i degblandaren för att sedan riva bullarna och lägga i formar under locka att jäsa ytterligare under dagen innan det är dags för utbakning och servering i pizzatältet.

August har investerat i en proffsig stor degblandare och ytterligare en gasdriven pizzaugn. Hans gigantiska bakbord kommer väl till pass (födelsedagspresent förra året från gammelfaster Karin i byn)

Varje pizza färdigjäser kallt i små oljade burkar