Köttbullar som meditation...pyttsan!

När något är sådär fruktansvärt långtråkigt försöker jag göra det hela till 1)meditation 2) tålamod eller 3)  tanken på att det blir bra när det är över.

Ett papper som jävlas på staffliet, en tågresa som bara är skittråkig, hundra lökar som ska hackas eller köttbullar som ska trillas.

Någon sa att "tålamod" bara är konsten att vara otålig fast lite längre. Tanken på att det blir bra när det är över är bara en nåd att stilla bedja om och att över huvud ge råd om meditation till en med svår ADHD är ett skämt.

Konstigt att jag ändå fick trilla ihop över 140 köttbullar något sånär jämna. NEJ jag steker inte på stekpapper i ugnen, jag steker i omgångar i panna och jag har ett uns kanel i smeten och jag steker läken separat och mixar den med lite steksky innan jag blandar ner den i köttbullesmeten och så ytterst lite chili.

Det blir bra och nu är köttbullarna redan uppätna - de sista drog jag i en lefsa med majonäs och röda inlagda betor. 

Ny smet snart - köttbullar bör man ständigt ha ätklara i kylen!

Drömfabriken i Paris - nu har jag så jag klarar mig

Nu ligger de monterade och klara för en utställning så småningom, mina Graal - olja på järnplåt

 

Galet oinformerat och märkligt när Erik Videgård slängde vitlökspressen i soptunnan

Vill jag ha en riktig vass och härlig vitlökssmak använder jag med självklarhet en vitlökspress. Alltsedan studieåren då ett mellanmål kunde utgöras av en knäckemacka med pressad vitlök och smör  så svidande härligt att man nästan ramlade baklänges och av något slags obändigt beroende tvingade sig själv till sista tuggan (jmfr med Svenskjävlar från Haupt lakrits). Eller lika med studieårens billigmiddagar, råris, soja, massor av pressad vitlök och kanske något protein. 

Det är klart att jag gick omkring med en stinkande vitlöksandedräkt. Eller som morsans väninna sa någon gång i slutet av femtiotalet som jag överhörde i köket hemma: "Ewy, jag åkte buss från stan idag och det måste varit en italienare med för luften var fylld av vitlöksdoft, oj oj oj, inte klokt egentligen hur man kan!"

Lite senare kunde man se Tore Wretman i TV ge råd om vitlök att det var utmärkt att ha i sallader men manade samtidigt till försiktighet genom att halvera en vitlök och gnida insidan av salladsskålen med den för att få smak.

Erik Videgård som är född åtta år efter mig torde också varit en vitlöksgubbe och pressat vitlök för att få ut det maximala av smak i denna kökets kanske viktigaste smaksättare varför det är rent av knäppt att ställa till med show i TV4 och slänga vitlökspressen i soptunnan. Vitlökspressen är nämligen att ta till för att få ut det maximala av smak.

Allt är kemi och den som är väst rustad att berätta om kemin i maten är Lisa Förare Winbladh. Bläddrar ofta med stor behållning i hennes Taffel.se och hamnar i en utmärkt och kunskapshöjande artikel hon skrivit om vitlökens kemi. Läs den här och förstå att Erik Videgårds soptunneshow inte baserades på faktu utan underhållning. Smaka på ordet "Underhållning" så billigt.

Här är mer att läsa om min kärlek till vitlök

Nej, det är bara ett utrymme som behövs

Bild från Stiftelsen Grez sur Loings Instagramsida

Det här är "min" ateljé i Grez sur Loing, Frankrike. Nu är jag i trängande behov av ett utrymme här hemma. Stort eller pyttelitet, spelar ingen roll. Behöver inget flödande ljus, kan till och med vara fönsterlöst, typ källarlokal, garage eller liknande, bara ett billigt ställe att jobba i. 

 

La Maison du pastel, underbar butik men ruinerande

I Grez sur Loing dristade jag mig till att äntligen öppna en box med gråskaliga underbara pasteller som jag köpte i England när jag gick på Royal College of Art 1978. Tänk att respekten för dessa helt fantastiska pasteller har varit så stark, på gränsen till ångest, att de fått ligga nerpackade i olika målarflyttkartonger jag släpat med mig allt sedan dess.

Under åren 78-80 använde jag mig flitigt av sådana "Inscribepasteller" och jag älskade på det sätt de släppte pigmenten och höll ihop ända till sista lilla biten. Älskade intensiteten och hur de lätt blandade sig, hur de svarade olika på olika slags papper men alltid med kvalitet även om motståndet var olika.

Jag kan nog lite tillspetsat erkänna att jag var kär i Inscribe och att jag under 45 år älskat på nervös distans.

La Maison du pastel

När jag väl tog mod till mig och öppnade förpackningen i hårdplats var det med höga förväntningar och visst, kritorna motsvarade och skänkte mig den där sköna känslan av ett vackert återseende (nästan lika starkt som när jag träffade Kristina efter 45 års frånvaro).

Försöker hitta något på nätet och Inscribe finns naturligtvis kvar. Har kontaktat säljare om de kan skicka till Sverige, men inte fått svar än, men trägen vinner.

Man blir lite glad över att ställen som det här finns!

En genväg i pastellernas värld kunde förstås vara La Maison du Pastel på 20 rue Rambuteau och jag och Kristina promenerade dit för att inse att det bara var öppet marginellt om torsdagar. Lyckligtvis var vi kvar i Paris och tog oss dit. Att gå in i denne veritable godisaffär av pasteller är inte lätt. Handtillverkade i alla färgers valörer och skiftningar, ordnade i lådor efter färgtoner.

Två av de fyra

Butiksbiträdena plockade med kritorna åt kunderna som om det var juveler de handskades med, sköra juveler. Valde två olika grå, varmt och kallt samt en svart och en off white. Summa 730 spänn. Hade lust att handla mycket mer, men det får väl bli efter att V75an går in med redig utdelning någon gång.

(Kristinas bilder)

Återträff som blev makalöst lyckad, Silverdalskören i Sollentuna 51 år

"Orka", tänkte jag när Kicki som bäst höll på att leta tjejernas omgifta efternamn för att söka efter epostar och telefoner. Orka ens gå på tillställningen - det är alltid något som går fel, typ Anna Odell i Återträffen. Och till vilken nytta? Och hur mycket sjöng jag egentligen med Silverdalskören, jag var ju främst Kummelbykorist.

Jag har hållit mig borta från återträffar tidigare och ansett att tiden bakom är oåterkallelig samtidigt som jag med åren blivit alltmer nostalgisk. Tänkte på alla unga vackra människor i kören och nu skulle de framkallas som tanter och farbröder.

Men så roligt, vilken upplevelse, tänk att nostalgi kan vara så upplyftande och verklig, och folk fortfarande vara så vackra efter 51 år.

Utmärkt plats,  förvisso med mat som kanske inte var prisvärd (ja jag vet jag är en gnällspik när det kommer till sådant) men stämningen, närvaron av i stort sett alla, kramarna, leendena, igenkänningen kändes befriande skön och samtal, inte bara om vad som hänt sedan sist utan vad som är i nuet hjärtliga och med den där stora nyfikenheten åt alla håll. Trodde inte att alla möten skulle ge så mycket .

Anders har jag haft förmånen att träffa ganska ofta och ha kontakt med och till och med sjunga under genom åren. Extra roligt att han gjorde sig besväret att resa ner från Rättvik till återträffen. Vi slutade prata klockan halv två på natten innan vi hittade till sängs.

"Orka?" - ja jag är glad över mig själv som orkade - det gav energi och jag är så glad över att fått vara med, främst kanske också för att ha fått sjunga i Silverdalskören för 51 år sedan.

Tack Agneta Z och Kicki E för initiativet, det var väl inte lättjobbat att hitta alla, men ni lyckades så bra!

(Ikväll körrep med Stockholm Consort)