Augustiskörd från dignande landet

 När jag sår tidigt om våren så tror jag aldrig att det ska bli nåt, litar liksom inte på växternas kraft. Nu är det sådan växtlighet att jag knappast kommer in. Jag älskar när det är så. Som gammal kollonilottsodlare sår jag tätt, har alltid gjort och inte har jag märkt av tanigare konkurrensutsatta plantor för det. Tät växtlighet ger istället skugga och fukt åt  jorden samtidigt som plantorna stöder varandra och inte viker ner sig vare sig för regn eller blåst.

Så här såg det ut för en vecka sedan i odlingszon 5-6 i landet vårt:

Har nog aldrig tidigare haft en så fin och god brockoli

Röda vinbär igen. Gör osockrad råsaft och fryser in. 

Någon msk i ett glas soda med is är ett fullgott 

alkoholfritt alternativ och väldigt törstsläckande!

Lunchmat, bara att gå ut och hämta och eftersom 

jag kör med täckodling är grönsakerna inte ens smutsiga.

Första gallringsmorötterna, söta och rent underbara

 stekta med honung och smör

Vi gillar att ha blommor i grönsakslandet, 

speciellt massor av sådana som drar till 

sig humlor, bin och fjärilar

Och det gör ju även grönsakernas blommor som här squash...

...och här gurkblommorna i gurklisten.

Annars ser det ut så här, närmast yngre 

brockoliplantor, till höger japanska blad och 

sallad och så massor av olika slags kål.

Jodå, vi är försörjda, grönkål, svartkål och röd spetskål

Paltbröd med fläsk på Ljusdals Hembygdsgård

Det finns hopp om den svenska husmanskosten. Ett av hoppen hittar vi på Ljusdals Hembygdsgård där Robert Pettersson håller kök sedan några år. Varje dag serveras husmanskost med Hälsingska förtecken. Senast förra tisdagen med Paltbröd och fläsk.

Unge herr August L och jag var där och försåg oss med en jätteportion med omtag.

Det är vällagat och fläsket är från Björks.

Denne Robert Pettersson hade något bekant över sig och jag funderade länge på var jag stött på honom tidigare eller i vilket sammanhang.

Körde hem till Stockholm och hela veckan dök han upp ur minner - jag kunde bara inte placera honom.

Så slog det mig idag på morgonen. 

För över 20 år sedan kom jag ut med min första kokbok, "Femton Kockar och Falukorv" där jag blandat unga och äldre kreatörer som hade vänligheten att dela med sig av sina recept. Där dök han upp Robert Pettersson. Han var bara 20 år  och jag placerade porträttet av honom och hans recept mellan Niclas Ryhnell och Roland Persson som följdes av Ulf Kappen och Werner Vögeli,

Robert lagade träkolsgrillad Falukorv varvad med potatis och valnötsgaletter på en sallad av ruccula, spenat och selleripuré samt en bräckt parmalindad falukorvsstav med balsamicomarinerade rotfrukter och friterad purjolök.

När jag väl kommit på att det var DEN Robert Petterson ringde jag upp honom och störde mitt i söndagslunchen. Blev ett glatt samtal och snart ses vi.

Jag har skrivit massor om paltbröd tidigare, läs och framkalla smakerna ur minnet. Paltbröd har varit min definitiva smakfavorit sedan tidiga barnsben.

Så här berättade Werner Vögeli för  mig för 20 år sedan: 

"Jag serverar gärna paltbröd som lunchrätt här på Operakällaren, det har hänt flera gånger. Och det är lite upprörande, tycker jag, när folk som ändå fyllt fyrtio kommer fram och rynkar på näsan och frågar: Vad är det där för något?"

"Det tycker jag är en utarmning av den svenska maten, kulturarvet".

Augusts Börek med svenska förtecken

Ja men han går från klarhet till klarhet, en 14 åring som är inovativ i köket och som lagar mat med höjd i smaker och nogsamt utvalda råvaror.

För några veckor sedan fick han idé om en ny spelplattform, dyr som tusan. Så började han ta upp beställningar på vårrullar, veggo, fläsk, kyckling eller räkor. Vips så tjänade han ihop till plattformen, sålde vårrullar i parti och minut, jäkligt goda! Snart är det dags igen, han vill ha fickpengar till hösten. Snart drar han in mer än mitt eget statliga apanage.

Idag blev det Börek, de där mellamöstriska pajerna fyllda med en bas av spenat och fetaost.

Vi hade inget av protein hemma, ingen färs, inga räkor, ingen fisk, ingen kyckling annat än fryst. Däremot hade vi två fantastiska isterband från Björks. Matade ur innehållet och använde till sina Börek (inovativt).

Filodegen penslade han lager för lager med en blandning av ägg och yogurt och fyllningen förstektes, först finfint hackad rödlök, insterbandsinkrom, små spenatblad och så bruten fetaost, kryddades till gränsen precis som det ska och så fyllde han och vek och rullade.

Vi åt dem precis nybakade från ugnen och det smällde av smaker i käften. Wow.

Isterbanden tillförde både struktur, fett och syra.

"Kanske jag ska börja sälja börek också...hmm"

Snart dags för nya beställningar av vårrullar, lite kraftigare vintervårrullar den här gången.

"Det får inte bli för mycket - har redan över hundra stycken som ska göras när vi kommer hem från Hälsingland".

Rabarbersaft...igen!

Men alltså. Rabarber är bäst före midsommar, lite senare här uppe. Nu gick det betydligt längre och då passar stjälkarna till saft. Å det är klart, efterlängtat till tusen. Gjorde kallrörd två och en halv liter och efterkok (det jag kallar B-saft) 3 liter. Vill inte ha så helvetes mycket socker så fyra deciliter per avrunnen saft är tillräckligt sött. Nu står den i den gamla Höganäskrukan och gör sig till för att senare under dagen förpassas till frysen i lagom stora förpackningar. Bäst med en centimeter i glaset och så iskall soda upp till kanten. Så är det och så får det bli.

Nästa grej är min råsaft på rödavinbär. Plockar klasar i morgon och kör i mixern. Sedan får vinbären sila av under natten och den där råsaften är helt fantastisk också den med iskall soda och några isbitar.Inget socker alls, bara vinbärssmak.

Här allt jag skrivit om rabarbersaft tidigare

Första skördetallriken, knastrigt, mjukt, ljummet, kallt, salt, syrligt och jävligt gott

Så här ska mat smaka, alldeles olikt och så mycket mer. Allt av äldre sorter och helt terroir.

Bland mycket annat sockerärtor skurna i bitar och helt rå från lokförare Bergfälts jättesockerärt, utan konkurrens med de smaklösa industriodlade eller krypande små hemodlade.

Spritärtor Visingsö, söta goda diamanter av capuchinertyp.

Svartkål med anor från 1800-talet och likaså en äldre sort kruskål lärr svedda med lime. Gula panngrillade squash och så grannens tomater. Små söta primörmorötter, knastrigt råa och skurna på längden, Några japanska höstblad. Vitlöksblommor och nyupptagen grillad vitlök.

Allt som en smakbombssallad till lunch.

Sommarrakning

Egentligen alldeles för tidigt, brukar ta sommarskägget 

i september när vi kommer hem från landet, 

men nu var det obekvämt i värmen så det fick ryka. 

Nya lampor på konstens bro bryter mot idé, helhet och sunt förnuft

 I Sollentuna har vi en bro och ett nydanat stadslandskap - det är fint!

Stadslandskapet är till stora delar signerat den numera pensionerade stadsarkitekten Jan Enfors - bron av konstnären Leif Bolter. Det nya Sollentuna växer fram.

Efter två månaders sommarfrånvaro körde jag åter över järnvägsbron igår och blev inte bara förvånad utan också ganska upprörd.

Där höll montörer på att ta ner glaskupolerna vid olika ställen på bron, de som bildar en vacker, varm ljuslinje och markerar brons karaktäristiska riktning även nattetid i mörker. Montörerna ersatte dessa med iskalla ledlampor utformade som masstillverkade anknäbbar. 

Det är så okänsligt och okunnigt att begå hærverk på den sugande, vackra och tongivande konstnärliga utformningen Leif Bolter skapat. Varför ta en konstnär till hjälp när man bara ett antal decennier senare är så korkat beredda att utan förstånd, på gränsen till idioti och utan kunskap att se en helhet är beredd att fullständigt  massakrera såväl utryck som skönhet och därmed undergräva varumärket Sollentuna.

Ja, men det är ju bara några lampor!?!?

Nä, det är en helhet. Ta ett steg tillbaka och bli varse hur dessa nya fula massproducerade anknäbbar med iskallt LED-ljus fullständigt urholkar helheten.

Jag ringde Leif Bolter som inte blivit tillfrågad (rådfrågad) inför förändringen. Vi diskuterade om man kan dra likhetstecken mellan ett sådant här stadsarkitektoniskt uppdrag och konstnärlig utsmyckning. För exempelvis en skulptur i det offentliga rummet så har köpare/ägaren rätt att avbilda, men inte förändra däremot riva, bränna och förgöra. 

Om en konstnärs kunskap tas i anspråk för ett arkitektuppdrag torde, om inte samma så i alla fall närliggade, moraliska bedömning ligga närmast till hands. I alla fall borde konstnären kontaktas som konsult vid en eventuell tänkbar förändring. 

Då säger kommunen kanske att de fått klagomål på att belysningen inte räcker till. 

Javisst det kan man ju köpa inte minst om säkerhetsskäl ligger bakom, men då finns andra lösningar att fatta och som inte skämmer helheten (exempelvis lägre liggande belysningskällor som inte konkurrerar med den belysning som redan finns). Det handlar om att tänka utanför boxen, men inte ens den kompetens är kommunen utrustad med om än någon kompetens alls.

Tyvärr är det här bara ett av många exempel på hur illa kommunen sköts, där enskilda politiker och tjänstemän "kan bäst själv" allrahelst inom upplevande och kultursektorn.