Med Heini och Gunilla i sällskap av Linzpotatis och en blutwurst

Heini är en gammeldags chief. En sådan som fortfarande pratar med samma vokabulär som gamle Blunken och det är både hedrande och respektingivande. Med en sådan kunskap är det roligt att prata mat, man behöver inte förklara för varandra så förbannat mycket! Bara njuta av samtalet!

Vi hade en fantastisk eftermiddag, ta del av den du också, den kommer nämligen på Meny i P1 i höst.
Här på deras odlingslott växer allt från persikor till potatis, den sistnämnda provåt vi idag, en hårdknuten gulaktig fast, med nöt, mandelmassa, vanilj och gräddkolearomer, mer tossad än brynt i smör med lökstjälkar och dill. Lägg Linzpotatis på minnet.

Gunilla, som jag har gemensamma bekanta med sedan hennes tid i mediavärlden, dukade upp två slags burkade korvar, den ena en bratwurst och den andra en blutwurst, den sistnämnda med det där lite kärva och samtidigt fruktiga som är så karaktäristiskt för blodmat. Tysk senap till som sig bör och Gunillas hemsyltade gurkor för att med en precis syra i ättikan bära fram de mest fantastiska smaker i korvköttet som mer än korv påminde om en rilette med det digra köttinnehållet. Det feta goda band ihop köttet som i en mallig sylta.
Det här är riktigt härlig mat.

Se där! Så ska en söndagseftermiddag njutas!!!!

Hamburgare -viktigt alternativ

Finessen är att låta ungarna bygga sina egna hamburgare vid bordet. Det här är Almas skapelse!

Rodjana steker några maffiga köttfärsbiffar, lindrigt kryddade med svartpeppar, något arabiskt och lite "krydd" av något slag. Sallad från landet, tomater? Knappast, det är bara kallt och äckligt till varm burgare. Gurka däremot ville Alma ha. Ungarna bygger sina egna och med tillgång till en 2 kilos parmesan blir det extra mycket umami. Hemkörd chilliolja till oss vuxna att droppa över ketchupen så att den känns och så hamburgerbröd av affärsskuren formfranska av modell "mothers pride"*
Bland "senapar" har vi fått en ny favorit, lagom stark, lagom textur, lagom söt, helt enkelt en "djävfla bra senap" som jag fick när jag var nere i Båstad för lite sedan och pratade potatis med Bjäreborna under "Pärans dag" tillsammans med Ulf Elfving och Jesper Aspegren: Heberleins Äkta Hotell-Senap!

*Mothers Pride hette åtminstone det bröd jag stötte på under mina studieår i England på College. Jag hade en vän som hette Victoria (det var inte min dåvarande hustru som var amerikanska) och som målade gigantiska målningar av jordbruksredskap, traktorer, tröskor och annat, sägert sju gånger fyra meter. Och hon var stor själv. I köket om morgnarna började hon med att smälta 300 g "lard" som hon sedan dränkte tre skivor extra fet bacon i och lät det bli härligt brynt. En halv tomat puttrade med i fettet och en liten lammkorv. Sedan skar hon två stycken fyra centimeter tjocka skivor av "Mothers Pride" - ett bröd som hur man än behandlade det med tryck alltid och raskt återtog sin bakade form - som hon sedan lät suga upp allt fett i pannan med och samtidigt bli lätt brynt frasigt på ytan. Det här åt hon sedan på tre minuter (!) tillsammans med en och en halv liter te som hon sötade med 10 skedar socker.
Victoria var alldeles blank i det sedan tidigare trinda och av alldeles för högt blodtrycket rödlätta ansiktet.
Fan (!) ibland kan jag sakna den där tiden på Royal College of Art. Ibland saknar jag de där stora spända dukarna och oljefärgen något enormt.

Kul för den vakten...

...den dag han ligger på operationsbordet och ska få en ny höft eller ngt liknande när Rami är kirurgen.


Rosen till Rami, den kommer från vår egen odling och är en "Peace" talande nog.

Odlingsprojekt och böcker för mattans hösthäng och eftertankens vinteride

Jag håller på med ett sommarprojekt om odling och äta, tradition, upplevelse, behov tillagning. Det är rasande spännande och finns så mycket optimism och glädje inkapslat. Mer om det så småningom.

Just nu ligger ytterligare en bok på tryckning - kommer om bara några veckor. En biografi över Arne Ljungqvist: Dopingjägaren.
Har manus så gott som klart för ytterligare en som jag arbetat på av och till i 14 år, en riktig långbänk som fått växa fram med olika etàt som fått ligga, mogna, mögla för att omläsas och ältas. Senast läste några pålitliga goda vänner som jag bad ha synpunkter, och det hade de. Sista omskrivningen nu i sommar (snart klar 46 kapitel, en tjockis med andra ord) så får vi hoppas att jag kan komma med boken till jul.
Till bokmässan presenterar jag inte bara Dopingjägaren utan då kommer Astrid Lindgren boken "Järnspisar, hackekorv och tabberas" i en efterlängtad kartonage efter att ha varit slutsåld i sin inbundna upplaga en längre tid. En annan bok som också är utsåld är "Döden i Skogen" som kommer som pocket i höst, bra för dem som vill släpa in boken i naturen och ha den som vägvisare i jakten på dolda avrättningsplatser.

Olles krog ett lunchalternativ på norr

Desserthög med bland annat Jello

Chokladpudding, små plättar med vaniljkräm, Jello, kadaifibakelser som om det var en zacharoplastion som vi besökte, vaniljglass och små mandelkakor. Det är några av desserterna.
I det stora kalla bordet hittar vi bland annat taboulet, hummus, kyopolu och teramasalata, vitlöksyogurt och yogurt med mynta.
Senast var det grillad kyckling, en pasta och fläsknoisette på det varma bordet.
Frukter i mängd läggs också fram och en massa olika tillbehör.
Var och en tar en tallrik och betalar en normal lunchpeng sedan är det bara att hugga in.
Och var ligger nu detta ställe, som mina kollegor på OAL studio, Ove Norsten och Lennart Ström, tipsade om för många år sedan, som vi besökt sporadiskt och som bara blir bättre och bättre?
Kolla här

Confidencen här och där

Att äta en confidence betyder att äta i förtroelighet - så borde alla middagar vara reglerade. Att äta fortroeligt.
Jag tänkte på det idag när jag "vallade" svärfar ut till Kina Slott för att undertryka vår vurm för det asiatiska för 300 år sedan.
Där, i en av flyglarna och i anslutning till det gamla fristående slottsköket, flygeln ligger suterräng i förhållande, åts det confidence på samma sätt som kungligheterna åt vid Ulriksdal i det som sedan Gustav III är teater och tidigare var beridarehus.
Här kan Lovisa Ulrika ha dinerat med Carl Linnaeus och matat honom med smultron ett i sänder tills podagern var botad (det går 1400 normalstora smultron per liter bär).
Precis som på Ulriksdal dukas det ståtliga bordet i källaren, i närheten av köket och så hissas hela härligheten upp efter att golvet skjutits åt sidan.
Man kan tänka sig varit gäst och stått vid kanten av bordshålet i ring med de andra middagsgästerna. Så kommer bordet med tända kandelabrer och dekorerat med lemoner, granatäpplen och en stor ananas, skålar med smultron och en fågelstek. En späckad kapun med pomeranser och en sås redd med ägg eller små kycklingar med krusbärssås till, chokladpudding, snömos och en blamanchee med röd gelé.
Jag stod länge framför glasdörrarna och tittade in.

Linnés Hammarby på väg nedåt

Den underbara tapeten hos Linnés hustru i hennes förmak till sovrummet

Ett av våra ständiga utflyktsmål, Linnés Hammarby, alltid ser man något nytt, alltid kommer ett samtal till som idag om släktskapet mellan parksmultronen som växer över hela området och de små platta, ganska smaklösa smultronen Fragaria Vesca Monophylla (enbladigt smultron efter mono =ett och phylla = blad) som vi hittade i mullbänken och som ska ha funnits där även under Linné.

Men något har hänt i jakten på finansiering. Det här är en nationalklenod och borde betalas fullt ut och lite till av staten och därefter kunna ha råd med bättre odlingar, ett större mångfald växter och omsorgsfullare skötsel av odlingarna. Det som mötte oss idag är taniga dåligt omhändertagna till och med dåligt bevattnade odlingsbäddar. Jag tycker jag har bättre perenna 1700 talsrabatter själv både frodigare och roligare växtmaterial - (ska jag vara självkritiskt så står mina perenner alldeles för tätt)

Grekisk sallad på snabbköpsfeta och smaklösa fattigoliver

Det pågår också ett forskningsprojekt om krolliljorna som om jag minns rätt redan rekommenderat urglesning av trädkronorna för att de ska komma tillbak och som förr pryda den gamla trädgården opch kanske balansera bättre mot den spanska körvel som man först trodde var anledningen till krolliljans minskning.

Parken är igenvuxen med sly och allehanda trädskott, det ser inte bra ut och informationen utöver det mest kända som växer är undermålig långt ifrån den pedagogik ägnade sig åt här för 300 år sedan.

Serveringen var tidigare inbyggd i brygghuset. Det var charmigt och sköttes av den som är bosatt på gården. Okey att det var kaffebröd modell "delicato", men hellre det än den turistfälla som blivit alternativet, en nybyggd entré i falurött. Ska man först ha synpunkter på det arkitektoniska så är det riktigt förkastligt att bygga något nytt som så påtagligt konkurrerar med den äldre bebyggelsen i något fåfängt försök att få det hela att "smälta in". Det är ju det gamla Hammarby som ska lyftas fram och bättre skulle inte det kunna göras än att öka kontrasten mot det gamla med något nytänkande i helt andra material.
Här serveras också kaffe kakor och mat. Tar idéerna slut där? Absolut, längre än en rosa Linnébakelse kommer man inte, sedan är det mackor med industriköttbullar och färdig rödbetssallad och det mellan brödskivor som torkat på ytan och som var så sega att de inte gick att äta. När jag gick tillbaka in med en av barnens äckliga köttbullemackor och förklarade att den var ganska så oätlig fick jag svaret att alla mackor var sådana och att det inte var deras fel utan jag fick vända mig till bagaren.
"Hallå, sa jag, du ska vara glad att jag kommer in och talar om för dig att det inte är bra. Du ska säga tack till folk som mig som inte tiger, äter och sedan pratar illa om er utan som kommer till Er och talar om vad som är fel."
Barnen fick färdig mikrad paj som kompensation och jag och Rodjana tog en grekisk sallad och en italiensk sallad (smaklös buffelost, parma och tomat) Sallad med fadd ost, fattigurkärnade snåloliver.
Här skulle finnas sallad och tomater från egna odlingar, mat som har anknytning till Linné, te från den egna temyntan i mullbänken. Lite mer av entreprenörsskap skulle kunna göra att folk vallfärdade hit, titta på Linnés boställe, upptäck växterna från den tiden och smaka på 1700 talet.

Att det dessutom blivit en hundgård av Hammarby bättrar inte på anseendet utan snarare förstör. Tydligen för att personalen själva har hund.
Vi såg hur en jättesamoyed i nåpgon slags sele ledd av en tjock tyska slet till och nafsade åt sig en liten ynklig terrier som satt kopplad i staketet. Tyskhunden fradgade och hade terriern i ett nackgrepp samtidigt som han morrade och knyckte med huvudet och tyskan slet i kopplet.
Jag tänkte att det är slut med terriern. Den liksom dödstjöt. Jag sprang upp och fick tag på en trädgårdstol som jag larmade mot bakhuvudet på den vita tyskerbesten. Stolen tog både kärring och hund som stöp i backen mer av förvåning än av skada. Terriern klarade sig, hoppas vi och tyskhunden fick utvisning från området av personalen.

Då tänker jag så här. Vad hade hänt om August sprungit till staketet och lekt i kaffeträdgården och blivit föremål för "gestapohunden"?

Nej förbjud hundar i den här miljön!!! Det ligger hundskit lite överallt också. Tyvärr!