Bra rutet om tillbakasträvarna

Tongångarna känns otäckt nog igen. Det gör mig och många andra iskalla inombords (Entartete Kunst.

Man behöver bara ögna sig genom Sverigedemokraternas partiprogram för att bli riktigt mörkrädd. För den som inte läst så ska bland annat konsten inte framträda provocerande, vi ska värna om vår gamla svenska kultur och den som kriticerar Sverige ska utvisas. Kan tyckas löjeväckande och skrattretande 2010, men sådana tankar har tidigare skapat fullständigt kaos i världen med oinformerade människomassor som lockats med.

Jag sitter som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, ett litet aktivt kulturfäste som säkert skulle gillas fullt ut av Sverigedemokraterna om det inte varit så att vi även bryr oss om dagens hembygd, den hembygd som just nu byggs och skapas.

Det nya Sollentuna är också hembygd och för så många fler olika slags människor än för 50 år sedan

Så här förklarar jag i en ledare i föreningens tidning omedelbart efter att jag blivit vald till ordförande:

"Idag bor det 63 347 personer i Sollentuna. Sedan förra mätningen är det 393 fler. Många kommer från kulturer och länder helt olikt Sverige – så hittar en del till Hembygdsföreningens Hersby – ser de gamla redskapen och känner igen sig, bakugnen i Rotsundastugan, skomakarens verkstad i stenhuset, tröskvandringen, fähuset.

Där uppstår ett möte – där fungerar den gamla Hembygdsföreningen som ett av samhällets kanske viktigaste integrationsinstrument – igenkänningen, mötet, förståelsen, samtalet."

Idag fick jag ett mail från Sveriges Hembygdsförbunds generalsekreterare Jan Nordwall. Han skriver så här:

Sveriges Hembygdsförbund, SHF, organiserar den svenska hembygdsrörelsens 1 950 hembygdsföreningar och 26 regionala förbund. Rörelsen omfattar ca 430 000 medlemmar varav omkring 40 000 människor beräknas vara aktiva medlemmar.

SHF har noterat att Sverigedemokraterna vill satsa stora resurser på arbetet med det svenska kulturarvet, däribland hembygdsföreningarna, och minska stödet till kulturyttringar som enligt partiets synsätt syftar till att provocera och chockera.

SHF förespråkar ett starkt stöd för arbetet med att ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas” (statliga kulturpolitiska målet). Mot bakgrund av Sverigedemokraternas väl kända invandrarkritiska inställning vill vi dock påtala följande:

SHF:s värdegrund är att hembygdsrörelsen är öppen för alla människor oavsett bakgrund.
Vi gläds åt det mångkulturella samhället och ser intresset för kulturarvet som en förenande faktor, en resurs för integration och utveckling. Den nära femtedel svenska medborgare som har utländsk bakgrund har en självklar rätt att i Sverige få utöva sin kultur och vårda sitt kulturella arv. SHF ser här inget hot mot det som vanligen uppfattas som traditionellt svenska kulturyttringar. I ett mångkulturellt, generöst och öppet samhälle finns plats för alla. Hembygdsrörelsens omsorg och intresse är lokalsamhället, byn, kvarteret eller förorten, där vi bor – oavsett om vi är muslimer från Iran, kristna från Etiopien eller ateister från Nybro.

Det är också SHF:s övertygelse att ett levande kulturliv förutsätter ett kraftfullt offentligt stöd och att kulturutövare och kulturproducenter tillåts verka på armlängds avstånd från politiker. Det är vår uppfattning att ökad politikerstyrning av kulturformer i förlängningen utgör ett hot mot grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter.

Anklever Anglais på Edsbacka Bistro - blev det också verkligen!

Bistrons kalvlever vid ett tidigare tillfälle


Alltså - ibland blir det bara så efter principen "säger Du snöripa...".

Vi hade kört färdigt för dagen och var på väg hem med vår fiolspelande dotter efter att ha kollat av våra odlingar och sett en skog av solrosor därstädes och påmints om hur dj-a mycket grävande det blir. Då säger Rodjana - precis som vi far förbi Edsbacka Bistro "Kalvlever Anglais" mmm.

Första tanken blev att slå på en tvärnit, men vi hade en dotter till att hämta hem påminde vi oss, en som satt vid farfars mac och gjorde läxor. En massa tvärringande vidtog, Bistron bord - dotter ut och in i bilen så for vi till Bistron och parkerade på min egen plats (den är inte min egen, men vi kallar den så) bara för att konstatera att vi inte hade en spänn på oss än mindre kontokort.

Det här ovan har inget med anglais att göra dock lever - det är Rodjanas tunga, heta thailändska leversoppa. Det låter bara endokriniskt och inte gott, men är förföriskt. Mer om leversoppan här

Hem igen tog det bara ett ögonblick innan vi var tillbaka. Familjemiddag en helt vanlig sketen onsdag och med utmärkt smältande Kalvlever Anglais.

Vi kom på när vi satt där att vi faktiskt firade att lägenheten är såld (igår) och huset köpt (i förrgår) så nu går flyttlasset den sjätte december. Man börjar redan se vad som kan slängas. Men som sagt det här fick bli vårt första firande.

Träffa Leif Mannerström - studentafton i lund blir "husmansafton"

Den sista september kommer Leif Mannerström att sätta sig inför lundastudenterna. Det är studentafton - enligt statuterna ett oberoende forum för debatt och samtal som förekommet sedan 1905.

Denna dag, eller snarare afton, kommer jag att sitta på scenen tillsammans med Leif som hans moderator och jag vet av det jag sett av Leif vid våra möten hittills att aftonen kommer att bli mycket underhållande. Leif är en berättare och dessutom en kunnig sådan som kan hålla en poäng genom en längre historia och sedan släppa den i det timade rätta ögonblicket.

Den här kvällen blir en memoarkväll - samlade bitar som tidigare spritts i mängder av böcker. Lita på att det blir läckergomarnas afton med verbala gastronomiska krumsprång, han är bra på det Leif Mannerström som väl smakar allt mellan tryffel, lutfisk och surströmming.

Välkommen till njutningen - Frantzén Lindeberg

Visst jag är part i målet då jag är involverad i ”firman”, men nu har jag varit på Frantzén Lindeberg på skördefest vid två tillfällen – tidigt med Rodjana och så sent som i torsdags med en matskribentvän. Skördefest som höstmeny även om det är outtalat.

När jag någon gång efter första stjärnan satt i matsalen med en av landets kanske mest dolda och samtidigt viktigaste gastronomiska rådgivare och upptäckte att han satt och rördes till tårar av smakerna och matlagningskonsten tänkte jag – "det kan inte bli bättre än så här". Idag förstår jag att det kunde det visst det

Det blev mer renodlat, rakare och mindre insmickrande lustifikt. De egna trädgårdarna är ett lyckoskott med urval av det allra bästa varför man kan föräras en liten sked dillspäckad palsternackspuré med sprödbakat kycklingskinn.

Då har den lilla skeden föregåtts av en ärtspäckad liten rökt killing som omedelbart för tankarna till raderna av Agnes von Krusenstierna som jag behagar citera på F/L hemsida:

”Angela trängde sig in i ärtsnåret, fick duschar över sig av vattendroppar, som vilat på bladen, och stoppade en handfull ärter i munnen. De voro söta och kalla och knastrade lustigt, när hon tuggade dem. Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den.”



Just så var min barndom i ett ögonblick och så upptäckte vi att vi delade den vid bordet.

Palsternacksgröten och ärtsmaken med getkilling och torkad getmjölk ingår i det som kallas ”prolog” där också en av mina tidigare favoriter ingår nu reducerad maximalt till en liten sked puré på potatislök från Råshult med råriven lakrits. I flera serveringar njuter vi havskräftor, gravad torsk, vispad anklever med körsbärsmacaron etc.

I prologen ingår också en liten blodplätt med löjrom från Kalix toppad med brynt smörpulver, surklöverrova och ett litet mos på nashipäron och kalvbacon.

Jag var med och träffade George Blanc när han höll hov och gästspel på Edsbacka. Dit tog han sin mammas, eller var det mormors, potatisplätt – det här är en blodspäckad variant som introducerar hösten på bordet med väldig intensitet och samtidigt oerhört klassiskt. (lärde mig också koka piggvar av George Blanc där i köket på Edsbacka i en buljong med socker och som han lärt sig av en gammal kvinna på Grönland)

Surdegen står och jäser i en låda vid bordet under prologen, pizzadeg säger min bordsgäst – det visar sig vara ytterligare en produktutveckling från salig insomnade bageriet på andra sidan gatan, det vill säga mästerbagaren Daniel Lindeberg, speciellt i kombination med det handkärnade saltbemängda smöret från Patrik Bring på Vallmobackens mejeri.

Den mörade biffen kommer på en platta, skrapad med riven anklever och med strimlor av kallrökt ål och lök, en smaksymfoni i färger från den venetianske målaren Vittore Carpaccio (1495).

Pilgrimsmusslan serverades tidigare med höaska och bränd brödpudding, färskpressad blomkålsmjölk, brynt smör, tobakshonung och karamelliserad blomkålspure och som jag skrev redan då ”fick Gud att skratta av välbehag”. Nu kom den i sitt eget skal simmande i smält jungfrusmör och kryddad med äggkräm och tryffel kompletterad i en andra servering med en tartar på mussla där romsäcken emulgerar och kompletteras med blommor och mera tryffel – i det musselskalet serveras en skvätt kammdashibuljong med yuzu och lime – !!!

Senast vi var där fick vi en marulk – idag var dagens bästa fisk en odlad torsk tillagad under exakt temperatur, bättre än så här blir det inte!, och bestruken med grisfett.

F/Ls fattiga riddare som tidigt fick Cecilia Hagen att i en kolumn utropa att det här var den rätt hon ville beställa som sin sista i livet om det var möjligt, framkallar fortfarande rörelse.

Så blev det sådant där härligt 80 tal som bjöds på krogar som Operakällaren, Edsbacka, Paul och Norbert, Ulriksdal, Teatergrillen, Stallis och Riche – en liten ”uppfriskare” som då var en sensation och som varierades i det oändliga – en liten italiensk isglass från begynnelsen, en granité. På F/L äppelfylld i smak med klassiska grurkörtsblommor och knapriga djungelgurkor och små stick av fänkålspollen.



Kalven är ”sjukt bra” skulle man uttrycka sig lite modernt, en Côte de Veau från Normandie som först fått marinera i vassle och sedan grillats i kökets nya grill och över björkkol. Den serveras med smörstekta toppmurklor, härligt besk endive. En rasande smaksymfoni med allt av texturer och med ett kalvkött med sämskskinnskänsla. Obcsent bra på gränsen till kinky.

Fördesserten med ugnsbakad blåbärsglass är barnsligt lekfull med små geléiga honungsbomber och sprakiga maränger. Den följs av en tydlig vuxendessert där glassen kryddats med lagerblad – tar det som en personlig hyllning! Och med äppeljuice och syrade palsternackschips.



Efter denna flera timmar långa smakresa landar vi i en epilog – en rulltårta.

-Jag som aldrig gillat rulltårta! Kommenterar min gäst.

En körsbärsmarmelad, en tomatmarmelad kompletterar med chokladjord.

Vi sammanfattar att det inte längre behöver vara insmickrande. Att det är skönt att slippa mat som scenkonst, det blir opera i alla fall. Det känns oförskämt att upprepa – ”det kan inte bli bättre än så här” för jag vet att jag kommer att bli överraskad igen – vintermenyn står för dörren.

Med öppna ögon hittar man stulen text

Jag satt där i godan ro och läste en liten hembygdstidning från en hembygdsförening norr om Stockholm, dock ej min egen i Sollentuna som jag dessutom är ordförande för.

Självfallet, med mitt intresse som uppehöll mig i forskningsarbete i långt över ett år, bläddrade jag upp en artikel som rubricerades "Avrättningsplatsen" (bestämd form).

Bara efter några raders läsande reagerade jag. Det var mina formuleringar, mina fakta och mina ord. Inte kunde det väl vara så att...

Jag kollade i min lilla pärm om avtal och överenskommelser. När man ger ut en bok med ett så stort allmänintresse är det åtskilliga som hör av sig och som vill köpa publiceringsrätt av material som rör dem specifikt - ibland för små upplagor och när det gäller föreningar, organisationer, med små medel brukar jag komma överens på annat sätt.

Dessvärre hittade jag inget som sa att jag skulle ha ett samarbetsavtal, överenskommelse, ersättning eller ens att jag talat med utgivaren denna gång.

Varför gör sig inte människor besväret att fråga istället för att så flagrant bryta mot upphovsrätten?

SvD slarvig med fakta om Edsbacka!

Omslaget på Edsbackakocken, Christer Lingström och Edsbacka Krogs kundtidning som kom ut varje år till julbordet. Jag hade förmånen att få producera och vara redaktör för skriften och försatte knappast tillfället att slå hål på gamla myter om att "det var bättre förr"

Glädjande ändå hittade matpatrullen från Svenska Dagbladet till det nya Edsbacka Wärdshus i Sollentuna - krogen som tog över efter Christer Lingström sedan han stängde sin två-stjärniga Guide Michelinkrog i februari/mars.

Matpatrullens smaktester kryddas ofta med rum och tid, miljö, porslin, dukning, krogens historia och så vidare. Edsbackabesöket var inget undantag, dock slarvigt och utan källkritik. Förmodligen har någon informerat patrullen att "här har bedrivits krog sedan Henrik Olofsson fick privilegium 1626" och att källaren har den tidstypiska valvslagningen i tegel. Då tar man liksom för givet att det är i samma hus man sitter och bedömer maten 2010 i augusti/september.

Det blir lite väl tilltaget att prata om "de hemtrevliga 1600 talslokalerna" och samtidigt speglar det en urdum historisk förfalskning.

Den gamla krogen som stod på den kvarvarande tegelslagna husgrunden är för länge sedan borta och den miljön på 1600 talet var allt annat än hemtrevlig. Vi i det 21a århundradet skulle med sannolikhet inte stått ut ens tio minuter.

Smuts som vallar på golvet, infekterade variga spottloskor, fekalier i närmaste omgivningen, sopor och stinkande avskräde ända in i sovgemaken med väggfasta sängar bäddade med grov säckväv fylld med halm och med råttor som kröp efter socklarna, småkryp och grådaskigt menade väggar med blodfläckar efter söndertryckta löss. Kallt, dragigt och fuktigt och knappast någon mat att få beställd - krog på 1600 talet och långt fram därefter var ekvivalent med brännvinsservering och där det serverades brännvin var det allt annat än "hemtrevligt".

Man undrar lite över förståndet och närvaron hos dessa matpatrullare - något litet om måltiddshistoria borde de väl kunna. I alla fall så pass att de förstått att 1600-talet näppeligen hade något "hemtrevligt" att bjuda på.

Bjöds det mat över huvud så var detta på ett gästgiveri - något sådant var aldrig Edsbacka, däremot öppnades ett i Rotebro 1647.

Någon gång under 1600-talets slut brann eller revs det gamla kroghuset vid Edsbacka. När bråten efter det gamla rensats undan byggdes ett stenhus på grunden - ett ganska så typiskt tidigt 1700- talshus. Det finns ett liknande i södra Sollentuna, rättarbostaden vid Rådan, också det byggt över en gammal 1600-talskällare.

Inte ens under 1700 talet (inte ens heller under de påföljande ett och ett halvt århundrade), kunde man prata om "hemtrevlig miljö eller god mat" på Edsbacka snarare handlade det om frukostering på befröade ägg, surt öl och såar av brännvin efter en natts kall vila fortfarande i halmbingar med råttor och möss pilande över och under sängen.

Varför detta behov av att göra vår historiska tid så inbjudande och nostalgiskt vacker och pitoresk?

Tabberaset ger sig in i politiken

Måndagsdebatt på biblioteket i akt och mening att göra politiken intressant och locka fler till valurnorna den 19 september. Jag fick erbjudande att moderera debatten vilket jag naturligtvis tackade ja till. Ledde en liknande historia inför förra valet. Flera frågetecken rätades ut under kvällen och inte minst utkristalliserades de tydliga skillnaderna i borglig och röd lokal politik.

Lika bra att göra reklam för nästa måndag. Då ska jag fördela orden och komma med instickningar med en politikerpanelen som utgörs av folk som är aktuella för riksdagen och temat är Integration.