Surströmming

Men det är väl för glädjande att det är den tredje torsdagen i augusti - premiär för strömmingen som lades in för jäsning när den lekte före sommarvärmen.
Surströmming liksom lutfisk och saltsill var ju tidigare enda möjligheten för folk att få fisk även på vintern utöver det man fick upp vid isfiske.
Är det så svenskt som vi tror?
Nä, självklart inte - alla som nu, efter en liten turistress till Phuket blivit så förtjusta i "thaimat" och som nu så kokett beställer thaiwok här hemma har inte varit i närheten av thaimat på riktigt. Wok är kinamat inte thai, en thai wokar inte, han eller hon grillar, marinerar, steker och kokar och så kryddas riset med en blandning fisk som mest påminner om vår surströmming, "pla ra". Det är original thaimat. (står på menyn i morgon här hemma för kladdriset är blötlagt!)
I kväll till middag blev det surströmming, självklart. Faktiskt var det ungarna som påminde oss. "Snälla, kan vi inte äta surströmming ikväll". Sjuåringen ringde till kontoret och bad mig åka och köpa en burk Mannerström på vägen hem - den var slut så de blev en regular istället, en röda ulven.
Egen leverans av lök och potatis. Den sistnämda allmogepåotatis och några Sankta Thora och så röda T28s som binder sin egen vikt i smör.

Så åkte vi förbi trädgården och tog upp potatis, stor "allmoge" med säkert tio stora fina potatisar under varje stånd. Några söta lökar följde också med hem och några knallröda potatisar som vi ska koka till sillen i morgon lunch,
Surströmmingen då - vi har inte ätit sedan snön i vintras så det är klart att nyheten hade behag. Men inte tillräckligt salt, inte tillräckligt mjäll (lite för hård), mest hannar och så alldeles för små = mager = sämre smak.
Rodjanas vackra lökar Jag frågade om jag fick skriva så om jag inte kunde hålla mig och det fick jag!!!

Inte en sillarumpa finns kvar i burken och till och m ed lilltjejen som bara är fem stoppade i sig som om hon var född norr om Dalälven snarare än på Danderyd med solsken i generna.
Å andra sidan så äter de gärna ris med fisksås eller med "pla ra!" så fort de kommer åt.

Vikentomater

Raskt åke vi vidare och konstaterade, efter att ha rest Visby-Grankullavik, att Gotland har en helt annan intimitet, originalitet och en mycket starkare identitet än Öland.
Det är förvisso 39 år sedan jag var i Grankullavk senast och vårt besök på Öland den här gången var bara 25 mil långt, men det kändes tråkigt nog som att komma till ett Disneyland jämfört med Gotland - turistfällorna låg uppradade.
Nu hade vi ett helt annat mål: Viken Tomater norr om Helsingborg. Mats Olofsson regerar i växthuset och plötsligt från andra sidan plastskynket inne i växthuset hör vi pärlande skratt och glad thailändska. Det är klart vi svarar genom väggen och skrattar tillbaka. En hel koloni thailändska tjejer ger sig till känna och plockar tomater i Viken - vad de pratade om? Vem som plockar mest på kortaste tid och vem som gjort mest ditills.
Mina färäldrar bor nästan granne med Viken Tomater fast längre ner. Tidigare bodde de alldeles längst nere i byn och hade Svinbådans fyr rätt in i sovrummet. Skam till sägandes har jag under 20 års täta besök i Viken aldrig ens hört om tomatfabriken med det sanslösa sortimentet, inte förrän jag läste om dem i Gourmet.
Nu gick vi dit och ungarna plockade åt sig av allt oavsett vad det kostade. Det gick lite mer än en låda när vi kom och när vi åkte hem till Stockholm var det en låda blandat med i bilen.
-Det är som smågodis - fast bättre, sa barnen och drog i sig en lätt rosa Kentaro.
Det blev en sommarvecka i Skåne med Viken som utgångspunkt - rökta varor från Per i Viken mogna franska korvar hos Oldsbergs ost i Höganäs. Middagar med thailändska förtecken hemma hos far och mor och så en avstickare ner till Lund för en dags jobb och så den fantastiska stranden i Skanör med färska franska ostron över disk, laxmackor, räkmackor och macklor med stekt färsk sill.
Nu är vi hemma igen och på tisdag kör jag Live Mat med Rune Kalf-Hansen på Kulturhusets tak i Stockholm. Mer om detta snart!

Mejeriet Alskog

Det blev lite av nostalgiens och minnenas resa på Gotland. Jag har ju en tidigare del av mitt liv förlagt här och då är det klart att man har gamla referenspunkter. Inte minst bland gamla trogna och trevliga vänner. Nästa sommar är det 30 år sedan jag kom som kulturjournalist till Gotlands Tidningar under Rune Jacobsson som därefter och fram till sin död var min mentor.

En tidig sommar åkte jag förbi Alskog rätt över Gotland från Visby räknat. Alskog, en slags försocken till baddjävlarnas Ljugarn, men en socken som står på mycket egna ben. Jag köpte ett hus där, en gammal missionskyrka som bostad och ateljé. Mitt över gatan satt redan Tomas Stöfling och Eila Burvall som tillhör de främsta bland gotland konsthantverkare och formgivare, Tomas med keramik och Eila med textil; Mejeriet Alskog.


Tillsammans drev vi några år ett galleri i det innersta av det gamla Mejeriet och med skulpturer ute på den stora gräsmattan mellan "dushuset" och ystningshuset. Det blev snart ett av Öns mest attraktiva galleri med utställare som utan rummet och våra kontakter aldrig skulle ställt ut på Gotland.
Idag har Tomas och Eila själva utställningar med sina egna verk i det gamla galleriet och eventuella gästutställare bereds plats i en renoverad verkstad bakom Mejeriet, renoverad till ett jazz och bluesrum värt en omväg för att beskåda. Det gäller för övrigt det mesta som presenteras här. Ett oerhört genomtänkt skapande, ett plöjande och harvande i konsten att göra en tanke möjlig som form.
Vi kunde inte hålla oss från två stora fyrkantiga fat som vi köpte och genast gav bort till vänner.

Nu lämnar vi Ön, helt övertygade om att återvända så snart som möjligt.
Vi reser till Grankullavik på Öland - med den nya färjelinjen (två timmar) - ser Allvaret och åker vidare över bron rätt in i utvandrarnas Småland, bort mot Markaryd och ner till Helsingborg. Samma sol, en annan strand, en ny dag.

Bröd ett sätt att sälja Gotland

Kan någon tala om varför vi svenskar nedlåter oss att köpa brödet som levererats i plastpåse till de trista storbutikernas brödhyllor? Varför?. Hemma igen i den grå tristessens limpvardag

Vi börjar bli klara med Gotland och ska resa vidare snart. Upptäcker att vi kört 20 mil om dagen bara för att besöka platserna som ger oss tillfredställelse, människorna, miljöerna, maten och brödet. Så var det inte när jag bodde här, att brödet spelade en så stor roll. Samtidigt förstår jag hur människorna idag tar tag i sitt förflutna och lyfter fram det viktiga från förr i samtiden. Och det görs av odlare, bömnder, hantverkare, timmermän, yrkesmän.
Grymt läcker
Va? Jag?

Vi besökte två bagerier. Det ena lite ytligare än det andra inrymt i Hablingbo gamla skola,Hablingbo delikatess.
Utanför gick grisarna och bökade med en ny kull kultingar. Det blir en gedigen doftchock, det söta svinet och brödet, åkern och säden. Här är surbrödskulturen special och stället är välbesökt av turister och ortsbor, vinterfastlänningar som bott på Gotland sedan urminnes tider. Tre står bakom disken, en puysslar med kaffemaskinen, en lägger upp bröd, en gör ingenting men står med ryggen mot oss. Ville de inte servera? Sådant gillar jag inte, inte ens på semestern i ett semesterrusigt Gotland där kunderna tycks kunna stå ut med vad som helst. (Jag är en grinvarg!)

På Gotland odlas nu som experiment Enkorn såväl som Gotlandsspelt, borstvete och svart Emmervete tillsammans med ytterligare ett trettiotal gamla sädsorter. Det är en forskare, Hans Larsson vid lantbruksuniversitetet i Alnarp som leder försöksodlingarna, berättar nättidningen gotlandska.se. De framsynta bagare som murat upp sina gammeldags brödugnar igen och startat brödstugor och vedugnsbagerier har nog gjort ett klipp. Det här är bara så bra.
Underhållningen på Hablingbo delikatess. Julen är räddad!

Värt en rejäl omväg är sommarens höjdare - Rute stenugnsbageri & Café. Förvisso hade många liksom vi förstått at det här är något extra. Den lilla alkov man har till försäljning rymmer bara två som handlar samtidigt så kön ringlar utanför bagarstugan. Men vilka bröd, vilken välgärning, vilken smak och doft, knaprighet, densitet, seghet och vi köpte de underbaraste bullar med oss i en påse, 12 stycken för 192 kronor värda varenda spänn - något att komma med till Valle och Mia i vackra Fleringe. Nu har vi blivit sugna på Gotland på allvar.

Fransan på När

Stackars alla som måste ta semester när arbetsgivaren vill. Eller bestämma sig vid jul för sommaräventyren - jag förstår egentligen inte hur förmånligt mitt liv ser ut i andras ögon när jag i stort sett själv kan bestämma över ledig tid från den ena dagen till den andra.
Solen fick alltså lysa på den lilla familjen på Gotland i den lilla stugan alldeles vid havet. Och inte lagade vi mat heller utan gick på restaurang mest hela tiden (det är det som är det fina i kråksången att vara pappaledig dessutom!).

Plötsligt kom jag på "Fransan" - golfklubbsrestaurangen i Gotlands Hjärta; När.


Det var ett stilla solsken och havet alldeles nära. Jag gillar den där miljön på golfklubbar, folk är lite tystare för sista hålen ligger alldeles bredvid och där står golfare och koncentrerar sig.


Vi var där halv sex på kvällen vilket betydde att vi var alldeles för tidiga för att kvällsmenyn "med lite finare mat" hade börjat gälla. Men se det fixade sig när vi visade vilken lust vi hade så in kom "varma mackor" till ungarna med smält getost och balsamvinägerstekta druvor.

In kom också parmaskinka som en matig sallad. Hemstekta "golfinghamburgare" valde barnen som för en gång skull valde något trivialt barnsligt och vi delade oss och tog ett grillspett med vildsvin och hjort och en portion perfekt stekta lammkotletter i en riktigt härlig vinsås
780 spänn välsmakande underhållning! Prisvärt i solen.

Vilken soppa

Fullständig idioti är som kurare, rent vämjeligt.
Vi hamnade i Katthammarsvik på Gotland - ett ställe som jag har ett alldeles speciellt förhållande till, inte bara för att många varma vänner bor i närheten utan för att vi för 15-20 år sedan bedrev fågeljakter på åkrarna där. Storslagna jakthelger tillsammans med legendariske Magnus Drake af Hagelsrum och hans dåvarande hustru Eva.
Vid lunchtid kom en vit jeep körande ut över stubbåkern och ut breddes stora vita manglade linnedukar och dukades upp delikatesser under bar himmel.
Efter jakterna på kvällen träffades vi i salen på Katthamra gård på stekt vietnamesisk fasan, serverad med gräddsås och syrliga bär eller hargryta dock ej lagad på nyss skjuten hare (vilket alla kanske förstår) Efter diverse våtvaror slutade dessa jaktkvällar ofta med uppsluppen allsång med dragspel.
Magnus har lämnat Katthamra gård för länge sedan och flyttat in i lägenhet, nyligen borta är också jaktvännen och konstnärskollegan i Lau Eugen Budrys, den klart mest begåvade av gotlandskonstnärerna. Om honom borde en bok skrivas.
Borta är också hans landsman, den udda arkitekten, konstnären och jägaren, motståndsmannen Jonas Pajaujis från Alskog som dog för flera år sedan.
Inte långt från Katthamra jagade vi morkulla (det var på den tiden då Svenskar var fria och fortfarande kunde jaga sina Scallopaxer vid midsommartid).
Efter tre skjutna morkulletuppar skrek Eugene till Jonas som fällt den senaste - "Jonas, nu har vi till såsen".

Nu var det det här med idioti.
Vi återvänder alltså till Katthamra och åker ner till rökeriet längs bort på udden - vi vill äta rökt lax och ål och laxfenor och gravad lax och...
...och vi vill äta för att tillfredställa vår lust och längtan!

På den handtextade menyn finns inte en enda rökt fisk, inte ens en flundrelapp. Två steg till vänster är den stora disken med allt som kan rökas i fisk och skaldjursväg.
-Har ni inget rökt, frågar jag.
-Nej, vi har vad som står där, säger den unge mannen med svart förkläde bakom disken.
-Men, säger jag och pekar mot fiskdisken.
-Nej, det är inte samma företag, svarar grabben.
-Men, är inte det lite knasigt, frågar jag. När man åker ner till rökeriet så förväntas man att få bli serverad rökt fisk.
-Nä, det är inte samma förtag.
-Andas!tänker jag och gör som i Thailand - Ler och tar en fisksoppa istället.
Den var hyfsat god, lite mjölig kanske, men med en fin pepparrotsmajjo till, tyvärr med en död pain riche.

Utanför seglar en tvåmänning, horisontlinjen ligger som ett utsuddat piskrapp i den glåmigt varma solen och innan vi går vänder vi oss till det andra företaget i rummet och köper rökta varor med hem av en thailändska som gör besöket genomtrevligt.
Vips så for en tusing.

Det djävliga mordet i När

Häromdagen åkte vi till När - Urgotland! Socknarna När, Lau och Burs är för Gotland som Isaan är för Thailand.
Jag ville ställa mig framför den väldiga prästgården i När och känna vibbarna ur historien.
Nu vet jag inte när just den här prästgården byggdes, men anden på platsen är densamma. Det är ett 1700 talshus, kanske byggd under senare delen av århundradet, kanske nybyggt när Lisken Andersdotter tog tjänst där på 1720 talet som piga. Hon skulle dö den hemskaste av dödar - avrättningsdöden.
Lisken stod nära kyrkan och prästen. Det är i prästgården i När på östra Gotland, som hon föder sitt barn. Hon gör det när allt folket är i kyrkan. Kanske de undrade var Lisken var den dagen, det var ju så viktigt att komma till mässan. Kanske prästen visste?
Lisken hade gjort sitt bästa för att dölja sin graviditet. Kanske för att skydda fadren. Skydda sig själv. Oäktenskapliga barn var detsamma som döden. (senare i 1734 års lagtext)

Lisken tar sitt barn som är dött och gömmer undan det, stackars Lisken. När hon får tillfälle ska hon ta hand om barnet för hon brydde sig uppenbarligen, hon ville nog inte det här. Bara några dagar senare kom tillfället hon väntat på – folk är borta och det är skymning och hon tar sitt lilla döda barn i ett knyte och springer iväg till kyrkogården som ligger alldeles nära. Där finns ett område där alla fattiga grävs ner – det kallades allmogevarvet. Där grävdes de som inte hade familjegravar och pengar för detta ner ytligt för att snabbt förmultna och kunna ge plats åt andra kommande gravar. Där tar Lisken en spade och gräver. kanske hon säger något till sitt lilla barn när hon lägger knytet i jorden, kanske hon improviserar en begravningssakt och gör så gott hon kan för att viga barnet till en evig vila, sov gott Du lilla.
Allt uppdagas, det som kunde gått så bra, gick inte alls bra. Någon hade kanske sett henne sitta med det lilla barnet för sitt farväl där i skymningen vid den vita kyrkan. Någon kanske hade förstått att Lisken varit gravid, sett spår efter födseln i prästgården – kanske prästen själv? Var han barnafadern? Det ingen vågade ens tänka ej mindre yppa.
Den första augusti låg Lisken på knä på ”Södra Ting” i Visby. Massor med människor hade samlats. Nu bad hon bönerna till sig själv. Var det kanske prästen i När som följde henne till avlivningen, förberedde henne för döden? Barnafadern? Kan det vara så djävligt?
Läs mer i boken "Döden i skogen"