Mellanrummet, 86 år, men inte särskilt stort

Farsan är på sitt 91a och August på sitt sjätte. 

Idag var hemma hos farfar på hemmet. August riktigt längtade efter att trixa med fingrarna så som farfar försökt lära honom - nu kan han. Så ställde de upp för parbild.

I morgon ska vi tillbaka med rödvin och varma mazariner!

Inget är heligt, saftspäckade vinbär i fruktomaten! Eller vinbär och potatis från landet

Har aldrig sett så saftfyllda röda vinbär och med en enorm sötma, kanske djävlighetens djävlighet vad sommarvädret anbelangar plågat bärbuskarna till stordåd?

Så plockade vi av en av våra vinbärsbuskar igår, klasar. 

Bästa, eller snarare bekvämaste, sättet att ta vara på skörden är att låta bären ligga till sig ett tag så eventuella insekter kryper upp till ytan och kan plockas bort och sedan bara köra i råsaftscentrifugen. Vill man kan man koka eftersaft på fnaset som blir över - jag gör det inte. Råsaften paketerar vi i kvartsflaskor av plast och fryser in direkt. Sedan, bara att tillsätta socker om nödvändigt och späda med vatten, kanske värmas och drickas medan vinterns snöstormar rykler utanför husknuten.

Javisst ja, en potatisbild också, blandpotatis av två sorter. Amerikansk rosenpotatis vars historia jag tecknat här i diverse inlägg och Leksands vit som är en svensk originalpotatis från Ahlströmers dagar och som jag bland annat skriver om i boken Frantzén Lindeberg.

Igår avsteg från LCHF med dessa mandelmassekonsistensiga och välsmakande potatissorterna. Skördepremiär!

Inblickande utblick, "Dagens outfit" om man lyckas träffa rätt i spegeln

Jag lovade efter andra gången att inte återkomma med fler "outfits", men provocerad av hela bloggvärlden gjorde jag ytterligare ett försök efter det första som fick hur många besökare som helst och det andra som var lite grinigare.

Tredje gången gillt missade jag spegeln och det enda som syns är en skräddarsydd skjorta med lin i varp och bomull i inslag.

Andra som bloggar om lite mat hit och outfits dit, mest outfits bortiväg hittar du här:
New Orleans
Fractions
Modellen
Juristen
Rostat mode

Forstättning på tryckt fläsk, tramsat med ända in i oändligheten

Fläsket brinner...nä, inte riktigt, snarare brinner jag för fläsket och då gärna fläsk från grisens framdel. De dallrigt sköna feta läggarna med limmig smak har vi nutit av i flera dagar med grovkornig hemgjord senap och lite av buljongen som sås. Tryckkokarkokt fallet köttet bara sönder, man skulle kunna säga att köttstycket filéar sig självt och kroppen tar emot det mäktiga utan större ansträngning.

Njutningen kan alltid varieras, i stort sett i det oändliga. Som att gå till Sydostasien eller kina med detta köttstycke och få det som Paa Loo Moo till exempel kryddat med bland annat kanel. Ett närmare eget recept finns här!

I veckan som var åt vi urbenad fläsklägg med tryfferad vitkål. Och lite senare var det bara jag och Lovisa hemma och då festade vi på kokt baconinlindad lägg som rostades i ugn och fick riven västerbottenost över sig och som sedan serverades med kokt lök och mungböneglasnudlar.

Intim och gemytlig allsång på Hersby, Detta ska hädanefter bli en kär tradition!

Björn Johansson, Anita Strandell, Claes Janson och Louise Raeder. Tack ni alla för att ni var med och gjorde Allsång på Hersby möjligt

Man kan, helt befogat, ställa sig lite undrande över vad allsång med artister har på en hembygdsgård att göra?

Så här är det, att vi gärna tror att en hembygdsförenings enda mål ska vara att vårda och förvalta föremål, vanor och traditioner. Som att lägga tiden i en  konservburk, i hopp att den ska hålla i evighet.

I själva verket är det mötet mellan människor som är utgångspunkten inom hembygdsrörelsen och också den enda förutsättningen för att kunna förvalta, bevara och hämta kunskaper och erfarenheter. Mötet mellan människor och gemensamma aktiviteter.

Därför måste vi finna varje anledning vi kan att mötas. Inom Sollentuna Hembygdsförening gör vi det dels genom våra "Öppna Hus" i stort sett en gång i månaden och dels genom våra många olika arrangemang, våra temadagar, där Hembygdsgården på Hersby, vindmöllan på Överby, kvarnen och sågen i Landsnora och Herrgården i Viby blir scenerna för möten mellan människor. Alla människor är bärare av erfarenheter, kulturer, kunskaper - därför är mötet det absolut viktigast för oss.

Så blev helgens "Sommarkväll på Hersby" med Allsång, ett sådant där varmt välkomnande evenemang där man kände gemenskap och värme liksom sippra mellan alla besökare och allsångare, eller som en mailskrivare hävdar i ett mail direkt efter arrangemanget: "Det här var otroligt roligt, jag hoppas verkligen att en ny tradition skapats!"

Vackra Rotsundastugan från början av 1800-talet.

En del av initiativet till "Allsång på Hersby" kom från en bland våra 6000 midsommarfirare, artisten Anita Strandell. Hon blev vår drivande kraft och tillsammans med Hembygdsföreningens Hanna Ström och deras gemensamma artistkontakter fick vi en gedigen allsångsensemble till scenen, utöver Anita Strandell själv, Björn Johansson, Claes Janson och Louise Raeder.

Kvällen började med allsång för barn. För många ungar var det nog första gången att få stå på en scen och visa upp sig. Senare präglades kvällen av enorm publikkontakt och med allsång varvat med solouppträdande.

Allsång tillhör de där kollektiva sysselsättningarna som jag, jämte att vara publik på idrottsevenemang, personligen har svårt för. Efter helgens Allsång på Hersby får jag nog omvärdera min syn på fenomenet och kasta mina fördomar på någon närbelägen soptipp.

Det "tryckade fläsket" och den tryfferade kålen

Nu finns det inga gränser längre. Den usla sommaren tvingar fram bättre kosthållning än lättsill och pärer och annan typisk sommarmat. Ska man stå ut måste man ha något rejält, traditionellt, fett och kolhydratsnålt.

Tidigare idag skrev jag om tryckkokaren och hur jag varsamt lade ner två urbenade och nätade grisaskånkar. Körde dem med minimalpys i en dryg halvannan timme och lät sedan svalna på spisen tills trycket utjämnas.

Dagens finurlighet läses tre stora champinjoner som fick koka med under tryck. Man skulle kunna tro att de uppgår i atomer, men icke så. I stället tilltar de så småningom i spänst efter att givit ifrån sig en rejäl dusör umami.

Så strimlades kålen tunt och fick mjukna i kokande smör. Lite fet buljong doftades över och sedan grädde och tryffel. Samtidigt kokade svinbuljongen ner något, klarades och silades i chinois direkt ner i soppskålarna.

Se där, en rejäl vinterspis mitt i sursommarn!

Tryckkokarvardag

Här kom två av mina klassiska köksredskap
 med i samma bild,
 den röda gjutjärnsgrytan och tryckkokaren,
idag oumbärligt hemma hos oss

Det är skillnad på helgdag och vardag, sa man alltid förr och klädde upp sig till helgen. Då vankades "finare" mat också. Hemma hos oss var det höns med curry och ris - inte illa på 50-talet.

Tryckkokaren användes flitigt - det har jag skrivit om tidigare. Nu, sedan jag själv begåvats med en tryckkokare, efter att envist ha nekat till både tryckkokad och mikrad mat under ett kvarts sekel, står den på titt som tätt och pyser hemtrevligt och lågmält.

Just nu med en "grisaskånk" som sprider en angenäm doft i radhuset. Skuren i generösa skivor och äten ljummen med en fransk cidersenap blir det kanon framvid åtta-niotidens enklare middag i kväll.

Ett annat lustigt 50-talsminne jag har är doften av kaffekok, inte lattevälling och inget syrligt bryggt utan riktigt kokt på grovmalet. Nu är jag begåvad med en riktig restaurangkaffekvarn (fått av samme gynnare som försåg mig med tryckkokaren) och har därför möjlighet att nymala exakt så grovt jag vill ha det och nuter därför i denna stund kaffe på riktigt.