Wärdshusjul på Edsbacka

Ambitionen har varit att kasta av sig det gamla tvåstjärniga "oket" och leva ett eget liv - det är nog inte det lättaste, Christer Lingström satt länge kvar i väggarna.

Inte minst jag själv vet hur det är. Jag hade tidigt mina stora gastronomiska upplevelser hos Christer och jag kan fortfarande gå från rum till rum och minnas var jag ätit vad och kring varje måltid finns en egen liten historia. Man är sådan av någon slags nostalgigen (ska utläsas "nostalgi-gen" annars bliur det nostalgi igen och det kan väl i och för sig vara på sin plats när det gäller mig). Bästa gösen en trappa upp i den lilla chambren. Bä'sta kombon av anklever, rimmad kalvlägg och kalvbräss i det inre rummet med fönster ut mot gången till Vimar Krantz "nybygge". Bästa risotton tillsammans med Gert Klötzke i andra rummet. Bästa sjötungan - bordet till höger längst in - toppad med rysk kaviar i matskedsstora bollar, små plättar med kaviar om vi håller oss till det, som Christer lånat från Vonnas. Och appropås det åt jag en alldeles speciell kokt piggvar signerad Georges Blanc och det bästa av allt, han tog ut mig i köket och lät mig vara med när han tillagade den i ett spad som han fått receptet till av en inuitkvinna.

.Jag smakade och smackade och smakade igen och det var ett sanslöst gott kokspad och George Blanc var helt i upplösningen av förväntan att få säga vad det var - bara vatten och en gnutta socker! Kritvit mjölkkokt torsk. Daniel Lindebergs petifourer, Rodjanas chokladtårtor och creme caramel - det är sådant jag kommer på i hastigheten och då har jag både Fredrik Petterssons avsmakningsmeny och Håkan Thors dito kvar att berätta om plus en massa annat jag dragit i mig genom alla år.




Nu har jag börjat sitta där igen, under den nya regimen och oavsett vad som skrivits i dissande ordalag om Edsbacka Wärdshus så sitter jag kvar och ägnar luncherna åt krogen - Storstockholms mest prisvärda luncher, bättre fisk, eller snarare som idag, torsk, får man inte till någon lunch någonstans och allrahelst inte till det priset!

Så var vi där i helgen och begick ett julbord. Christer Lingström ersatte sista åren de goda grisfötterna i gelé med en grisfotsaladaube där fläsket till 100 procent bestod av rimmad lägg. Nu, tack och lov tronade de där högst upp över laxbordet, dallande inbjudande med en tydlig bärnstenssälta och det var bara mitt i. Straxt därefter kom rykande het lutfisk att beställas separat och tio minuter före servering. Lysande gott och klassiskt.

Jag äter gärna grisfötter med små toppar av majonäs spetsad med engelsk stark hemmagjord senap

Med tre småungar vid bordet är det alldeles förträffligt att få en del av allt som serverades som små tapas poch i änden vid det bordet serverades en sill a la russe som inte var att leka med.

Allt är för övrigt lysande klassiskt och jag kunde trots att jag hade de ögonen påå, inte komma på något alls som fattades, till och med som den östgötska (dvs min) traditoonen bjuder serverades varma bruna bönor på bordet.

Så var det det där bordet längst in där jag satt med sjötunga för 25 år sedan och upplevde. Idag var vi tillbaka för en lunch och åt stekt torsk med brynt smör och handrensade räkor. bättre torsk får man inte lunchtid.

Alltså - prova!