SKYGRYTAN

Det står en skygryta på spisen, en liten en med rostade lammben, sedan i förrgår vid lunch. I morgon ska jag ta hand om den, koka ner ytterligare och använda en del till den ättiksspäckade såsen med dill till kokta bogbladsbitar.
Och det var väl för 25 år sedan kanske som jag första gången skulle göra mig till och koka en riktig demiglace på kalvben, limmigt härlig för att ha till hands. Och jag skar ur och jag rostade med rotsaker och jag var så noga och skummade och så lät jag min förväntan stiga mig en aning åt huvudet och fantiserade stort och brett om vilka stordåd jag nu skulle uträtta i mitt köksrike. Skygrytan stod på spisen i tre dygn och puttrade omskött och omhuldad – det doftade sagolikt (liksom det gör nu) in i varje rum.
Så kom jag då till den punkt då benen skulle tas ur och buljongen kokas ner en aning ytterligare och jag ställde fram min finaste storgryta nummer två och en ganska grovmaskig sil för först skulle jag fånga upp ben och större bitar och sedan ta grumset med en chinoise.
Sagt och gjort jag satte den grovmaskiga silen i hon och så hällde jag det väldoftande tredygnskoket över till silen. (!!!)
Silen i diskhon – för ett ögonblick stannade världen och alla tankar och det blev alldeles djävla svart! Och jag såg den limmiga härliga såsen rinna som Mekong ner i slasken och bort..ut. Där stod jag med en hel hög urkokta ben och en doft.
Det var och är fortfarande som en lucka, en blackout och det som kännetecknar en riktig blackout är att luckan aldrig fylls med minnet igen. Så var det då
I morgon när det är dags att ta skykoket har min hustru lovat assistera efter att jag berättade det här. Å andra sidan har jag kört ett antal skykok sedan dess – jag klarar nämligen inte smaken av granulat, tärningar eller syntetsmak från flaska