Tomas Nordberg på Edsvik - Äntligen!

Våra vägar har korsats i över 40 år - det har utan undantag varit angenämt. Sedan länge ingår han också med verk i en liten samling konst jag står nära. För det var, inte förvånansvärt, just genom konsten vi en gång träffades och den första gången på Konstnärsklubben dit vi båda är kallade ledamöter.

Av och till har jag haft förmånen att umgås med Tomas och hans familj i mera privata sammanhang och det har alltid känts angeläget.

Det är så med en del av mina vänner att, till skillnad mot mig själv, det alltid finns ett sånt samtalsfokus. Medan jag kan fladdra från det ena till det andra styrt av en popcornhjärna styrs samtalet hos en del in på väsentligheterna. I mitt umgänge med Tomas har varit just så. Inte sällan handlar det om konstens förutsättningar, tanken bakom, utförandets problem och mätningen av det som uppnåtts. Svårbemästrade frågor och svindlande intressant. 

Plötsligt får vi, helt oförberedda och bara två dagar innan vernissagen, förstå att Tomas Nordberg ställer ut på Edsvik som är min hemmaplan, bara kort väg från där jag bor.

En så pass lång livsrymd som över 40 år inbegriper en hel del kunskap om varandras uttryck. 

På Edsvik dyker de alla upp, igenkänningarna. Nu i storformat. Jag har alltid känt den där konstladan som kommunen distribuerar som en trådsmal och smått klaustrofobisk salong föga ägnad till konst.. Nu med en smått genialisk hängning (GJ Enocson) en salong med luft och översikt. Här får till och med hans "Bröte" som blivit ett litet signum, plats. Nu med i de närmaste "stickor" jämfört med den "Bröte" han tog med sig till Gotland en gång när jag hade förmånen att få bjuda in honom till Mejeriet i Alskog där jag några somrar drev sommargalleri i sällskap med Tomas Stöfling och Eila Burvall. Då var bröten i "fyrtumsformat" och jättelik och förpassades så småningom och i ett samarbete med konstmuseets intendent Jan Brunius, in till Visby och placerades på gården framför museet. Fan så kul vi hade!

Nu har vi blivit pensionärer! Men inte fan ger vi upp. Det där med ytan, kaoset, djupet, skriften ställer fortfarande upp motstånd och måste bemästras. Medan en del vänner lägger ner allt när de blir pensionärer så fortsätter vi kämpa mot konstens vresig demoner. Medan andra pensionärer åker på tulpanresor i buss till Holland eller med Hurtigrutten till pensionärspris så sitter vi kvar med våra färglådor.

Det här förstår ni, är en av de finaste utställningarna jag fått se på Edsvik. Åk dit! Basta!

Öppet under helgerna till den 6 mars och njutning från första till sista steget.

Nu for hon hem igen.

Älskade ungen Lovisa kom hem till jul två gånger? Först en måndag för att jobba i Stockholm tisdag och onsdag veckan före jul. Plötsligt kallade NY och hon drog dit på lördagen för att jobba söndag tre timmar!!!. Måndag morgon hämtade jag henne på Arlanda igen och så firade vi en gemensam och efterlängtad jul ihop.

Igår var det dags igen för henne att flyga tillbaka till NY och lägenheten i Brooklyn "som jag knappt hunnit få iordning och som jag längtar efter att få boa in mig i".

Följde hennes resa på Flightradar24. SAS tog en märklig omväg, ner över Göteborg, söder om Norge, över Fyn och sedan över Skottland och ut över Atlanten. Förmodligen för den motvind som råder över Nordnorge och Svenska fjällen.

Ringde henne när hon stod och väntade på väskorna i NY.

Kära underbara unge, så stolt över din vuxenhet, barnslighet, lekfullhet och självständighet.

Måndag börjar hennes vardag igen - flyger till LA för ett jobb och sedan fortsätter det, flyg varannan dag och jobb i stort sett varje dag, och hon verkar älska varje stund.

När kommer du hem?

"I maj om inte förr. Måste förnya mitt visum"

Längtar.

Markus Aujalay skärpning. Dissar sillbullar med korintsås på bästa sändningstid.

Som en småunge om lever eller annan inälvsmat, som en bortskämd sprätt. Nä men det håller inte. Förmodligen har den här i övrigt fantastiske matlagaren och programledaren någon gång i livet fått sillbullar inte värda namnet. Men samtidigt, när en så respekterad kock dissar stjärnan i svensk husmanskost på bästa sändningstid är det lite ansvarsöst för att inte säga naivt.

När vi för några år sedan hade vårt fredagsbord hos Christer Lingström på Edsbacka bistro föreslog jag, efter åtskilliga fredagssittningar, att det skulle passa att bli serverade just sillbullar med korintsås.

"Vill du att jag ska gå i konkurs", svarade Christer. Jag tjatade och mejlade till och med ett bra recept (som jag själv tagit fram).

Plötsligt inför en fredagslunch rings vi upp för att försäkra att vi skulle komma.

Vi möttes av doften av Sillbullar med den sötsyrliga karaktäristiska korintsåsen. Såååå fantastiskt! Såååå jäla gott.

Senare kröps det till korset, väl på menyn stod sillbullar kvar länge och såldes i parti till längtande gäster.

Oxveckor? Baka bröd!

Är så lyckligt lottad att på vägen till torpet kör vi till TeVe-kvarn med stenmalen  svedjeråg och lokalt odlat vete, riktigt kulturspannmål.

Bröden vi bakar av det blir övermåttan saftigt och fyllt av smak.

Senast ett svedjerågsbröd med större mängd råg än vete. Hur gott som helst!

Coeur de filé? Nä, men smakerna sitter där

De där smakerna som man känner så väl, det smältande vitlökssmöret, det möra köttet och så det där motståndet i tuggan av den råstekta, feta, potatisen.

Äsch, vanlig vardag och skuret marinerat sidfläsk i frysen att snabbtina, stora potatisar i skafferiet, egenodlad vitlök. Perfekt.

Körde det upptinade fläsket snabbt i en stekpanna samtidigt som väldigt tunnskuren potatis fick råsteka i woken. På med vitlökssmöret vid uppläggningen. Potatis underst och köttet överst. Härligt.

En av de trognaste matgästerna är Assar. Alltid sugen, alltid hungrig. Kommer ut i köket redan när jag börjar skära kött eller egentligen så fort han hör att jag tar fram skärbrädan (det kaaaaan ju ramla ner en bit).

Sen sitter han där med sina cockerspanielögon och ber. Skäller inte, men ser bedjande ut. Alldeles för mycket chili i marinaden men om jag "suger av köttet" (hoppsan) så vet Assar att han får ett litet stycke och blir nöjd.

Kålpudding, frikadell och köttbullar

Det är lika bra att smida mens järnet är varmt. I morse var det glödhett och i kylen låg två kilo blandfärs som måst tas om hand.

Det blev en kålpudding av guds nåde. Lovisa som är hemma från NY hade några önskemål, ett av dem var kålpudding med rårörda lingon och en fet sås. Sagt och gjort, avåts med njutning till kvälls. 

Frikadeller

Jag vet själv hur mycket jag kunde längta efter svensk husmanskost åren jag bodde i UK och under mina långa resor hit och dit. Idag har man ju förmånen att gå på IKEA om längtan blir för stark. "Men det är inte samma sak".

Av färsen blev det också ett 50-tal köttbullar och nästan 150 frikadeller. Nu ligger de lösfrysta att ta upp och tina till morgnarnas köttbullemackor med hemgjord rödbetssallad och frikadellerna till härliga nudelsoppor.

Kärt återseende och en vacker koppling

 Lovisa var den andra i familjen som mötte upp med Assar när han kom nersölad som ynklig valp efter biltransport från Vimmerby i sliskigt väder. Hon tryckte den lilla nerskitade valpen mot sig i famnen och där tror jag det uppstod en koppling. Att K var först är idag inget att ta miste på, Assar och hon är som ler och långhalm. Jag tror jag är på tredje plats.

Lovisa är hemma i Sverige "på julsemester". Assar och hon hade inte setts på ett halvår. Galet sött möte och massor med närhet. "Min bäbis".

I övermorgon försvinner hon igen för jobbet i USA och världen, flyger och far med lägenheten i Brookline NY som utgångspunkt.

Älskade och min käresta vackra Assarsyster.