Att dö levande - en ynnest för en räka, allrahelst på Frantzén Lindeberg

Havskräftan så som den serverats en gång på f/l

Jo, det är nog så att gastronomi på riktigt gör en smula ont. Lyssnade därför med spänning på ett inslag i Nordegren i P1 på Sveriges Radio och det blev en lätt skrattretande lyssning inte bara för Nordegrens, som vanligt yra mössa som alltid landar där han vill, utan för en marinbiolog som samtidigt gör sitt yttersta för att tycka synd om fiskar, skaldjur, ja till och med ostron - hajar Ni! Nordegren frågar om ostronets själsliv och om möjligt att hon/han har dödsångest där i munnen på amateuren.

Så kommer marinbiologen som i sin egen skepnad naturligtvis helst vill se fiskar och skaldjur orörda i naturen - det vill ju de flesta naturmuppar, ändock äter de! Och det hela är appropos att restaurang Frantzén/Lindebergfått in en sändning levande havskräftor att slaktas precis före ätögonblicket vilket naturligtvis har sina fördelar för kvaliteten och därmed också smaken.

Men lyssna själv på inslaget, gå till vänsterspalten och klicka på länken: Rått i munnen och notera att Björn Frantzén får det lysande sista ordet som han griper tag i själv över huvudet på alla andra medverkande, spik i kistan, over and out!

Så ser de ut i verkligheten dessa molusker med självsliv och dödsångest

Påminner mig så en historia från gotland om fiskaren som varje morgon, och så hade gjort i 50 år, rodde ut och vittjade sina bottengarn. Som alla andra morgnar tog han sina flundror upp till en rensbänk en bit från land och flådde de sprittande härligt färska fiskarna. Just denna morgon kom en stockholmsdam i badtofflor och morgonrock fram till honom efter hennes morgonsimning:
"Jöreinte ont på fiskarna när du gör så där"? frågade hon.
Fiskarbunden tittade på spöket från Stockholm och svarade:
"Nehaj du, di är vane!"