Thaimat smakar ännu bättre med trevligt sällskap

Hoi op - en het musselsallad, portionsvis med namjin.

Det är inte bara maten som gör en måltid - det är naturligtvis också sällskapet.
Idag hade vi en riktig Blinddate med en familj vi "träffat" i blogvärlden. Det var ett tag sedan - de bodde med sina tre barn i Bangkok och vi hittade och läste varandras bloggar. Så såg jag att de skulle flytta till Sverige efter väldigt många år i Thailand och jag mailade och frågade varthän de tänkt styra kosan: "Sollentuna", var svaret - då blir vi grannar, sa jag.
Och så blev det och idag hade middag ihop hemma hos oss och tillsammans med två gamla vänner Kjell och Goy och det blev vansinnigt trevligt. Vilka barn och vilket sällskap - det är klart att maten smakade bra i sällskap av Nille och hans förtjusande Plair och de kloka barnen Emily, Josefine och lilla Sebastian.
En Jam goong, toårantao - sallad på räkor och strimlade sockerärtor

Rodjana lagade en "Jam goong, toårantao". En sallad på räkor och strimlade sockerärter med rostad torkad hel chili. En Naem stod också på bordet, hemsyrad stekt korv. Naem äts ofta rå i Thailand och är då källa för vansinniga attacker av inälvsmask - rå okontrollerad gris, inte att rekommendera. Vår syrade naem däremot är en liten delikatess. Så fanns där "Op hoi", musslor som portionssallad med en het Namjin (recept på såsen här).
Så kan man också fördriva tiden.
Hemlagad Naem, thailändsk syrad stekt korv.

Estniska blogkorvens väl och ve

Det var nog mest av nyfikenhet som vi köpte den estniska blodkorven i Hötorgshallen senast hos Österqvists.
Den var tänkt till julbordet, men som jag skrivit förut, så var det mycket som inte blev framställt för at överflödandet var stort nog ändå,
Älltså beslutade vi oss raskt för att äta estnisk blodkorv idag och jag gjorde precis som jag blivit tillsagd, det är bra att göra det om inte det som sägs är helt uppåt väggarna.
Så pickade jag korven och la den i en smörjd ugnsform med ugnen på 225 grader. Stekte lite fin potatis till med fint hackad lök och kokade ett helt syrat kålhuvud.
Korvarna doftade malt, korn, hö, ganska underbart lantligt med andra ord. Och så skar vi den syrad kålen och den hade mild skön syra och korvarna var lite rökiga...och alldeles mjuka. Smaken var grynigt god, alldeles svart och lite utan klaraktär som stack ut.
Jodå, man måste nog vara infödd för att ständigt återkomma till detta som räknas bland delikatesserna. Lantligt rustikt och gott - är betyget.
(Men finns det någon Est bland läsarna som kan informera mer om traditionen, historien och innehållet, tillagningen och serveringen?)

LUTFISK - ÄLSKADE SÄLLSKAP

Vi har precis ätit en av de bästa lutfiskmiddagarna någonsin och det vill inte säga lite. Inte nog med att jag bott i Norge under hela akademitiden (sex år) och ätit på de mest beryktade lutfiskställen över hela det landet, dessutom hemma hos fiskarena som tar upp torsken och torkar den i Lofoten och efter hela "Finnmarkskysta". Jag har dessutom skrivit om lutfisk och lagat paradmiddagar för till allmänheten tillknäppta illustra magasin som Connoisseur (lutfisk med mjölkskum, rödvinssås och rotsaker) och öppna läsnöjen som Året Runt (6e dec i år med lutfisksallad sockrad med nedkokt sockerrörsvinäger och röda lingon).
Den var svällande härlig med en tydlig lutsmak utan att det blev för påtagligt, fisken var vit och lamellig och tydlig lite sötaktig doft av långa dessutom var den kokt med ett så pass tuggmotstånd att kniven hade motstånd och det där lilla trevliga slinkandet i munnen uppstår. Potatisen var OK, (hade vi vetat att allt det övriga varit så förträffligt hade vi tagit av vår egenodlade allmogepotatis) ärtorna perfekta och såsen en luftvispad dröm.
Så till det kluriga - när Rodjana utropar att vi inte har bacon i frysen!
"Du - jag tar julskinkan i stället, den är i alla fall så fet."
Jag gillar fet skinka!
Så skar hon skinkskivor och små kuber ur dessa, smått, smått och så stekte hon dem i smör hur länge som helst - tänk, det blev perfekt till lutfisken...
... Jesus det var Gudomlig spis!

Slut!

Inte blev det någon lutfisk - inte ål och inte äggröra, ingenting som har med julen att göra tack och lov.
Det blev en Jam Taleh, en sallad på stora irländska gröna musslor, stora thailändska räkor, citrongräs, limejuice, fisksås, glasnudlar, mynta och torkad hårt rostad hel chili.
Glasnudlarna ska vara lagda i kallt vatten i tre minuter, sedan bara hastigt kokta mjuka i hett vatten. De grönskimrande musslorna ska vara ångade och räkorna knappt genomkokta. Och det ska vara massor av lime i såsen och med en tydlig fisksåssälta.

Exakt så var den idag.

Redan trött på julen

Vår vackra gran av ädelsort, vi dras mer och mer åt det amerikanska idealet och följden torde bli kalkon till nästa år, eller varför inte mer asiatiskt hälsosamt, lätt, enkelt, smakrikt och hett. Det går - vi gjorde en middag i Året Runt före jul med asiatiska förtecken, Det goda julfläsket kokt med kanel och stjärnanis.

Men det är väl hysteriskt - så säger vi varje gång och redan efter vårt alldeles utmärkta julbord,ute på lokal, med hela familjen och respektive bestämde vi oss för att äta ett annorlunda julbord hemma på julafton i år. Dagarna gick och kylskåpet började fyllas med" ett fat med sylta och ett fat med ...."
Det blev som i "Järnspisar, hackekorv och tabberas" (som det kanske finns några restex kvar av hos bokhandlarna, men som bara finns i några få ex på förlaget, men som kommer i en andraupplaga inom kort).
Och julklappar, ungarna blev överösta och det är inte bra. Frågan är om man har förmågan att ta till sig allt.
Nu ska jag säga det, trots mitt engagemang: Jag hatar julen, jag hatar julmat och jag gör det uppriktigt. Jag uppskattar ledigheten, gemenskapen, värmen från ljusen, det väldoftande från granen. Det jag tycker så illa om är vägen julen slagit in på. Från det enkla, varma, eftertänksamma till det överdådiga. Från den enkla brödhögen, det salta fläsket och lutfisken till dessa dignande bord och isterbuksfilosofi.
Idag äter vi ål med äggröra följt av lutfisk.
Härliga paltar, kroppkakor som på Emil i Lönnebergas julbord (?), förebådar julen hemma hos oss

Tabberasets Glögg

Den här glöggen komponerade vi till Året Runt som gjorde ett mat-hemma-hos med oss och som publicerades den sjätte december. Vi serverade glöggen med tempuragrönsaker; sparris, sockerärter, blomkål, med julsmak; saffran, ingefära, lime.
Dan före dan före dan tar vi in granen för att den ska vänja sig med sockervatten på den inglasade balkongen och så sätter vi kryddorna till glöggen.

Tranbärsglögg
Glöggen kom till, som så många andra kloka och goda rätter, först i sinnevärlden, vid skrivbordet. Upplagad blev den en lyckträff med en frisk annorlunda glöggsmak.

Det här behöver Du:
1 l Tranbärsjuice
1 dl socker
1 pkt glöggkryddor
(1.5 dl renat brännvin)

Så här gör Du:
Häll juicen i en kastrull tillsammans med glöggkryddorna. Koka upp och låt sjuda i 10 minuter. Ställ att svalna och låt dra över natten. Sila sedan ifrån, hetta upp tillsammans med sultanrussin och servera. För att få ett alkoholstarkt alternativ – häll på brännvinet (efter lust, begär, behov eller smak) och värm försiktigt.

Griljera så här.

Nu är i alla fall skinkan så gott som klar. Den har svalnat i två grader på balkongen.
Jag kokar av tradition alltid skinkan för då kan jag "mata den" med lagerblad, nejlikor, kryddpeppar, vitpeppar, lök och en morot.
Bara att griljera kvar och då kom jag ihåg att jag den fjärde december förra året bloggade om vår traditionsbundna adventsskinka.
Det är lite knepigt det där med att få griljeringen att sitta liksom halvrunt om.
Lösningen heter potatismjöl och jag vill minnas att det är ett Wretmanskt knep från början. Sikta ner lite potatismjöl i ägg/senapsblandningen och lika mycket i ströbrödet, Mängd? Dela på en msk och ha hälften i var.
Det blir som ett griljeringsklister - sitter ända till påska.