Svingod fransk löksoppa på vedspisen

Först ett viktigt styrelsemöte över Zoom - praktiskt när man sitter i skogen på landet och eldar vedspis. Och därav datorerna på laddning.

Det blev en svingod löksoppa.

Innehåll, tre gula lökar, salt och rejält med svartpeppar, smör, en järnspis och en järngryta, hönsbuljong, en skvätt madeira (!!!!) lite japansk soja - jamen hur gott kan det vara.

Så skriver de flesta garnering om sådant som faktiskt är en betydande del av en löksoppa, nämligen osten och framförallt brödet.

Smörsteker några skivor av mitt eget ljusa surdegsbröd och lägger på löksoppan vars lök först fick småputtra utan buljong och smaksättare i nästan 35 minuter och under omrörning då och då. Trixet med vedspis är att elda exakt så man vill ha det, raka elden åt rätt håll och styra grytan exakt så där värmen är som bäst. Det är engagerad matlagning när den är som allra roligast (att skruva på en platta är ingen konst!)

Sådär då ligger bröden och flyter och på dessa häller jag drivor av riven vällagrad os. Grillgallret i ugnen på 275 grader. Räcker med fem minuter och så äta direkt. Stor njutning.

Det där goda köttet som behöver så mycket omsorg för att bli bra - tryckkokaren är den rimmade oxbringans bästa vän

Jag tror ta mig katten att jag minns alla tillfällen jag ätit rimmad oxbringa. Kanske en överdrift med viss modifikation för jag kan inte randa dem alla ens om jag försöker - men det där minnet av det saltiga, köttiga och det något buljongiga - kallt geléiga finns där djupt inom mig. Kombinerat med härligt stompad kålrot, eller som vid några tillfällen kålrotskokta ganska tunna skivor och en hemgjord senap. Dert är helt enkelt en rent ljuvlig spis.

Här om dagen fick jag i hastigheten med mig ett kilo rimmad bringa. Tyvärr lite för mager i min smak, men det fick gå, allt för mager blir den lite kompakt och hård för jag har för vana att ta upp det tretimmars kokta köttet och lägga det i press över natten mellan två tallrikar och med min marmormortel som tyngd. Sedan skär jag upp bringan i tunna skivor och serverar kalla med en varm pepparrotssås och mos på kålrot eller med en senapssås och kokta potäter.

För att snabba på processen använder jag min älskade tryckokare, 50 minuter till en timme drygt beroende på hur köttet ser ut. Är det inte tillräckligt svullet när jag låtit trycket sjunka så får det gå lite ytterligare i öppen kokare - det går alldeles utmärkt det också.

Lägger med ett par lagerblad, en kluven hel gul lök och två morötter - kanske en bit sellerirot också.

Silar sedan buljongen och låter den koka ner till en knapp tredjedel. Silar igen och jag har en härlig buljong till såsen eller till en soppa. Häller inte sällan i en liten box och lägger i frysen bland alla andra buljonger jag sparat. Och där ligger de märkta med fläskbuljong, lammbuljong, buljong av oxbringa och hönsbuljong - rikt att kunna användas vid behov. Idag kycklingbuljong till gratinerad löksoppa. Rimmad bringabuljong är fin att koka potatisen i för lapskojs.

Tillbaka till det där heta, aromatiska och väldligt enkla, jam wunzen nguea

 

Ibland får jag en så het längtan efter den thailändska köttsalladen med glasnudlar. Saltidigt och pepprigt med massor av smak framlockad av nam pla.

Förutsättningarna är en bra entrecote och vi fick tag på ett stycke ur fattighyllan på affären, typ sista förbrukningsdag om tio minuter. Slet av plasten och lade på fat i några dagar öppet i kylskåpet för att mogna lite ytterligare - plast runt kött är rena förbannelsen. Sådär ja, nu alldeles perfekt. Grillas till några grader under rekommenderat (46°) och få ligga till sig och svalna innan den skärs upp i en centimeters breda strimlor.

Häll kokvatten över glasnudlarna och lökbåtarna.

Någon grönsak behövs också, selleristjälk finstrimlad, morot, lök i tunna fina "båtar".

Jag struntade i morot och selleri för det fanns inte hemma och smällde istället på några blad svartkål som fick gå från det mörkgröna till det svarta och leva upp till namnet - bara några sekunder i grillpannan och stänk av lime just när de är färdiga. Grillade två torkade chillisar också.

Hemligheten ligger i balansen mellan den saltiga fisksåsen och sojan och den syrliga limen. Chillin är inte så mycket att göra åt, den ligger där ganska ytligt och ger ifrån sig jättemånga rostade toner i ett härligt svidande starkt spektrum av både bedövande och hetsiga oljor som bollar mot köttet i varje tugga.

Blanda allt, chilli, kött, glasnudlar (ljumma) med lök, svartkål, soja, lime och fisksås. alltså var inte försiktig, det ska vara mycket smak och notera - det är inte smaker hur som helst, det är inget spret i det här utan en helhet.

det här går att variera i det oändliga, i alla fall nästan. Laga den också med bläckfisk eller räkor. Massor av variationer och mer noggranna recept hittar du här.

Björnskitar överallt och det luktar surt i trakten

Från jägarföbundets björnspillningsinventering i år för Gävleborgs län

Vi håller ju till en del i det där trakterna, ganska ofta, länge och mycket.

Augusti för två år sedan gick jag ut för att slå en sjua (man kan nämligen göra så vid skogstorpet). Stod där i godan ro och hörde att något prasslade i de täta snåren alldeles intill. Så brakade det till och i mörkret, klockan var vid pass ett om natten, men utebelysningen tänd, såg jag bara ändan av en bjässe som tog till flykten och jag studsade i ett jättehopp in på verandan.

Tidiga om morgonen ringde en granne och sa med andan i halsen "jag vill bara att du ska veta att det är björn i byn". Jo tack, vi har redan råkats, svarade jag.

Benrangel och foster i formalin

 Det var med stora ögon jag varje morgon gick i korridoren i skolan och kollade in hyllorna som sträckte sig från golv till tak, kabinett av sådant som kittlade fantasin, uppstoppade rovfåglar, ödlor, en krympt skalle, mumiedelar. Längst upp bredvid ormar i sprit inlagda i stora glasburkar stod flera burkar med ofödda froster i olika utvecklingsstadier.

Frågade för en tid sedan var alla burkar och allt som stod på hyllorna tagit vägen. Jag vet att sådant på många håll kastats, begravts eller bränts. "Fråga vaktmästaren - jag tror allt finns kvar i något rum i källaren."

När jag studerade måleri i Norge hade vi gott om naturliga skelett i teckningssalarna. En skalle lånade jag hem för intensivstudier. Hon vilade i min bokhylla på Grefsen. Inristat i tinningen stod det hennes namn (!) och dödsdatum och att hon dränkt sig i Seine.

Just nu reportage om alla dessa kvarlevor och hur man etiskt ska kunna göra sig av med dem.

Också radion har tagit upp ämnet. Man talar om "mänskliga kvarlevor"

Svirrande sidensvansar

Jag har ett gammalt och tätt förhållande till sidensvansar. Inte minst för det inträngande lätet, man liksom kan inte ta fel. När jag var vid pass sju, flög en bärberusad sidensvans in i fönstret hemma hos mormor och morfar i Skärblacka. Den dog direkt. Morfar plockade upp den och lämnade den per omgående till en konservator som stoppade upp den. Tror jag fyllde år och fick fågeln i present. Där den satt på sin gren var den så otroligt vacker med sina silkesfjädrar och färger. Den såg helt levande ut.

Jag vet inte exakt men det kanske var ungefär samtidigt som när jag flyttade hemifrån vid 17. Fågeln hade alltid suttit på min stringhylla högst upp och vakat över mig. Plötsligt var den borta, BORTA!!!

Morsan hade varit i rummet och tyckt sig se ett kryp på fågeln och som vanligt överhygienisk hämtat en soppåse och lagt i den älskade sidensvansen för omedelbar transport till soptunnan. Självklart förnekade hon detta i många år, men tillslut kröp det där med krypet fram, inte mindre förfärligt då som tidigare när det hände...för mig alltså, för fågeln, sidensvansen har ett alldeles särskilt utrymme hos mig.

Nyss var jag ute med Assar, på väg till hundgården och så skar det genom luften, det välbekanta svirrande och jag tittade upp och där i trädet, med en stor flock som flög runt, sidensvansar. Äntligen i år igen.

Så försvann de i ett samlat sidensvansmoln på jakt efter överjästa bär.

Till slut är det bara det där viktiga kvar - det är då det blir uttryck

Nordens Ljus - den viktiga båten på Kungsholmen, konstsalongen, nu med Anders Karlsson, åk dit!

Jag och A tog bilen i duggregnet för det här kändes viktigt. En utställning så nerskuren att bara det där viktiga finns kvar, uttrycket, befriad från plotter och oväsentligheter, förenklat typ lägga till genom att ta bort. Det krävs ett så in i helvete stort mod att görat!!!!

Det är just sådan bilder från Anders Karlsson som jag upplever som en stor källa till inspiration och problemlösningar för jag vet när man står där framför duken, pannån, pappret vilken strid det är trots lust, trots erfarenheter, trots rutin, en jäla kamp för att få saker på plats och att våga, att våga ta bort, måla över, göra om, förenkla och så finna det ögonblick när det inte går längre, när målningen snackar tillbaka så pustfull att den inte orkar längre. "Tar några steg tillbaka, vänder mig om hastigt och tittar kritiskt, shit, är det jag som gjort det där." En slags förvåningens belöning. Allt det där bär Karlssons målningar spåren av, på ytan, i berättelsen och ända ut i rummet.

Så stod vi där och kom att minnas en massa saker, alla våra lärare, alla människor och målningar kring oss. Fan det är 50 år sen och dom alla är borta sedan ganska länge. 

Bra dag med ett sådant möte. Tack Anders Karlsson.