Varje gång; barndomen kommer galopperande

Med smaker kan vi resa i hela världen och också i tid.
Barndomen bara rasar in vid perfekt kokt torsk, äggsås med dill.
Så var det idag. K lagade, jag ligger i en släng av dålig mage - och vad är då mer än perfekt än kokt torsk. Tack.

Bra idag i Aftonbladet om min bok om Gladys del Pilar

Boken utkommer snart. 

Det här är en redig förhandsgrej. 

Roligt att det rör på sig.

En berättad historia om en människa 

som vet vad livsfrottage handlar om.

Förbeställ den gärna, den är på väg!

Nattvandring XIX

Hemma finns ett confiterat kycklinglår kallt i kylen. Och där går jag i natten med den älskade Assar. Lite trist i vädret. SMHI varnade, här märktes ingenting, bara tristess.

Moroten för nattvandringen i natt är kycklinglåret i kylen, att skiva på ett bröd smort med lite av ankfettet, flingsalt och det gröna tunt skuret från en vårlök.

Vägen är väldigt hal, duggregn på frostig asfalt. Nu ska det bli värre, säger vädermänniskorna, halkigare, blåsigare, kanske blötsnö. När kommer vintern, Assar älskar snö.

Anklår, kycklinglår. Lår helt enkelt!

Min absoluta favorit på bordet, confiterat anklår. Latmasken i mig gör att jag emellanåt springer ner till Picard och köper frysta färdigconfiterade lår och ankfettsfriterade pommes frites. Innan jag kör låren i ugnen lägger jag över några matskedar ankfett jag alltid har i kylen (inte minst för att steka blodpuddingen från Björks i Färila).

Appropås detta så ankfettet som bli över från anklåren + lite extra, eller ganska mycket extra för att vara sanningsenlig, passar jag på att confitera en hög med urbenade kycklinglår. 20 minuter på varje sida x 2 =80 minuter långsamt.

Nu står A i köket och förfinar en ratatouille* efter alla konstens regler och kokar en sås värd namnet. Snart middag.

*en av hans första stora bioupplevelser var just Ratatouille när han bara var några år gammal

Nattvandring XVIII

-->

Spår i nysnön och alldeles tyst.

Jul, nyår och stormen Alfrida verkar ha tagit knäcken på folk. Blanka svarta fönster tidigt om natten, någon kvarvarande adventsstjärna lyser upp och envisas med att fortfarande påminna om ”Herrens ankomst”.

Från ett bekant hus virvlar det runt i ett fönster med full belysning. Någon dansar därinne och Assar passar på att sätta sig precis så att jag ser. Det krumbuktar sig och slängs med huvudet. Lyssnar men hör inte musiken. 

Armarna omsluter henne själv, ingen pardans, bara någon i ensamhet.

Så i barmen, med ryggen mot, döljer hon en flaska sprit. Dansar nu med större rörelse och tar flaskan till munnen och dricker. Rycker den bort från läpparna i ett försök att motverka den egna girigheten efter glupska supar, ser hur brännvinet skvätter, men hon skrattar och dansar. Assar är färdig, jag plockar upp och vardagen låter omsluta mig.

Det är kallare nu, minus tre och en halv, ingen vind bara en isande minneskåre från den heta brännvinsvalsen.