Nu ligger de monterade och klara för en utställning så småningom, mina Graal - olja på järnplåt

 

Galet oinformerat och märkligt när Erik Videgård slängde vitlökspressen i soptunnan

Vill jag ha en riktig vass och härlig vitlökssmak använder jag med självklarhet en vitlökspress. Alltsedan studieåren då ett mellanmål kunde utgöras av en knäckemacka med pressad vitlök och smör  så svidande härligt att man nästan ramlade baklänges och av något slags obändigt beroende tvingade sig själv till sista tuggan (jmfr med Svenskjävlar från Haupt lakrits). Eller lika med studieårens billigmiddagar, råris, soja, massor av pressad vitlök och kanske något protein. 

Det är klart att jag gick omkring med en stinkande vitlöksandedräkt. Eller som morsans väninna sa någon gång i slutet av femtiotalet som jag överhörde i köket hemma: "Ewy, jag åkte buss från stan idag och det måste varit en italienare med för luften var fylld av vitlöksdoft, oj oj oj, inte klokt egentligen hur man kan!"

Lite senare kunde man se Tore Wretman i TV ge råd om vitlök att det var utmärkt att ha i sallader men manade samtidigt till försiktighet genom att halvera en vitlök och gnida insidan av salladsskålen med den för att få smak.

Erik Videgård som är född åtta år efter mig torde också varit en vitlöksgubbe och pressat vitlök för att få ut det maximala av smak i denna kökets kanske viktigaste smaksättare varför det är rent av knäppt att ställa till med show i TV4 och slänga vitlökspressen i soptunnan. Vitlökspressen är nämligen att ta till för att få ut det maximala av smak.

Allt är kemi och den som är väst rustad att berätta om kemin i maten är Lisa Förare Winbladh. Bläddrar ofta med stor behållning i hennes Taffel.se och hamnar i en utmärkt och kunskapshöjande artikel hon skrivit om vitlökens kemi. Läs den här och förstå att Erik Videgårds soptunneshow inte baserades på faktu utan underhållning. Smaka på ordet "Underhållning" så billigt.

Här är mer att läsa om min kärlek till vitlök

Nej, det är bara ett utrymme som behövs

Bild från Stiftelsen Grez sur Loings Instagramsida

Det här är "min" ateljé i Grez sur Loing, Frankrike. Nu är jag i trängande behov av ett utrymme här hemma. Stort eller pyttelitet, spelar ingen roll. Behöver inget flödande ljus, kan till och med vara fönsterlöst, typ källarlokal, garage eller liknande, bara ett billigt ställe att jobba i. 

 

La Maison du pastel, underbar butik men ruinerande

I Grez sur Loing dristade jag mig till att äntligen öppna en box med gråskaliga underbara pasteller som jag köpte i England när jag gick på Royal College of Art 1978. Tänk att respekten för dessa helt fantastiska pasteller har varit så stark, på gränsen till ångest, att de fått ligga nerpackade i olika målarflyttkartonger jag släpat med mig allt sedan dess.

Under åren 78-80 använde jag mig flitigt av sådana "Inscribepasteller" och jag älskade på det sätt de släppte pigmenten och höll ihop ända till sista lilla biten. Älskade intensiteten och hur de lätt blandade sig, hur de svarade olika på olika slags papper men alltid med kvalitet även om motståndet var olika.

Jag kan nog lite tillspetsat erkänna att jag var kär i Inscribe och att jag under 45 år älskat på nervös distans.

La Maison du pastel

När jag väl tog mod till mig och öppnade förpackningen i hårdplats var det med höga förväntningar och visst, kritorna motsvarade och skänkte mig den där sköna känslan av ett vackert återseende (nästan lika starkt som när jag träffade Kristina efter 45 års frånvaro).

Försöker hitta något på nätet och Inscribe finns naturligtvis kvar. Har kontaktat säljare om de kan skicka till Sverige, men inte fått svar än, men trägen vinner.

Man blir lite glad över att ställen som det här finns!

En genväg i pastellernas värld kunde förstås vara La Maison du Pastel på 20 rue Rambuteau och jag och Kristina promenerade dit för att inse att det bara var öppet marginellt om torsdagar. Lyckligtvis var vi kvar i Paris och tog oss dit. Att gå in i denne veritable godisaffär av pasteller är inte lätt. Handtillverkade i alla färgers valörer och skiftningar, ordnade i lådor efter färgtoner.

Två av de fyra

Butiksbiträdena plockade med kritorna åt kunderna som om det var juveler de handskades med, sköra juveler. Valde två olika grå, varmt och kallt samt en svart och en off white. Summa 730 spänn. Hade lust att handla mycket mer, men det får väl bli efter att V75an går in med redig utdelning någon gång.

(Kristinas bilder)

Återträff som blev makalöst lyckad, Silverdalskören i Sollentuna 51 år

"Orka", tänkte jag när Kicki som bäst höll på att leta tjejernas omgifta efternamn för att söka efter epostar och telefoner. Orka ens gå på tillställningen - det är alltid något som går fel, typ Anna Odell i Återträffen. Och till vilken nytta? Och hur mycket sjöng jag egentligen med Silverdalskören, jag var ju främst Kummelbykorist.

Jag har hållit mig borta från återträffar tidigare och ansett att tiden bakom är oåterkallelig samtidigt som jag med åren blivit alltmer nostalgisk. Tänkte på alla unga vackra människor i kören och nu skulle de framkallas som tanter och farbröder.

Men så roligt, vilken upplevelse, tänk att nostalgi kan vara så upplyftande och verklig, och folk fortfarande vara så vackra efter 51 år.

Utmärkt plats,  förvisso med mat som kanske inte var prisvärd (ja jag vet jag är en gnällspik när det kommer till sådant) men stämningen, närvaron av i stort sett alla, kramarna, leendena, igenkänningen kändes befriande skön och samtal, inte bara om vad som hänt sedan sist utan vad som är i nuet hjärtliga och med den där stora nyfikenheten åt alla håll. Trodde inte att alla möten skulle ge så mycket .

Anders har jag haft förmånen att träffa ganska ofta och ha kontakt med och till och med sjunga under genom åren. Extra roligt att han gjorde sig besväret att resa ner från Rättvik till återträffen. Vi slutade prata klockan halv två på natten innan vi hittade till sängs.

"Orka?" - ja jag är glad över mig själv som orkade - det gav energi och jag är så glad över att fått vara med, främst kanske också för att ha fått sjunga i Silverdalskören för 51 år sedan.

Tack Agneta Z och Kicki E för initiativet, det var väl inte lättjobbat att hitta alla, men ni lyckades så bra!

(Ikväll körrep med Stockholm Consort)

6) Sjätte och sista sammanfattningen om mina landskap i Grezateljén

Det var tidigt om morgonen. Tittade ut från lägenheten och morgondimman rörde sig i borta mot änden av trädgården ner mot Loing där den var alldeles grå. Smög ut för att inte väcka andra gäster i huset.  Satte mig på en av plåtstolarna vid kanten av Loing och tittade över och bort mot den andra sidan och blicken följde den stilla strömmen. En grupp sädgäss häll på att skrämma livet ur mig när de plogade fram på låg höjd. Träden på andra sidan var bara som mörkare toner av dimman och speglade sig ändå mörkare i Loing, vita strimmor i vattenbrynet. Memorerade och gick upp till ateljén för att börja jobba. Det fick bli bilden från dimman.

Någon timme senare, när jag lagt upp den kalla dimbilden av vatten och träd tog jag en paus, Gitanes som inte längre smakar Gitane utan något helt annat och alltså inte alls som de jag rökte som 17-åring i Frankrike. Som någon lite skarpare jompa utan filter isf ren, kraftfull tobak - vad har hänt?

Nere vid Loing hade allt ändrat karaktär, solen som gått upp en bit färgade allt gult varmt som dimman fördelade som ett dis.

Skyndade mig upp till ateljén igen, inte för att ändra utan för att lägga upp nytt att arbeta med parallellt med den gråa kalla.

Blev två fina pasteller klara först efter flera dagar och på de större pappren jag köpte i Fontainebleau 65x50 cm.

5) Ytan och mitt arbete i Grez i närbild, kanske också lite om varför

Gaal 2 Olja på järnplåt

Man kan fråga varför, men frågan är överflödig då arbetet är resultatet av ett behov (möjligen också begär på svar) helt enkelt en nödvändighet.

När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"

Underliggande finns där svaret på frågan varför!

Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).

Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.

Den röda ladan, pastell på papper Grez

I ett tidigare inlägg skriver jag om den röda ladan som blivit ett återkommande vagt färgfält (ibland ilsket falurött(?)) i ett annars dimmigt landskap. Den här lilla pastellen kom till i Grezateljén för snart en månad sedan där ytan är det som utgör landskapets karaktär.

Ljuset, pastell på papper Grez

Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.

För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)