Kristinas ostsuffle och Augusts vietvårrullar, överraskningar på middagsbordet

"Den ska väl egentligen vara högre, men vad gör man med sufflé i en springform?"

 Ja det var igår. Pyssel i köket slammer och spisljud. Jag gick till duschen, stod där länge och väl i vårt lilla lantliga SPA och njöt. Det knackar på dörren "skynda dig, middag om fyra minuter exakt, kan inte vänta".

Raskt fick jag reda mig och stövlade tillbaka till köket halvklädd och där, mitt på bordet så står den, en präktig ostsuffle reslig så gott det går i en springform för sockerkaka (suffleformarna är hemma i stan).

"Voila - min första soufflé"

Jag älskar suffleer men det blir så sällan, men det är klart att en sådan kärlek kommer från K när den väl kommer. Underbart, som ett lätt litet moln i munnen och så västerbottensost, ren himmelskt.

Middagen fortlöpte under ljudliga åthävor - kärlek från första till sista tuggan.

En begåvad buljong med chili och nyskuren persilja

Idag satt vi båda uppe i nya rummet - ja vi kallar det så, trötta över sunkigheten i torpets gamla men stora sovrum med tapeter från kring andra världskriget taffligt uppsatta, spruckna och flagiga, blekta och med fettfläckar. Efter alla konstens regler renoverade. Eftersom påbyggnaden av övervåningen är gjord i modern tid har vi inte så mycket till övers för byggbevarande utom att spara tidstypiska detaljer. Det blev modernt material som följer husets rörelser, pappersremsor i sprickor och så bredspackling och målning av väggar, lister och socklar. Ett helt nytt rum av en veckas slit. Nu fungerande som ett allrum med TV, soffor, Stora kuddar, spel och böcker. Där satt vi medan August pysslade i köket.

"Det är klart, skynda er". Överraskade av dukat bord, en pepprigt skönt mättad consomme och vietnamesiska vårrullar. En helt underbart pysslig och god middag, han är smakbegåvad den pojken.

Som röda silkesnäsdukar och som rymdkapslar i trädgårdslandet

Jag gillar de där röda punkterna i perenna landen. De slår ut alldeles oannonserat och står sedan kvar efter kort blomning med sina kapslar som också i sig är vackra.

Märkligt nog hade vi en hel rabatt med vallmo in mellan svarta och röda vinbär. så tätt och blomstrande förra året att de nästan tog kål på en liten för året nyplanterad krusbärsbuske. Frökapslarna stod kvar och fick fröa av sig hur de ville. Men i år grodde inte en enda vallmo i den rabatten. Däremot lite här och var i andra ändar av den stora trädgården. Bra lurigt det här med växter.

I år ska vi samla på oss fröerna från jättevallmon som vi har vid dasset och som lägligt blommar framför rosorna och som blir till dekorativa kapslar precis när rosorna spricker ut, bra tajmning! som stora röda silkesnäsdukar förvandlas de till rymdkapslar som till slut blir skallror med mogna frön att ta till vara eller låta stå kvar för självsådd. Om det i så fall blir eller inte bli de avgör inte vi.

Var ska bagaren vara om inte i byn, Janssons bröd i Ljusdal en källa till svindlande god smak!

Jag har skrivit om Janssons bröd på Hybovägen tidigare, senast om vörtbrödet till jul. Idag var vi tillbaka och överhandlade till helgen, alldeles för mycket och allt gott och vi ångrar oss inte en sekund. 

Dukade precis upp sköna skivor av en ren vetesur och lika sköna skivor av ett rågbröd doftande av muscovadosocker samt smörkringlor doppade i strösocker (får ta en extrados metformin ikväll för att hålla nivåerna).

Samtidigt bullade vi upp med en extralagrad präst, generösa skivor av Färilaskinka och en mogen getost. Men se - sovlet fick ligga kvar. Det är en nämligen en sådan förmån att stryka smör på en skiva Janssons och sedan bara njuta av alla smaker, det där lilla syrliga som gör brödet levande, sädsmaken från allt det närodlade och malningen på TeVe-kvarn, sältan i skorpan som i sig är mör och därför extra njutbar, djupet i det utjästa som nästan påminner om rik umami och som drar ända bort mot tonsillerna och så översköljningen av hela det olfaktoriska centret som bombarderar det limbiska systemet och får oss att minnas, njuta, sortera, sluta ögonen och sakta bara inta allt som då kommer över en som en liten tsunami! (Lyssnade ni också på Mischa Billings sommarprat, om inte gör det!)

Alltså var ska en bagare vara om inte mitt i byn? Lina Lundmark är fjärde generationen bagare och en skicklig hantverkare som dessutom har förmågan att ge sådan karaktär åt sina bröd att det är som att hon satt sitt eget bomärke i limpor och bullar få förunnat att få uppleva, ingen annanstans möjligt att handla.

Vi har då kommit överens om att skippa kolhydraterna den här sommaren, men så stark är dragningskraften att vi nu ändrat oss till att säga: "Ska vi äta bröd då ska vi ta mig fan äta bröd på riktigt" och det har vi gjort idag!

En sådan lyxig kväll med smultron och grädde

 "Jag har en god överraskning", sa K och kom in från köket med två tallrikar matade med smultron och tjockgrädde.

En sådan förmån och så mycket kärlek på en tallrik. Rikligt med smultron och jag åt dem långsamt och njöt stort i varje sked som jag öste in.

Det bästa av allt - det växer smultron så det knakar i landet och finns mycket kvar att skörda.

Nu tar vi utlöparna och sätter på andra ställen i vår stora trädgård för den här njutningen ska vi säkra för flera år framöver.

Här är allt jag skrivit om dessa Fraga Vesca, smultron som var Linnés räddning mot hans podager och där han konstaterar att det går 1400 smultronbär per liter.

August, så inihelvete smaksäker

Han jobbar metodiskt i köket, letar bästa råvarorna och gör vackert, avsmakar hela tiden, letar smakbryggor och prövar olika kombinationer, fastnar och utvecklar.

Nu senast egna "vita" pizzor med  citronzest och kronärtskockshjärtan. Vietnamesiska vårrullar med heta såser.

Stor saknad efter Assar och lite av resfeber har slagit mig efter Lovisas storslagna födelsedagspresent

Hade jag för tio år sedan sagt att jag saknade en hund skulle jag anklagat mig själv att vara pjoskig! Trodde aldrig att jag skulle bli så fäst vid en krabat som jag blivit. I onsdags kom våra vänner Per och Annliz och tog Assar med sig. Så fantastiskt med hundvakt ända till midsommarafton.

Sätter nyckeln i låset hemma - ingen kommer raskt och glatt och möter mig. Ingen tar omedelbart min plats i soffan när jag reser mig för en vända i köket. Jag hör tassande mitt i natten, men ingen hund är där. Jag har Assars tider i kroppen och planerar min dag efter dessa. Tänk att saknaden kan vara så stor och att jag så knutit an till en så trogen filur.

Lovisa med Assar

En annan jag saknar väldigt mycket är Lovisa som drog till NY för ett år sedan och som sitter lite fast i USA i väntan på nya uppehålls och arbetstillstånd. Men med barn är det annorlunda, där är man ju lite förberedd på att de ska stå på egna ben och dra hemifrån. Lovisa gör det med kraft och med den äran. (Jag spricker av stolthet!)

Nu drar vi. Jag ska fira min 70-årsdag på måndag och tanken var från början att detta skulle ske i tysthet. Liksom att dagen bara skulle flyga förbi, men icke sa nicke eller snarare Lovisa som suttit i NY och smitt stora planer för sin pappa. I veckan ringde hon och släppte födelsedagsbomben. Hon har ordnat med en resa för mig och Kicki till Island (stått på min bucket list i 60 år!) allt fixat, flygbiljetter, hotell, hyrbil, allt! Hur fantastiskt är inte det? Överraskningen var nog en av de största jag erfarit. Alla andra har vetat om Lovisas planer sedan februari och jag har inte misstänkt nått. Nu överrumplad, och lycklig. Fattar inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna allt detta, så generöst och så otroligt vackert av Lovisa.

Jag menar bara - dansk ribbestek - kan det bli bättre?!

 Kom över ett bra stycke kött från svensk gårdsgris, en utstyckad ribbestek. Kommer att ge oss god mat i två dagar minst. Puffig knaprig svår, mjukt välsmakande kött, så en gräddsås och egenodlad röd toppkål med sötsyrliga toner av citron, sirap och salt. Kokt potatis till.

Och vet ni?

Den skötte sig helt själv i ugnen - ingen snabbmat utan vällagat långkok som egentligen inte tar längre tid än något annat. Man behöver liksom inte sitta och titta på steken genom ugnsluckans glas utan kan göra en massa annat.

Själv passar jag på att packa för en resa till Island tillsammans med Kristina - på vår bucket list i massor av år, för mig i nu jämt 60. Nej jag flyt inte men fyller jämt på måndag om det är den 20e och resan är en fenomenalt, nästan generande stor, 70-årspresent från min älskade Lovisa.

Jag ska passa på att berätta. När jag var tio år och hade sommarlov botaniserade jag som vanligt i farsan och morsans bokhylla. Bland alla klassiker stor en svart bok "Kamera 55". I den fanns ett stort bild och textreportage från Island där Hekla hade haft ett mindre utbrott. Jag blev fullständigt uppslukad och lade allt om Island på minnet, alla bilder etsade sig fast och jag minns dem än idag. När skolan började om hösten var det gängse genomgång om vad alla elever sysselsatt sig med under sommaren. När så fröken frågade om någon till och med varit utomlands - det var ju inte så vanligt med utlandsresor 1962 - räckte jag upp handen och sa "Jag har". "Jag har varit på Island". Var det en lögn? Nej, jag hade varit där, rest i en bok som var så stark att den blivit verklig, Och jag fick redogöra för allt jag sett och allt jag visste om Island. Tror jag sett mer och lärt mig mer än om jag varit där fysiskt.

En gång i tiden hade jag ett gästlektorat på ett universitet. Min professor som också var en av mina bästa vänner reste sällan eller aldrig utomlands fysiskt, däremot resta han i kartor (!). Därmed hade han sett hela världen vilket vi diskuterade i en intensiv brevväxling skrivet på maskin och med teckningar och diagram inpetade. Så diskuterade vi djupa förkastningssänkor i Sibirien och isfria utstickare i Antarktis, golfströmmens vänding och ålens vandringar. Och nu kommer jag äntligen till Island.