Rökt harr och en fantastisk dag

Det var en helt vanlig dag uppe på torpet. En dag som blev en utflyktsdag tillsammans med Eva Britt och Yngve, människor som känner varenda tuva i trakten och vom ville visa oss ett smultronställe efter Ljusnan.

Eländigt backigt, vårmark svämskog, myggigt men nästan olidligt vackert.

Framme satt vi på hällar dit få hittar vägen, lyssnade till forsen, såg rester efter flottningstiden.

Sol och väldigt god matsäck, kaffe och tiden bara rann undan. Yngve som är en fiskare av rang plockade upp fyra små harrar och två abborrar.

Det blev en pärla av den dagen, bort från renoveringsarbeten på torpet och andra förpliktelser. Efter att ha ramlat raklång i ett av kärren förstår jag också att jag måste träna min balans ytterligare för att få bukt med sviterna efter min vestibularisneurit förra året.

Hemma och dagen efter ringde Yngve och bjöd in till lunch med harrarna som han rökt. Mat som det smäller i munnen av, enkelt, traditionellt och jävligt gott.

(Nu köpte jag ett spö på en gårdsauktion för 20 spänn, men utan rulle, drag har jag som jag tror passar, fiskekort löser jag i veckan som kommer, rök måste förstås byggas, men får hålla till godo med stekt harr till en början – visst ja, vet inte riktigt om jag får fisk förstås. Tar ett foto och sätter upp som målbild på kylskåpet så kanske det löser sig)

Skogens vackra bär hemåt

Jag har aldrig varit förtjust över att gå i skogen, framåtlutad för att plocka bär. Alltså jag går gärna i skogen, svamp tycker jag är kul, men inte de där pyttesmå bären och gå där och repa med bärplockare och veta hur mycket rensning som återstår innan man får en skål fylld att råröra eller äta med lite grädde.

Jag gör hellre annat!

Sedan förra året har vi inhandlat plockade, rensade blåbär och lingon i Bollnäs på vägen från torpet och hem. (Hanssons bär på Renserivägen) Stora backar om fem kilo i varje.

Igår gick blåbärsbilen neröver helgen med 10 kilo vackra blåbär. Nu har vi förpackat och lagt i frysen, men det är klart att färska bär ska åtnjutas direkt, skogssvala med tjock grädde.

Så är det och så fick det bli. Nästa gång vi åker hem är det lingonvagnens tur för rårörda härligheter hela vintern till renstekarna, till strömmingarna, till blodmaten, till mjölmaten och potatisbullarna.

En helvetes badkruka

Jag är en helvetes badkruka. Så är det bara och jag är stolt över det. Lika stolt som de som handlöst kastar sig i forsen. Inte för att jag inte skulle våga, men jag känner obehag av det kalla vattnet. Jag bestämde mig för en tid sedan att absolut inte göra sådant som väcker obehag. Mitt obehag jag känner väcker andra känslor hos andra - som hos älskade K som gärna badar så fort isen gått upp och njuter intensivt av att kasta sig i Ljusnans virvlar. Jag kan förstå henne, men jag förstår också mig själv och min starka antipati mot vatten som blött klistrar isande kyla mot skinnet.

K:s bullar är inte som andras

Laga maten, det gör jag mestadels, men bageriavdelningen är K:s inmutning och det är fan så bra. Över torpet låg som ett väldoftande moln av matbröd och bullar häromdagen. Frallor på havregrynsgröt med vallmofrön och bullar späckade med rikligt med smör, kardemumma, mandelmassa, kanel och strösocker.

Frukostbröd och bullfest så det räckte till grannarna.
På med kokkaffet som jag nästan glömt hur gott det är. Drygt en och en halv dl kokkaffemalt till en liter vatten och så två uppkok och efter att sumpen sjunkit (klarskinn går inte att få tag i) så är det bara att njuta, sicket välbehag detta är.

Här går dansen natten lång

-->

Häromdagen fick jag uppleva dansbanan i Hovra på riktigt. Träskapelsen av Lars Gauffin som alla är så stolta över här uppe och med all rätt.

År av spelstämmor har satt sin prägel på Hovra. Nu efter att stämmorna gjort sitt i historien lever ändå dansen och musiken vidare om inte med sådant buller och bång som en stämma utgör så i alla fall med enskilda händelser.

En sådan var det häromdagen med gäster från andra sidan Atlanten. Svenskamerikanare som håller polska och alla andra danser mer levande ”over there” än vad vi gör generellt.

Hela kvällen till långt in på natten spelades det och dansades i denna fantastiska byggnad från 1995. (genom sängkammarfönstret hördes musiken över täkten, inte illa dessa varma nättermer rullande toner och virvlande musik)

Jag dansar inte själv…än…men tittar storögt på och lyssnar till musiken med stort intresse och försöker känna in vad som är typiska gångar för orten. Lär mig väl så småningom, har bara varit i Hälsingland på allvar sedan midsommar.